Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Räknemaskin, aritmometer - Differensmaskiner och direktmultiplicerande räknemaskiner m. m. - Svenska insatser - Räknemynt - Räkneord, numeralia - Räknerör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
493
Räknemynt—Räknerör
494
betssätt ligger ett studium av i :a, 2:a, 3:e o. s. v.
differensen mellan konsekutiva termer. Känner
man t. ex. 6:e differenserna, skall maskinen kun-
na rekonstruera motsv. funktionsvärden med en
lätt beräknad noggrannhetsgrad inom varje in-
terpolationsintervall. Engelsmannen Ch. Babbage
framkom 1812 med idén till en dyl. maskin, vars
uppgift skulle vara att uträkna och trycka
felfria matematiska tabeller, t. ex. för logaritmer.
En svensk uppfinnare, Georg Scheutz, kom på
1830-talet fram till en bättre lösning på samma
problem och hade 1840, tills, m. sin son Edward,
en fullt användbar differensmaskin klar. En för-
bättrad differensmaskin konstruerades på 1860-
talet av svensken Martin Wiberg och var av-
sedd för automatisk uträkning och tryckning av
logaritmtabeller. De nu nämnda två r. kunna
uppfattas som föregångare till de moderna mate-
matikmaskinerna. Direktmultiplicering
innebär, att multiplikation av två tal (varav det
ena ensiffrigt för varje manipulation) sker ge-
nom kringvridning av en vev endast ett varv,
d. v. s. ej efter principen ”upprepad addition”.
En första lösning av detta problem angavs 1887
av fransmannen L. Bollée. Idén går ut på att
via kuggstänger påverka registret med 9 ”mul-
tiplikationskroppar”, som var och en kan sägas
representera en kolumn i den vanliga multiplika-
tionstabellen (jfr fig. 4). Anordningen begagnas
i den av Otto Steiger uppfunna och av firma H.
W. Egli i Zürich tillverkade multiplikationsmaski-
nen ”Millionär” (1899). Maskinen är icke särsk.
snabbverkande vid division, enär den kräver akt-
givande på räkningens rätta förlopp. Fördenskull
har principen fått sin väsentliga användning be-
gränsad till faktureringsmaskiner (bl. a. av typ
”Moon-Hopkins”), där divisionsuträkningar ej
förekomma.
Svenska insatser. Förutom de redan nämnda
svenska namnen Scheutz, Pettersson, Wiberg och
Odhner kunna nämnas ett flertal andra, t. ex.
K. Siewert och G. Liljeström (1 o-tangents ad-
Fig. 4. Principen för direktmultiplikation enl. Bollée.
Genom kringvridning av apparatveven i varv röres ra-
men c 2 ggr fram och tillbaka. Härvid påverkar mul-
tiplikationskroppen de 9 kuggstängerna Z, först med
sina 10-talsstavar och härefter (genom förskjutning i
riktningen II) med enhetsstavarna, så att hjulen St
vridas, varvid räkneverket R sättes i verksamhet. Ma-
skinen är inställd med multiplikationskropp 8 och för
multiplikanden 51600. V profilerade axlar.
ditionsmaskiner för Odhner-bo laget), men främst
K. V. Rudin samt dennes lärjungar B. Carlström
och R. E. Annerén. Rudins viktigaste bidrag till
r.-tekniken bestod i uppfinningen av en tillför-
litlig metod för inställning av pinnhjulen medelst
tangenter, varvid huvudprincipen (1929) var, att
inställningen skedde symmetriskt kring siffran
5, d. v. s. framåt för siffrorna 6—9 och bakåt
för 1—4, så att rörelseamplituden nedbragtes
till hälften av den eljest erforderliga. Denna
och andra idéer banade väg för den elektriskt
drivna och automatiskt verkande multiplikations-
och divisionsmaskin (se bild 3 å pl.), som numera
främst associeras med namnet ”Facit”.
Räknemynt, enhet, ej utmyntad, efter viiken
penningräkningen sker, t. ex. den svenska guld-
kronan.
Räkneord, n u m e r ä 1 i a, den ordklass, var-
igenom olika talbegrepp representeras i språket.
Ur grammatikalisk synpunkt intaga kardinal-
talen el. grundtalen den centrala platsen.
Dessa representera det rena antalsbegreppet (ett
två, tre etc.). Kring dessa gruppera sig andra
r., vilka uttrycka sådana talbegrepp, vilka kun-
na uppfattas som avledningar av antalsbegreppet.
De viktigaste äro: i) ordningstalen (den
första, den andra etc.), 2) de m u 11 i p 1 i k a-
t i v a talen (enkel, dubbel etc.), 3) p r o p or-
ti o n a 1 i a (en gång tagen, två gånger tagen
etc.), 4) de distributiva talen (en i sän-
der, två i sänder etc.).
Ur genetisk synpunkt har det visat sig, att
benämningarna på grundtalen, där de kunna
härledas, oftast äro hämtade från händer, fing-
rar, fötter och tår. Härigenom har det d e kå-
dis k a räknesystemet el. decimalsystemet
sin naturliga förklaringsgrund. Vid sidan av detta
har också ett 20-talssystem (v i g e s i m a 1 s y-
s t e m) existerat, grundat på sammanfattningen
av fingrar och tår. Rester av detta system före-
komma t. ex. i danskan och franskan. — Litt:
K. G. Hagstræm, ”Sagan om de tio tecknen”
(1931)-
Räknerör, fys., anordning för räkning av en-
staka partiklar (elektroner, protoner, a-partiklar,
mesoner etc.) el. fotoner, grundad på dessas växel-
verkan med materien. Principiellt enklast är j o-
n i s a ti on skamm a r e n, som kan bestå av två
intill varandra anbragta, parallella metallplattor
inuti ett gasfyllt rum. Partiklar, som intränga i
kammaren, jonisera gasen. Finnes en elektrisk
spänning anbragt mellan plattorna, röra sig jo-
nerna i det elektriska fältet och ge upphov till
en elektrisk ström, som kan indikeras med en
känslig voltmeter el vanligare med en elektronisk
förstärkare, kopplad till ett mekaniskt räkneverk.
Är den anbragta spänningen låg, är spännings-
impulsen proportionell mot antalet primärt bil-
dade joner. Jonisationskammaren säges då arbeta
inom proportionalitetsområdet; anordningen kal-
las en proportionalitetsräknare. An-
vändes elektronisk förstärkare, måste denna vara
en lineär förstärkare el. en p r o p o r-
tionalförstärkare, så att även förstärka-
rens utgångsimpuls förblir proportionell mot an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
