Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sibbhult - Sibbo - Sibelin (av sobel) - Sibelius, Jean - Šibenik - Siberit - Sibet, sibetolja - Sibethyena el. jordvarg - Sibetkatter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
113
Sibbo—Sibetkattor
114
armaturfabrik (gr. 1922, c:a 600 arb.) äger här
armatur- och pumpfabrik m. m.
Si’bbo, fi. Si’poo, kommun i Nylands län,
Finland, ö. om Helsingfors; 361 km2, 9,431 inv.
(1951), övervägande svenskspråkiga.
Sibelin (av sobel), ruggad, ofta svagt
me-lerad yllevävnad.
Sibèlius, Johan (Jean) Julius Christian,
finländsk tonsättare (f. 1865). Han studerade först
juridik men ägnade sig inom kort åt musiken,
var elev av M. Wegelius vid Helsingfors
musikinstitut till 1889 och studerade därefter för
A. Becker i Berlin samt för Fuchs och
Gold-mark i Wien. 1892 gav S. i Helsingfors sin
första kompositionskonsert, varvid bl. a. den
symfoniska dikten ”Kullervo” för soli, kör och
orkester uppfördes. 1900 deltog han som
vicedi-rigent och tonsättare i Filharmoniska orkesterns
i Helsingfors konsertresa till Paris. Sedermera
har han utom i Europa dirigerat sina verk även
i Amerika.
Av S:s synnerligen omfattande produktion må
nämnas 7 symfonier (1899—1924); violinkonsert
(1903) ; symfoniska dikter och orkesterlegender,
”En saga” (omarb. 1902), ”Tuonelas svan” och
”Lemminkäinen drager hemåt” (1895),
”Finlan-dia” (1899), ”Pohjolas dotter” (omkr. 1903),
”Nattlig ritt och soluppgång” (1907),
”Okeani-derna” (1914), ”Tapiola”; orkestersviterna
”Karelia” (1893), ”Kung Kristian II” (1898),
”Historiska scener”, ”Pelleas och Melisande”
(1904), ”Belsazars gästabud” (1905), ”Svanevit”
(1908); för kör och orkester bl. a. ”Snöfrid”
(1900), ”Athenarnas sång” (för goss- och
mansröster, blåsare och slagverk, 1899), ”Sandels”
(manskör, 1898); kantater, ”Jordens sång”,
”Maan virsi”; skådespelsmusiken till ”Det gamla
spelet om Envar” (1916), musik till Shakespeares
”Stormen” (1925); pantomimen ”Scaramouche”
(1913); dessutom solosånger, stycken för piano,
violin, violoncell och körverk.
S:s konstnärliga utveckling markeras i
synnerhet av hans symfonier och symfoniska dikter.
Hans skapande t. o. m. 1902, bl. a. de två första
symfonierna (1899 och 1902), uppvisar genom
tonspråkets ofta elementära, lidelsefulla kraft,
omväxlande med veka, elegiska, naturbetonade
partier, en viss inre frändskap med Tjajkovskij
— även Grieg — men är dock fullt
självständigt och egenartat utvecklat. Den för S:s
alstring kännetecknande intensiva naturinlevelsen i
förening med ett drag av sagobetonat halvdunkel
och vild ursprunglighet gjorde honom redan i
dessa ungdomsverk till en tolk för sitt folks
själsliv; även i utlandet framstod hans konst
tidigt som ett uttryck för det säreget nationella.
I och med skapelser som symfonien n:r 3 (1905),
stråkkvartetten ”Voces intimæ” (1909),
symfonierna n:r 4 (1911) och n:r 5 (1915) markeras
den linje, som blir betecknande för hans senare
produktion: det subjektiva och besjälade träder
alltmer i förgrunden, de formella, tematiska och
harmoniska elementen behandlas med största
frihet och djärvhet, dock med bevarande av sträng
konstnärlig måttfullhet. Från en ofta till synes
konturlös begynnelse framväxa med genial
intuitions förmåga merendels korta, talande, motiv,
på vilka sedermera den symfoniska byggnaden
reses under utvecklande av en egenartad orkestral
fantasi, än färgrikt överflödande, än asketisk. S:s
rika alstring har ställt honom i främsta ledet
bland tonkonstens samtida skapande mästare.
Genom mångårigt tonsättarunderstöd av stalen
— vid hans 60-årsdag förändrat till
livstidspen-sion — har S. kunnat idka ostörd
kompositions-verksamhet. S. är bl. a. hedersdr vid univ. i
Yale och Helsingfors (1914), i Oxford 1947 och
titulärprof. (1916). — Monogr. av K. Ekman
(J935) och N. E. Ringbom (1948).
Sibenik [Ji’b-], it. Sebenico, stad i Dalmatien,
Jugoslavien, vid Krkas mynningsvik; 37,284 inv.
(1931). §., som omges av gamla murar och
vallgravar, är vackert beläget på
bergsluttningarna. Dess arkitektur har venetiansk prägel med
höga, smala stenhus med platta tak. Den
förnämsta byggnaden är domen, under 1400-talet
uppförd i venetiansk gotik med 3 skepp och 3
absider, sedermera fortsatt av renässansmästaren
Niccolö Fiorentino, som bl. a. skapade den
eleganta kupolen över mittkvadraten, färdig 1536
(se bild 11 å pl. vid Jugoslavien).
Siberit, miner., sibirisk turmalin, en
röd turmalin med nyanser från rosenrött till
violett; användes som ädelsten och liknar rubin.
Fyndorter för vackra s. finnas i Ural.
Sibet [el. -é’t], sibetolja, sekret från
si-betkatt. S. består huvudsaki. av eterisk olja,
fett och harts och nyttjas numera endast i ringa
mängd inom parfymindustrien.
Sibethyena el. j o r d v a r g, Pro’teles cristätus,
rovdjur av skunkdjurens fam. S. liknar med sina
höga f ramben, sin sluttande rygg, man och
buskiga svans den strimmiga hyenan. Den blir 1,1 m
lång, förekommer i Syd- och Centralafrika, jagar
nattetid och tillbringar dagarna i grävda lyor.
Sibetkatter, Pive’rridae, familj av
rovdjurs-gruppen Ailuroidea, mest små rovdjur med
långsträckt kropp, låga ben och ofta lång svans, i
Gamla världens varmare länder. De skiljas från
kattdjuren genom två knöliga kindtänder i
över-och en i underkäken. Ofta ha de körtlar i
trakten av anus, vilka avsöndra ett oljigt, starkt
luktande ämne, sibet. Flertalet låter fördela sig
på två grupper: 1) egentliga s., Viverrinae,
med krokiga, mer el. mindre indragbara klor
samt fläckig el. strimmig päls, 2) manguster,
Indisk sibetkatt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
