Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sand (geologi) - Sand, George (Aurore Dudevant, f. Dupin) - Sand, Knud - Sanda (Gotland) - Sanda (Blekinge) - Sandaakan - Sandal - Sandarakharts - Sandared - Sandarna (Göteborg) - Sandarne (Söderhamn) - Sandbad - Sandbakelser (mörbakelser) - Sandberg, Agne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
687
Sand—Sandberg
688
finsand. S. är en vattengenomsläppande jordart
(endast c:a 5% av den fallande nederbörden
kvarhålles), och då dessutom den kapillära stig-
höjden uppgår till blott 15—30 cm, är den rena
sandjorden vansklig ur odlingssynpunkt, eftersom
den lätt kommer att lida av torka. I högt ter-
rängläge är den naturliga vegetationen, delvis
på gr. av näringsfattigdom, ljunghed el. tallmo.
Ligger grundvattenytan relativt nära markytan
och finare kornfraktioner förekomma inblandade,
kan s. dock under förutsättning av riklig mull-
halt och god gödsling bli en bra åkerjord för
råg, potatis, klöver etc. S. är en utbredd jordart
framför allt som isälvsavlagring men även som
strand- el. flygsand. Moräntyper med
sandfraktionen dominerande kallas morän-
sand. — I tekniken användes grusblandad
grovsand som betonggrus, grov- och mellansand
som mursand och mellansand som putssand.
Sand [sä(d) ], George, pseud. för A u r o r e
Dudevant, f. Dupin, fransk författarinna
(1804—76). Efter faderns död 1808 uppfostra-
des hon av sin far-
moder på slottet No-
hant i Berry. 1822
gifte hon sig med en
baron Dudevant. Äk-
tenskapet upplöstes
formellt 1836. Redan
1831 flyttade hon från
maken till Paris, där
hon var bosatt till
1839, då hon åter-
vände till Nohant.
1833 gjorde hon be-
kantskap med Alfred
de Musset och knöt
med honom en rykt-
bar kärleksförbindelse, skildrad i ”Elle et lui”
(1859). Senare ingick hon en förbindelse med
Chopin, som hon ägnade moderliga omsorger
på Mallorca. De sista årtiondena av sitt liv
tillbragte hon i lantlig ro på sitt slott Nohant,
strängt sysselsatt med litterärt arbete.
George Sand, vars samlade skrifter omfatta
över 100 bd, har för eftervärlden sitt förnämsta
intresse som romantisk tidstyp. Hennes första
romaner, ss. ”Indiana” (1832), ”Lélia” (1833),
”Jacques” (1834) och ”Mauprat” (1837), äro ly-
riskt-patetiska utläggningar över passionens rätt
och kvinnans frihet att hävda sin natur. Under
1840-talet tog hon upp den sociala romanen med
humanitär tendens. Den förnämsta romanen av
detta slag är ”Consuelo” (8 bd, 1842—43) med
forts. ”La comtesse de Rudolstadt” (5 bd, 1843
—44). Småningom drevs hon in på en rent livs-
skildrande idylldiktning, som representerar det
mest värdebeständiga i hennes författarskap. I
lätt idealiserad form tecknar hon livet på fransk
landsbygd i bl. a. ”La mare au diable” (1846),
”La petite Fadette” (1849) och ”Franqois le
Champi” (1850). Bland hennes senare romaner
må nämnas de kyskt behagfulla kärlekshistorierna
”Jean de la Roche” (1860) och ”Le marquis de
Villemer” (1861). Hennes memoarer, som utkom-
mo i 8 bd 1854—55 under titeln ”Histoire de
ma vie”, äro starkt apologetiskt hållna.
Någon stor gestaltskapande förmåga ägde
George Sand icke, hennes stil är utan pregnans,
och hennes idéer äro andras. Icke förty har hon
spelat en pionjärroll i kvinnorörelsens historia
och givit fruktbara uppslag för 1800-talets so-
ciala roman och realistiska bygdenovellistik. —
Monogr. av W. Karénine (4 bd, 1899—1926),
R. Doumic (1909), Marie Louise Pailleron (2
bd, 1938—42), Frances Winwar (1945, på eng.;
sv. övers. ”Hjärtats liv”, 1949) och A. Maurois
(1952; sv. övers. ”Lélia el. G. S:s liv”, 1953).
Sand [sa’n], Knud Aage Buchtrup, dansk
läkare (f. 1887), prof, i rättsmedicin vid univ. i
Köpenhamn 1925. S:s vetenskapliga specialitet är
studier över könskörtlarna. Han tog doktorsgra-
den 1918 med det grundläggande verket ”Ekspe-
rimentelle studier over könskarakterer hos patte-
dyr”, och han har fortsatt sina epokgörande ex-
periment över de sexuella funktionernas betydelse
för regeneration m. m.
Sanda, sn i Banda ting på Gotlands västkust,
närmast n. om Klintehamn; 40,75 km2, 765 inv.
(1954). Jordbruksbygd i socknens mitt, omgiven
av skogbevuxna sand- och grusmarker. 1,334
har åker. Nuv. kyrkan invigd omkr. 1300. In-
går i S., Västergarns och Mästerby pastorat i
Visby stift, Medelkontraktet. Tillhör storkommu-
nen Klintehamn.
Sanda, samhälle i Sturkö sn i Blekinge.
Sandakän, förnämsta hamn på Brittiska Nord-
borneo, vid en vik på n. ö. kusten; 14,000 inv.
Sandäl (grek. sa’ndalon), ett slags fotbekläd-
nad, bestående av en sula, som fastgöres med
remmar.
Sa’ndarakharts, bot., se Callitris.
Sandared, stationssamhälle i Sandhults sn i s.
Västergötland.
Sandarna, stadsdel i Göteborg. — IS. upp-
täcktes 1930 ett boplatskomplex från stenåldern,
beläget på en gammal strandvall. De äldsta fyn-
den äro äldre än Ancylussjön, de yngsta från
Litorinahavets maximum. Viktigast är det cen-
trala kulturlagret med flintredskap, som likna
dem från Maglemose. Horn- och benföremål
saknas. Detta lager dateras till tiden något före
Ancylussjöns maximum el. 7200 f. Kr. och ut-
gör den äldsta kända kustboplatsen i Skandina-
vien. — Litt.: J. Alin, N. Niklasson och H.
Thomasson, ”Stenåldersboplatsen på S. vid Göte-
borg” (1934).
Sandarne, församling och lastageplats i Sö-
derhamns stad.
Sandbad. 1) (Kem.) Se Bad.
2) (Baln.) Värmebehandling, omtalad i de
äldsta bevarade medicinska skrifter, använd för
ledgångsreumatism. Den sjuke grävdes ned i den
av solen upphettade sanden ända till halsen. I
nyare tid ha s. upptagits vid en del badorter. S.
förekommer numera sällan.
Sandbakelser (mörbakelser) göras ar
mjöl, smör och socker. Gräddas i små bleck-
formar.
Sandberg, Agne Edvard, betongtekniker (f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
