Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Röntgenspektrum - Resultat - Uppkomstvillkoren för röntgenspektra - Röntgenstrålning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
551
Röntgenstrålning
552
Fig. 3. Schema över elementens röntgenspektra.
ten för emissionsspektra kunna samman-
fattas så: Varje element utsänder de ovannämn-
da serierna K, L etc., och man talar därför om
deras ÅT-spektrum, L-spektrum etc. Antalet lin-
jer är här, i mots. till vid de optiska spektra,
relativt litet. Som av fig. 3 framgår, äro
inom varje serie de olika elementens spek-
tra likformigt byggda och förskjutas för
växande ordningstal i periodiska systemet
alltmera mot kortare våglängd. X-seriens
spektrum består normalt av två huvudgrupper
av linjer, betecknade med a och 0. Vid starkare
upplösning visa de sig sammansatta, och man får,
ordnade efter fallande våglängd, linjerna 02, ai,/?3,
/h och ^2. Dessutom förekomma, särsk. vid de
lättare elementen, en mängd s. k. gnistlinjer, som
anses uppkomma genom flerfaldig jonisation av
atomen. — /.-gruppens spektrum är mera kom-
plicerat, det innehåller c:a 30 linjer i 3 huvud-
grupper, betecknade med a, f och y. M-serien är
ännu mera komplicerad och visar en del indivi-
duella olikheter mellan de olika elementen. — I
detta samband kan också nämnas, att man särsk.
vid de lätta elementen konstaterat olikheter i
spektrum på gr. av olika kemisk bindning. —
Om där R är en konstant, den s. k. ryd-
bergkonstanten, och v betecknar svängningstalet,
för en viss spektrallinje grafiskt representeras
som funktion av elementens ordningstal, så er-
hålles en i det närmaste rät linje. Denna upp-
täckt, som gjordes av Moseley 1913, är av största
betydelse. Man kan tack vare den med säker-
het bestämma elementens ordningsföljd i perio-
diska systemet och avgöra, om där finnas några
luckor, d. v. s. ännu oupptäckta element; man
kan fastställa grundämnenas antal och genom in-
terpolation beräkna våglängden för ännu icke
uppmätta linjer. Detta har möjliggjort säkerstäl-
landet av nya grundämnen, ss. hafnium 1922,
masurium (nu technetium) och rhenium 1924, illi-
nium 1927 och ekacesium 1931. — A b s o r p-
tionsspektra. Kontinuerlig röntgenstrålning
från en antikatod av någon tung metall, t. ex.
volfram, får falla genom ett skikt av den sub-
stans, som skall undersökas. Den genomgående
strålningen uppdelas på vanligt sätt i en spektro-
graf. På en fotografisk plåt visar sig en absorp-
tionsgräns, genom en plötslig och stark ändring
av svärtningen. Av dess läge på plåten kan våg-
längden bestämmas. Det visar sig alltid, att ab-
sorptionsgränsen har kortare våglängd än någon
av de till motsv. serie hörande spektrallinj erna.
I Æ-serien finnes endast 1 absorptionsgräns, i L-
serien finnas 3, i M-serien 5. Dessa ha experi-
mentellt fastställts för ett stort antal element.
Av teoretiska skäl antager man i A-serien 7, i
O-serien 5 och sluti. i F-serien 3 gränser. —
Edementens absorptionsspektra visa sig ävenledes
beroende av kemisk bindning. Gränsernas läge
och karaktär ändras, om absorptionen sker i ren
metall el. i metallsalter. Likaså ligga gränserna
olika för olika modifikationer av ett och samma
ämne.
Uppkomstvillkoren för röntgenspektra. Då anti-
katodens atomer träffas av elektronstrålningen,
sker en jonisation, åtföljd av emission av se-
kundärelektroner. Den karakteristiska röntgen-
strålningen emitteras från dessa joniserade ato-
mer. Man kan icke tänka sig, att alla de ut-
slungade elektronerna varit lika hårt bundna in-
om atomen. Då skulle endast ett jonisations-
tillstånd existera och endast e n absorptionsgräns.
De många gränserna visa, att atomen kan befin-
na sig i olika jonisationstillstånd med olika
energiinnehåll. Vid atomens övergång från ett
sådant tillstånd med energin Et till ett annat med
den mindre energin Ei kan energiöverskottet ut-
sändas i form av röntgenstrålning med bestämt
svängningstal enl. Bohrs ”frekvensrelation” Ei—
Ea = hv, där h är Plancks konstant och v sväng-
ningstalet. — Litt.: M. Siegbahn, ”The spectro-
scopy of x-rays” (1925), ”Spektroskopie der
Röntgenstrahlen” (2:a uppl. 1931); A. E. Lindh,
”Röntgenspektroskopie” (i ”Handbuch der Expe-
rimentalphysik”, 24:2, 1930).
Röntgenstrålning, elektromagnetisk vågrörel-
se, som uppkommer, då elektroner, som accele-
rerats i ett starkt elektriskt fält, plötsligt hejdas
av en materiell kropp. R. har våglängder kortare
än den ultravioletta strålningens och utbreder sig
i rymden med ljusets hastighet. R. upptäcktes av
W. C. Röntgen i Würzburg 1895 och kallades
av honom X-strålning. I tre ”Mitteilungen” gav
Röntgen 1895—97 en redogörelse för sina resul-
tat. Han meddelade här, att r. uppkom på det
ställe, där urladdningsrörets vägg fluorescerade
kraftigast, d. v. s. där de flesta katodstrålepar-
tiklarna hejdades. Strålningsintensiteten blev stör-
re, om man lät dem hejdas av en metallisk anod
el. en med anoden förenad metallplatta, anti-
katod. Han påvisade strålningens förmåga att
framkalla fluorescens, strålarnas genomträng-
ningsförmåga, deras fotografiska verkan, deras
förmåga att göra luft o. a. gaser ledande och
deras förmåga att alstra sekundärstrålning.
Röntgen antog först, att r. bestod av longitudi-
nella etervågor, men höll senare som sannolikare,
att den var en korpuskulärstrålning. Upptäckten
väckte utomordentligt uppseende; de publicerade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
