Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sarek (Sarjek) el. Sarekfjällen - Sarg - Sargassohavet - Sargassomarulkar - Sargassotång - Sargent, John - Sargent, Malcolm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
751 Sarek—Sargent 752
Sarek (Sarjek) el. S a r e k f j ä 11 e n, fjäll-
område i n. Lappland, omfattande det parti av
den skandinaviska fjällkedjans högf jällszon, som
ligger mellan St. Lule älvs sjösystem i n. ö. och
Lilla Lule älvs dal, d. v. s. till linjen Njåtsosvag-
ge i s. v. I n. v. stupa S:s branter ned mot
Vuojatätnos dal och den låga fjälltrakten ö. om
Virihaure och Vastenjaure. I s. ö. begränsas de
av linjen Saltoluokta—ö. Sitojaure—Laitaure. S.
är med en areal av c:a 2,000 km2 Sveriges mest
omfattande högf jällsområde och enda större,
verkligt karakteristiska alpland. Det räknar 7
toppar över 2,000 m ö. h. och 19 mellan 1,900
och 2,000 m. Högsta toppen är Sarekt jåkko
(2,090 m), Sveriges näst högsta fjälltopp, belä-
gen inom det i n. av Akavare, i n. ö. av Kukkes-
vagge och i s. v. av Ruotesvagge begränsade
Sarekmassivet. S. ö. om detta mellan
Sitoätno och Rapadalen resa sig Äpartjåkko-
Skårkasf jällen (1,925 m), v. härom mellan Rapa-
dalen, Sarvesvagge och Alkavagge Ålkatj gruppen
samt mellan Sarvesvagge i n., Rapadalen i ö.,
Njåtsosvagge i v. och Taurejuätno i s. Pårte-
fjällen (se bild 1 å pl. vid Lappland) med
Palkatt jåkko (2,021 m), Pårtet jåkko (2,001
m) och Pelloreppe (1,921 m). S. består av
huvudsaki. tre terrängformer, näml, av fjäll-
slätterna, som på en höjd av 800—1,200 m
ofta med en bredd av 2—3 km omge området
och även återfinnas inom detsamma, högfjälls-
massiven, som resa sig över fjällslätterna, och
dalgångarna, som äro nedskurna i dessa. Den
förnämsta dalen är den 50 km långa Rapadalen
(se bild 2 å pl. vid Lappland), som är ned-
skuren till 500 m ö. h. Fjällslätterna bestå
av graniter och syeniter, medan högfjällen
uppbyggas av amfiboliter och gabbrodiabaser. I
högfjällsmassiven räknar man nu ett 70-tal gla-
ciärer, av vilka de största äro Pårte- och Mikka-
glaciärerna. Floderna äro därför starkt slamfö-
rande, och Rapaätno, som ensam bortför vattnet
från ett 30-tal glaciärer, har vid sin mynning i
Laitaure byggt ut ett praktfullt delta. Sarek-
tjåkko bestegs f. ggn 1879 av kartografen G. W.
Bucht och besöktes sedan av F. Svenonius. Från
1895 genomforskade A. Hamberg under mer än
tre decennier området och anlade observations-
hyddor där. Större delen av S. utgör Sareks
nationalpark, men Akavare och området n. v. om
Kukkesvagge tillhöra St. Sjöfallets nationalpark.
— Litt.: A. Hamberg, ”Sarekf jällen” (i Ymer,
1901), ”Sarekfjällen” (i ”STF:s resehandböc-
ker”, 27, 1922); ”Naturwissenschaftliche Unter-
suchungen des Sarekgebirges in Schwedisch-Lapp-
land” (1907 ff.); S. Lundgren, ”S.” (1946, 1950).
Sarg. 1) {Mus.) Sidoskivorna mellan lock
och botten på stränginstrument.
2) {Konsthist.) Inom möbel-, metall- o. a.
industrier brukad benämning på skyddskant, kant-
list el. förstärkande sidostycke.
3) {Idrottsv.). Inre begränsningen av en lö-
parbana. S. är av trä, betong el. dyl. material och
skall vara 5 cm hög.
Sarga’ssohavet (av port, sargago, tång), del
av Nordatlanten mellan 200 och 400 n. br. och
mellan 350 och 65° v. Igd, omfattande 8,5 mill.
km2 i centrum av den nordatlantiska strömringen
(N. ekvatorialströmmen, Antillströmmen, Golf-
strömmen och Kanarieströmmen). Dessa ström-
mar äga mestadels en mot strömkretsens inre
riktad komponent, varigenom S. tillföres varmt
ytvatten. Då salthalten genom den starka av-
dunstningen stiger betydligt (ända till 37 %o),
sjunker vattnet, varigenom S. får ovanligt hög
temp. på djupet. Det blå, osedvanligt klara yt-
vattnet har om vintern en temp. av 17—230 och
om sommaren 23—270. I S. samlas massor av
drivande alger, särsk. tångarter, bland vilka vissa
arter av släktet Sargassum {S. bacciferum och
5. vulgäre) uppträda ymnigast. De härstamma
från närliggande kuster, men beståndet vidmakt-
hålles genom de enskilda exemplarens tillväxt
och delning. Tången uppträder i stora ruggar
el. snarare strängar, däremot ej i sammanhäng-
ande fält. Att den skulle förekomma i så stor
mängd, att den kan verka hindrande för se-
gelfartyg, är en stor överdrift. I tångmassorna
leva talrika, för de säregna förhållandena an-
passade djurarter.
Sarga’ssomarulkar, Antennar i’ idae, fam. av
marulkarna, från vilka de skilja sig genom från
sidorna hoptryckt kropp. Huden är liksom de
stora fenorna vanl. besatt med flikiga bihang.
S. finnas i varma hav i korallreven el. bland
tång på ringa djup. Färgen är oftast överens-
stämmande med omgivningens. Bäst känd är den
marmorerade sargassomarulken,
Pterophryne {Antennarius marmoratus) histrio,
som finns i de flytande tångruggarna i Sargasso-
havet. Den kan bli 19 cm lång.
Sarga’ssotång, Sarga’ssum, bot., se Brunalger,
sp. 940 jämte bild 8 å pl., och Sargassohavet.
Sargent [sä’d?ant], John Singer, ameri-
kansk-engelsk målare (1856—1925). Han väckte
1882 efter en resa i Spanien mycken uppmärk-
samhet i Paris genom ”El jaleo” (zigenardans)
och ”Carmencita” (i Luxembourgmuseet i Paris).
1884 flyttade S. till London; från de första
londonåren härstammar ”Lily rose” (1887, Tate
Gallery) med sin utsökta ljusbehandling. Som
porträttmålare var S. mycket anlitad av den
mondäna världen; porträtt av Ellen Terry som
Lady Macbeth (Tate Gallery), av Mr och Mrs
Field (Philadelphia), självporträtt (1904, Uffi-
zierna). Från senare år märkes freskomålning-
en ”Armageddon” (1911, Boston), med nästan
bysantinskt allvar i kompositionen. — Litt.: W.
H. Downes. ”J. S. S.” (1926).
Sargent [sä’d$ant], Harold M a 1 c o 1 m Watts,
engelsk dirigent (f. 1895), debuterade 1921 vid
en promenadkonsert i Queen’s Hall med en egen
komposition, ”Impressions of a windy”. S. blev
senare kapellmästare vid The British National
Opera Company, The D’Oyly Carte Opera Com-
pany och för Llandudnoorkestern. Han har även
varit lärare vid Royal College of Music och
dir. för Robert Mayers barnkonserter. 1950 blev
S. 1 :e kapellmästare vid BBC. S. är en av sam-
tidens främsta dirigenter, känd särsk. för sina
tolkningar av klassiska oratorier och körverk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
