Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Saint-Saëns, Camille - Saintsbury, George - Saint-Servan - Saint-Simon, 1. Louis de Rouvroy de - Saint-Simon, 2. Henri de Rouvroy de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
619
Saintsbury—Saint-Simon
620
mast eklektiker och upptog flera skolors stilarter.
I färgrika orkestersviter gav han uttryck för den
exotiska stämningsmusiken och blev härigenom en
föregångare till impressionismen. S. skrev även
bl. a. ”Harmonie et mélodie” (1885) och ”Por-
traits et souvenirs” (1900). Hans självbiogr., ”Au
courant de ma vie”, utkom 1914. — Biogr. av
G. Servières (1923), W. Lyle (s. å.) och J.
Bonnerot (2:a uppl. 1923).
Saintsbury [séi’ntsbori], George Edward
Bateman, engelsk litteraturhistoriker (1845—
1933). Efter univ.-studier verkade S. som litte-
rär kritiker i London. 1895—1915 var han prof,
i retorik och engelsk litteratur vid univ. i Edin-
burgh. Bland hans talrika arbeten märkas ”Short
history of French literature” (1882), ”A short
history of English literature” (1898), ”A histo-
ry of criticism” (3 bd, 1900—04), ”A history
of English prosody” (3 bd, 1906—10), ”A history
of English criticism” (1911), ”A history of the
French novel” (2 bd, 1917—19), ”Notes on a
cellar-book” (1920), ”A scrap book” (1922, nya
saml. 1923—24) och ”Collected essays and pa-
pers” (4 bd, 1923—24).
Saint-Servan [sä-särvä’], se Saint-Malo.
Saint-Simon [sa-simå’]. 1) Louis de
R o u v r o y, hertig d e S., fransk memoarförfat-
tare (1675—1755). S. var son till en av Ludvig
XHI:s gunstlingar, som upphöjts till pär. Som en
klassisk typ av andryg aristokrat från 1’ancien
régime har S. gått till eftervärlden. Utgången ur
feodaladeln, vars makt krossats av Ludvig XIV,
fann han sig aldrig till rätta vid hovet och gav
fritt lopp åt sin kritiklystnad i en hemlig dagbok,
som småningom växte ut till ett av världslittera-
turens märkligaste memoarverk. I onåd hos Lud-
vig XIV men väl an-
skriven hos den re-
formvänlige hertigen
av Orléans, upplevde
han under ”régencen”
en kort men lysande
storhetstid och blev
medlem av rådet. Ef-
ter regentens död
(1723) tvangs S. att
draga sig tillbaka från
hovet. På sitt gods La
Ferté tillbragte han de
sista årtiondena av
sitt liv som en för-
bittrad enstöring, för-
djupad i läsning av tidens memoarer och publika
aktstycken, vilka han beslöt komplettera ur egen
fatabur. Resultatet blev 280 handskrivna folio-
band; de beslagtogos efter hans död av rege-
ringen, och först 1829—30 utkommo memoarerna
(i 21 bd); definitiv uppl. av A. de Boislisle (41
bd, 1879—1928; sv. övers, i utdrag 1924). Dessa
memoarer utgöra icke blott en ovärderlig histo-
risk kunskapskälla utan också en litterär bragd,
som ställer S. i främsta ledet bland Frankrikes
klassiska författare. I fråga om skarp obser-
vationsförmåga, realistisk porträttkonst och bitter
människokunskap står han icke efter berömda
samtida som La Bruyère och La Rochefoucauld.
— Se monogr. av G. Boissier (1892) samt A. Le
Breton, ”La comédie humaine de S.” (1914).
2) Claude Henri de Rouvroy, greve d e
S., socialistisk föregångsman (1760—1825). Han
deltog som Lafayettes adjutant med utmärkelse i
nordamerikanska frihetskriget, tills han 1782
tillfångatogs; han frigavs först efter fredsslutet
1783. Under skräckregeringen hölls han som
adelsman nära ett år i fängelse. Sedan han ge-
nom revolutionen förlorat sin förmögenhet, sökte
och lyckades han i viss mån förvärva sig en ny
sådan genom spekulationer i nationalgods. Men
denna smälte snart
bort. Bankiren Olinde
Rodrigues beredde ho-
nom en jämförelsevis
bekymmer sfri levnads-
afton, och han dog
omgiven av några ho-
nom svärmiskt hängiv-
na lärjungar, vilka be-
traktade honom som
en ny Messias. —
Hans litterära alst-
ringsperiod samman-
faller eg. med hans
f attigdomsperiod. S :s
mera socialfilosofiska
och ekonomiska författarverksamhet inleddes av
”L’industrie” (4 bd, 1817—19). Efter 1820-talets
ingång utgav han sina två betydelsefullaste social-
ekonomiska arbeten, näml. ”Du système industri-
el” (1821) och ”Catéchisme des industriels” (1823
—24). Sina sista krafter nedlade S. i det icke
helt avslutade arbetet ”Nouveau christianisme”
(1825), i vilket han utgår från tron på Gud men
samtidigt önskar från kristendomen bortrensa dess
dogmer. Denna ”nya kristendom” skulle som hu-
vudprincip uppställa: hela samhället bör efter-
sträva förbättring i de fattigaste klassernas fy-
siska och andliga tillvaro. Samhället bör organi-
seras på så sätt, att nationerna förvandlas till
väldiga producentföreningar, ledda av stora af-
färschefer, med det enda syftemålet att genom
det fredliga arbetet bringa en positiv nytta åt
det stora flertalet av människor. Mot den privata
äganderätten uppträdde S. aldrig. Genom sin
framställning av samhällsförhållandenas historia
blev han en föregångare till Marx och dennes
materialistiska historieuppfattning. Till den egent-
liga kretsen av lärjungar hörde främst A. Bazard
och P. Enfantin, den längre fram som utpräglat
liberal nationalekonom kände M. Chevalier, so-
cialfilosoferna Buchez och P. Leroux m. fl. Se-
dan Bazard i offentliga föreläsningar med glö-
dande vältalighet utvecklat den nya läran, utgav
gruppen ”Exposition de la doctrine de S.” (2 bd,
1829—30). Härmed framträdde saint-simo-
n i s m e n med sitt socialekonomiska och mystiskt
religiösa innehåll. Såsom de viktigaste socialpo-
litiska reformerna uppställde S. rätten till
arbete samt invaliders försörjning av staten.
Lärjungarna togo steget ut och förkunnade en
klart socialistisk lära. — Litt.: O. Warschauer,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
