Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Serenius, Jacob - Serer - Seret - Sergeant - Sergej, Aleksandrovitj - Sergel (Sergell), Johan Tobias
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
45
Serer—Sergel
46
Johan Tobias Sergel: Faunen. Marmor, 1774. Nationalmuseum.
vigdes s. å. samt blev
legationspredikant i London. 1735
blev han kyrkoherde i
Nyköping, 1763 biskop i
Strängnäs. I London utarbetade S.
”Dictionarium
anglo-svethico-latinum”, vars l :a del (tr. i
Hamburg 1734, ånyo i
Nyköping 1757; d. 2 utkom 1741
—44) var åtföljd av en avh.
om ”Sveogöthers forna
närmare förhållande till
angler-ne”. S. gav uppslaget till de
åtgärder, varigenom
konfirmationen redan före
1700-ta-lets slut blev täml. allmän i
Sverige. Under en lång följd
av riksdagar var han en av
mössornas ledande män. -—
Litt.: L. A. Cederbom, ”J.
S. i opposition mot
hattpartiet 1738—66” (1904); L.
Hagberg, ”J. S:s kyrkliga
insats” (1952).
Serer, hedniskt sudanne-
gerfolk i Sénégal, vid kusten mellan Kap Verde
och Gambia (c:a 175,000). De äro över
medellängd och leva av jordbruk.
Se’ret. 1) S i r e t. Vänsterbiflod till Donau
i Rumänien, Moldovas huvudflod, upprinner i
Karpaterna och inmynnar nära Galati. 415 km
lång, segelbar för mindre fartyg; flottled. — 2)
Vänsterbiflod till Dnjestr i v. Ukraina. 230 km
lång.
Sergeant [särfa’nt] (fr. sergent, av lat.
se’r-viens, tjänande), vid svenska armén och
flygvapnet den lägsta underofficersgraden. I utländska
arméer (dock ej i tysktalande och som regel ej
de östeuropeiska) är s. vanlig benämning på
underofficer, varvid dock de yngre
underofficerarna motsvara svenskt äldre underbefäl. De
franska konungarnas livvakt kallades i äldre tider
sergents d’armes. Under 1400—1600-talen
benämndes officerare, vilka övervakade ordningen vid
trupperna, särsk. under marscher,
sergents(-ma-jors, -généraux) de bataille.
Sergej [sjirgje’j], Aleksandrovitj, rysk
storfurste (1857—1905), son till Alexander II,
se Ryssland, sp. 457.
Sergel (Ser ge 11 före adlandet 1808),
Johan Tobias, bildhuggare (1740—1814), son
av den till Sverige inflyttade tyske hovbrodören
Christofer Sergel 1. Han sattes efter
skolgång i Franska skolan i lära hos den franske
skulptören P. H. Larchevéque och anställdes
under denne vid Stockholms slottsbygge. 1758
åtföljde han läraren på en kortare resa till Paris.
1767 fick S. statens resestipendium och for till
Italien. Vid sin utresa var S. redan en
framstående konstnär. Bland hans självständiga arbeten
från utbildningstiden märkas porträttbysten av
fadern (1759, hos fru Ida Sergel, Strängnäs)
samt flera porträttmedaljonger (bl. a. i
Natura-liekabinettet, Drottningholm). Några dekorativa
lunettreliefer i Drottningholmsbiblioteket skola
enl. O. Antonson ha utförts av S. Teckningarna
från denna tid ha mycket av fransk livfull rokoko
och förneka den tidiga inriktning på det klassiska,
som en del forskare velat tillskriva den unge S.
S:s ankomst till Rom inträffade vid den tidpunkt,
då en ny, fördjupad uppfattning av antiken
började göra sig gällande. De grekisk-romerska
skulpturverken gjorde i original ett överväldigande
intryck på honom. I Rom studerade han, utom
an-tikerna, renässansens stora mästare (särskilt
Ra-fael och Carraccierna). Men även barockens
skulptur ägnade han uppmärksamhet. Några av
hans i terrakotta bevarade utkast, ss. ”Akilles
och kentauren Keiron” och ”Tobias med fisken”,
röja även en starkt barock hållning.
Marmorstatyn ”Faunen” från 1774 har
visserligen i ställningen beröringspunkter med Rafael
och Bernini (San Lorenzo) men är i det hela
den mogna frukten av studiet av antiken och
naturen. Den är sluten i konturen, levande och
rik i formen och fylld av en varm och frisk
känsla. Då ”Faunen” mejslades, hade S. redan
utfört ett marmorverk med ännu starkare antik
hållning, ”Diomedes”. Denna staty av den
grekiske hjälten ansluter sig närmast till ”Apollo
di Belvedere”. Den äger en strängare och
lugnare stil än måhända någon tidigare 1700-talsstaty.
Det länge saknade marmororiginalet återfanns
1941 i England, dit det urspr. sålts, och skänktes
åt Nationalmuseum av envoyé B. Prytz
(uppställt 1944).
Under de första åren av 1770-talet började
S. gruppen ”Amor och Psyke”. Detta verk, som
på marmorexemplaret i Nationalmuseum bär
årtalet 1787, blev kanske det av samtiden mest
beundrade. Det äger en elegant sinnlig
behagfullhet i den mjukt modellerade kvinnogestalten och
ett svärmiskt uttryck i anletena. En skapelse av
större originalitet är gruppen ”Mars och Venus”,
tillkommen vid ung. samma tid. Denna samman-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
