Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ryssland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
449
Ryssland
450
fall, som 1237—40 ledde till fullbordande av
både Volgalandets och Dnjeprlandets erövring.
Tatartiden (1240—1480). R. kom att
lyda under kanatet i Kiptsjak, Gyllene hordens
rike, med residensort i Sarai vid nedre Volga.
Tatarernas erövring ledde icke till upprättandet
av ett ordnat rike med fasta gränser. Av de
kuvade ryssarna utpressades tryckande skatter,
men furstarna fingo behålla el. förändra sina
områden under fortsatta inre strider, i vilka ta-
tarerna emellanåt ingrepo. Kanatet försvagades
snart genom inre strider, och skatteindrivningen
ersattes av tribut från furstarna. Kyrkan åt-
njöt skydd och skattefrihet. Böndernas ställning
försämrades, och vid mitten av 1400-talet började
deras fria flyttningsrätt inskränkas.
Tatarkanen avgjorde vanl. vem som skulle bli
storfurste, och trängtan efter värdigheten föran-
ledde upprepade strider mellan furstarna i Vladi-
mir, Tver och Moskva. Genom sitt avskilda men
ur handelssynpunkt förmånliga läge och sina
furstars relativa duglighet fick Moskva snart
övertaget. Storfursten och folkhjälten Alexan-
der N e v s k i j s (se d. o.; d. 1263) sonson
Ivan Danilovitj (Kalit a; d. 1341) för-
mådde metropoliten, som dittills residerat i Kiev,
att flytta till Moskva, erhöll 1328 storfurstetiteln
av kanen och fick som dennes ombud rätt att
insamla de övriga furstarnas tribut. Ivan Kalitas
sonson Dimitrij Ivanovitj (Donskoj;
reg. 1359—89) besegrade 1380 de dittills som
oövervinnliga ansedda tatarerna på Kulikovo
polje (Snäppfältet) vid Don, men 1382 härjades
Moskva och tvangs att åter betala skatt. Den
nya polsk-litauiska stormakten trängde ung. sam-
tidigt fram till Svarta havet genom det tidigare
av tatarerna grundligt härjade Kievlandet, eröv-
rade västra R. och kom snart i kontakt med stor-
furstendömet Moskva. Detta utbredde sig i
Volgalandet och fick även inflytande över Nov-
gorod, som ej ockuperats av tatarerna men an-
satts av svenskarna och Tyska orden och försva-
gats genom inre klasstrider. Dimitrij Donskojs
sonson Vasilij Vasiljevitj (reg. 1425—
62) förde en stormig regering i kamp mot sina
fränder. Hans son Ivan III Vasiljevitj
(reg. 1462—1505) underkuvade 1478 Novgorod,
slöt förbund med Krimtatarerna och kunde 1480
motstå ett anfall av Gyllene horden, varefter stor-
furstens formliga vasallskap under tatarerna
upphörde.
Den moskovitiska tiden (1480—1700).
Det moskovitiska riket uppkom genom föreningen
av Volgalandet med Novgorods besittningar un-
der samme självhärskare (samoderzjets), som be-
traktade sig som arvtagare till tatarkanernas oin-
skränkta makt. Den politiska sammanslutningen
förvandlades först långt senare till en organisa-
torisk enhet. Med våld och väld införlivade den
trolöse Ivan III med sitt rike Jaroslavl, Rostov,
Tver, Vjatka m. m. Efter sitt giftermål med en
brorsdotter till den siste grekiske kejsaren, Sofia,
betraktade han sig som arvtagare till de bysan-
tinska kejsarna. Ivan förde flera misslyckade
fälttåg mot tatarkanatet Kazan men hade större
NF XVIII—15
framgångar i v., anlade 1492 Ivangorod vid Fins-
ka viken och vann från Polen-Litauen Tjernigov
m. m. (1503). Bojarerna hade ännu stort in-
flytande, och vid utdelande av ämbeten ansågs
storfursten bunden av en hävdvunnen rangord-
ning. För att frigöra sig från boj ar rådet, ett
slags riksråd, inrättade Ivan egna ämbetsverk,
prikazy. — Vasilij III Ivanovitj (reg.
1505—33), Ivans och Sofias son, slöt sig nära
till hierarkien. Under storfurstens välde indro-
gos Pskov, Rjazan och Sjeversk, och därmed
försvunno de sista återstoderna av politisk auto-
nomi inom riket. Med den från Litauen avfall-
ne magnaten Michail Glinskijs bistånd förvärva-
des bl. a. Smolensk (1514), men försök att ut-
vidga Moskvas inflytande över Kazan ledde till
härjningståg av Krimtatarerna.
Ivan IV Vasiljevitj (reg. 1533—84)
var vid faderns frånfälle endast tre år, och
under hans minderårighet vansköttes regeringen
av det storfurstliga husets anförvanter under
våldsamma strider mellan rivaliserande bojarät-
ter. Den kraftfulle metropoliten Makarij krönte
1547 Ivan till tsar och omgav honom med dugliga
rådgivare. Ett fotfolk av värvade musketörer,
streltsy, upprättades, och adelns rusttjänst skärp-
tes. Den förstärkta krigsmakten användes till
erövringen av Kazan (1552) och Astrachan
(1557), varigenom Volga blev en rysk flod. Ett
krig om den i upplösning stadda livländska or-
densstatens besittningar ledde i början till fram-
gångar, erövring av Narva, Dorpat m. m. men
invecklade R. i krig med Sverige samt Polen,
vilket i freden 1583 tillerkändes största delen
av Livland. Efter framgångarna mot Kazan och
Astrachan hade Ivan även kommit i konflikt med
Krimtatarerna, och dessa härjade 1571 Moskva.
Omkr. 1560 skedde ett omslag i Ivans lynne;
han blev en patologisk despot och fick tillnam-
net groznyj, den fruktansvärde. Förbittrad på bo-
jarerna, sökte han genom våldsamma reformer
förvandla R. från ett av många feodala enheter
bestående rike till en enhetsstat, skapade en ny
tjänsteadel med livstidsförläningar och rasade
mot städernas relativa självständighet. Ivan av-
sade sig 1564 makten men återtog den på folkets
begäran och delade sedan R. i opritjnina under
tsarens egen förvaltning och zemsjtjina. under bo-
jarerna. Inom riket försiggick en betydande flytt-
ning från de centrala delarna till periferien, dels
till den fruktbara jorden i s., dels till Sibirien,
där Jermak Timofejevitj gjorde stora erövring-
ar; många flydde undan förtrycket till de fria
kosackerna, gränsvakter på stäpperna mot turkar
och tatarer. Bonden blev svårt skuldsatt, även
vid koloniseringen av nya områden, och snart
faktiskt livegen.
Under Ivan IV :s degenererade son Fedor
(Fjodor) Ivanovitj s regering (1584—98)
fördes styrelsen av tsarens svåger Boris Go-
d u n o v, som sökte ge det under Ivan IV utpina-
de landet fred och lugnare förhållanden. Ryska
kyrkan gjordes 1589 oberoende av Konstantinopel
genom att R. fick en egen patriark. Fedors bror
Dimitrij hade 1591 ljutit en våldsam död, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
