Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rät, Rätiska gruppen - Rätan - Rätien - Rätikon, Rhätikon - Rätiska alperna - Rät köl - Rät-lias - Rätoromaner - Rätoromanska språket - Rätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
501
Rät—Rätt
502
Rät, Rätiska gruppen, geol., se Jurasy-
stemet och Rät-lias.
Rätan, Jämtlands sydligaste kommun, i Bergs
tingslag, Härjedalens domsaga, kring Ljungan och
Inlandsbanan; 792,50 km2, 1,831 inv. (1954). Ku-
perad skogsbygd (intill c:a 900 m ö. h.) med
väldiga sandmoar. 685 har åker. Kyrkan av trä
uppf. 1795. Ingår i R:s och Klövsjö pastorat i
Härnösands stift, Härjedalens kontrakt.
Rätien, se Raetia.
Rätikon [-ån], Rhätikon, n. v. gren av
Rätiska alperna i Schweiz, mellan Rhens bifloder
Landquart och Ill. Når med Scesaplana 2,969
m ö. h.
Rätiska alperna, se Alperna, sp. 368.
Rät köl. Ett fartyg säges ”ligga på r.”, då det
icke har lutning åt någondera sidan. Motsats är
”slagsida”.
Rät-lias [-läi’as], sammanfattande namn för
lager, avsatta i serie utan avbrott vid gränsen
mellan trias- och juraperioderna. R. bildas genom
sammansättning av rät, yngsta avd. av trias-
systemet, och 1 i a s, äldsta avd. av jurasystemet.
Benämningen brukas för Skånes stenkolsförande
bildningar.
Rätoromäner, folk, som tala rätoromanska
språk (se d. o.).
Rätoromanska språket, sammanfattande be-
nämning på det språk, som utvecklats ur latinet
i det av romarna erövrade Retien och närliggande
trakter. Det talas nu på ett smalt, fordom be-
tydligt bredare, område, vilket med ett par av-
brott sträcker sig från trakten av S:t Gotthard
i v. längs Alpernas böjda kedja genom Grau-
bünden (översta Rhendalen, Engadin och vissa
angränsande dalgångar) samt delar av Tyrolen
till Friuli vid Adriatiska havets nordspets. Med
ett namn, som urspr. endast brukades om de
engadinska munarterna, kallas språket ibland,
särsk. i Italien, också ladinska (av latine).
Strängt taget existerar icke ett enhetligt rätoro-
manskt språk utan blott en samling sammanhö-
rande men sinsemellan ganska olika dialekter, som
tillsammans talas av bortåt V2 mill. människor.
Av dessa bo minst 80% i Friuli, endast c:a 2%
i Tyrolen och återstoden i Graubünden. Med av-
seende på sin grammatiska beskaffenhet intar
rätoromanskan på sätt och vis en mellanställning
mellan franskan och italienskan. De tyska och
italienska lånorden äro många. — Sedan 1937 är
rätoromanskan officiellt erkänd som Schweiz’
fjärde nationalspråk (jämte tyska, franska och
italienska).
Litteratur och skriftspråk. Den rätoromanska
litteraturen är av föga betydenhet. Något för
hela området gemensamt skriftspråk finnes icke.
Endast i Graubünden har något verkligt skrift-
språk uppstått, och detta har tagit tre former
efter de tre huvuddialekterna. Verklig fart fick
litteraturen först genom de kyrkliga rörelserna,
främst reformationen. Här märkes Jakob Bifrun
(f. 1506 i Samaden), som åstadkom den första
rätoromanska bibelövers. — Inom det alltmer
framträdande skriftspråket på Rhendialekt bör
först nämnas Luci Gabriel, vars övers, av N. T.
1648 blev gällande in på 1800-talet. — På övre
Engadins skriftspråk utgavs under 1600-talet
mycken religiös litteratur. Bland skalder märkas
G. F. Caderas och S. Caratsch. — Inom Nedre
Engadin är litteraturen till 1800-talet nästan ute-
slutande religiös. Men därefter uppstod en världs-
lig litteratur. — I Friuli finns det en stor dia-
lektlitteratur med bl. a. dikter av Peter Zorut
och Karl Favetti. — Litt.: Av språkläror G. I.
Ascoli, ”Saggi ladini” (i ”Archivio glottologico
italiano”, I, 1873), Th. Gartner, ”Handbuch der
rätoromanischen Sprache und Literatur” (1910);
A. Velieman, ”Grammatica teoretica practica ed
istorica della lingua ladina” (2 bd, 1915—24); av
ordböcker Z. och E. Pallioppi, ”Dizionari dels
idioms romauntschs” (2 bd, 1895—1902); A.
Velieman, ”Dicziunari scurznieu da la lingua
ladina” (1929); av läseböcker J. Ulrich, ”Rhäto-
romanische Chrestomathie” (2 bd, 1883), och K.
Decurtins, ” Rätoromanische Chrestomathie” (i
Vollmöllers ”Romanische Forschungen”, 1888 ff.).
Rätt. 1) (Filos.) Se Rättsfilosofi.
2) (Jur.) a) R. i betydelsen av rättsordning el.
s. k. objektiv r. betecknar inbegreppet av de
regler i mänskligt handlande, som äro av be-
skaffenhet att kunna kännetecknas som rättsreg-
ler. Allmänt antages, att det för rättsregeln ut-
märkande är, att den för sin tillvaro är beroende
av ett utifrån härstammande samhälleligt tvång.
Det, som härvid erfordras, är endast, att före-
ställningen om det yttre obehag, som mer el.
mindre regelmässigt följer regelns åsidosättande
i spåren, är tillräckligt för att garantera, att re-
geln i det stora flertalet fall blir genomförd.
Även i denna betydelse är dock regelns egenskap
av rättsregel stundom svagt utbildad, t. ex. inom
folkrättens område. Det yttre ingripandet, resp,
föreställningen om detta ingripande, kallar man
rättsregelns sanktion. I ett mera utvecklat rätts-
tillstånd förutsätter detta ingripande, frånsett
vissa undantagsfall, ss. nödvärn och självhjälp,
regelmässigt medverkan från samhällsmyndig-
heternas sida, oftast i form av genom vissa rätts-
regler uppställda förpliktelser för vissa samhälls-
organ att under vissa förutsättningar företaga
bestämda åtgärder. Sanktionerna kunna vara av
olika innebörd, t. ex. skadestånd och straff. I
detta sammanhang bör emellertid framhållas, att
rättsordningen understundom kan regelmässigt
framtvinga el. undertrycka vissa rättshandlingar
även utan att tillgripa sanktioner.
b) R. i betydelsen av rättighet el. s. k. s u b-
j e k t i v r. I vidsträcktaste mening hänför man
dit varje intresse, som åtnjuter skydd av rätts-
ordningen (Jhering). Rättigheterna indelas i: 1)
offentliga och privata; 2) f ö r m ö-
genhetsrättigheter och icke f ö r-
mögenhetsrättigheter; 3) förytter-
liga och oförytterliga; 4) absoluta
(sakrätter och immaterialrättigheter) och rela-
tiva (fordringsrätter el. obligationer). — Stun-
dom nyttjas beteckningen rättighet även för att
angiva befogenheten att med laga verkan kun-
na företaga vissa rättshandlingar, som tillkom-
mer ett visst rättssubjekt i motsats till andra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
