Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sju vise mästare (Historia septem sapientium) - Sjuåriga kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
257
Sjuåriga kriget
258
Svenska versioner från 1400-talet äro utg. av G.
E. Klemming i ”Prosadikter från Sveriges
medeltid”, bd 28, 1887—89. Se vidare J. Sahlgren,
”Svenska folkböcker”, 1, s. 11 ff.
Sjuåriga kriget, europeiskt kontinental- och
kolonialkrig 1756—63. S. var i båda’
hänseendena en fortsättning på 1740-talets politiskt
oavslutade storkrig, österrikiska tronföljdskriget och
den därmed parallella fransk-engelska
kolonialstrid, som senare utan krigsförklaring
återupptogs redan 1754—55. Därpå följde en storpolitisk
omgruppering, i det att de båda segrarna,
Preussen och England-Hannover, ingingo
defensivförbund i Westminster jan. 1756, varpå
exemplet maj s. å. följdes i Versailles av
ärkefienderna Österrike och Frankrike, till vilket
läger flera makter anslöto sig. Det
uppåtsträvande Preussens inringning och österrikarnas
återförvärv av Schlesien hägrade, medan Fredrik
II hyste erövringsplaner mot bl. a. Kursachsen
och öppnade kriget genom offensiv mot detta
land aug. 1756. Till Österrike-Sachsen slöto sig
inom kort Frankrike, Ryssland och Tyska riket
samt i aug. 1757 Sverige och jan. 1762 Spanien.
S. fick ett synnerligen dramatiskt och blodigt
förlopp. Fredrik och hans arméer utvecklade ett
militärt mästerskap, som på slagfältet merendels
hade övertaget över motsidan, men likväl inbröto
dennas mångfaldigt manstarkare arméer i
Preussen från skilda håll, och landet syntes tidtals
förlorat. De viktigaste krigshändelserna voro
sach-sarnas kapitulation vid Pirna okt. 1756;
preussarnas nederlag vid Kolin i Böhmen juni 1757;
hannoveransk kapitulation vid Kloster Zeven sept.
s. å., varigenom fransmännen uppnådde
Elbelin-jen; Fredriks seger över fransmännen och
riks-armén vid Rossbach i Sachsen nov. och över
österrikarna vid Leuthen i Schlesien dec.; hans
knappa seger över ryssarna vid Zorndorf i
Neu-mark aug. 1758; österrikaren Dauns seger vid
Hochkirch i Sachsen okt.; rysk-österrikisk
seger över Fredrik vid Kunersdorf i Brandenburg
aug. 1759; ryssarnas och österrikarnas
brandskattning av Berlin okt. 1760; Fredriks och
general v. Zietens seger över österrikarna vid
Torgau i Sachsen nov.; österrikarnas erövring
av Schlesien och ryssarnas av Pommern 1761.
Då den engelska ministären Pitt, som lämnat
Fredrik betydelsefullt stöd, s. å. föll, hade
Preussen sannolikt måst uppge kampen, om icke
Ryssland under Peter III:s halvårsregering 1762
förvandlats från fiende till bundsförvant och
därefter till neutral. Även Sverige slöt efter en lam
krigföring (se nedan) s. å. status-quofred med
Preussen. — Till sjöss och i kolonierna hade
England avgjort övertag över Frankrike. Genom
allt detta uppvägdes Preussens betryck och
påskyndades ett fredsslut. Efter fredspreliminärer
nov. 1762 avslöto sjömakterna freden i Paris
10 febr. 1763. Kontinentalkriget slöts genom
status-quofred i Hubertusburg vid Dresden 15
febr. 1763. Preussens stormaktsställning och
Englands koloniala ledarställning blevo genom s.
tryggade, främst på Frankrikes bekostnad.
Sveriges deltagande i s. — detta
bru-NF XIX — 9
kar från svensk synpunkt kallas pommerska
kriget — var ett verk av hattregeringen under
A. J. v. Höpken. På eget ansvar och utan
ständernas hörande beslöt rådet 22/a 1757 att som
garant för Westfaliska freden överföra trupper till
Pommern; 22 å s. å. undertecknades ett fördrag
med Frankrike: Sverige förband sig att mot
stora årliga subsidier deltaga i kriget mot
Preussen med 20,000 man, Stralsunds besättning
oberäknat. Därjämte lovade Frankrike och Österrike
i en särskild akt att skaffa Sverige åter dess
forna pommerska besittningar. Att kriget för
Sveriges del kom att föras med så ringa
framgång berodde framför allt på det usla skick, i
vilket trupperna befunno sig. Visserligen inlade
generallöjtnanten, chefen för krigskommissariatet,
J. A. v. Lantingshausen stora förtjänster om
avhjälpandet av de värsta bristerna, men han hade
alltför stora svårigheter att kämpa mot. Mellan
regering och krigsbefäl rådde ständiga slitningar;
överbefälhavare byttes oupphörligt. Några större
härar kunde Fredrik ej skicka mot svenskarna,
men tillräckligt för att hålla dem stången under
5 år. Samarbetet med koalitionen svek även för
det mesta. Krigets förlopp är ganska enahanda:
då trycket från preussarna lättade, ryckte
svenskarna fram, intogo gränsskansarna vid Peene och
marscherade in i preussiska Pommern för att,
då preussarna i sin tur grepo till offensiven,
åter draga sig tillbaka bakom gränsfloden Peene.
Fälttåget började i sept. 1757 med att svenskarna
besatte Anklam och Demmin samt öarna Usedom
och Wollin; överbefälhavaren M. A. v.
Ungern-Sternberg vågade dock ej efter Fredriks seger
vid Rossbach äventyra hären med vidare
frammarsch utan drog sig tillbaka till svenska
Pommern. Vid jultiden inneslöts han i Stralsund och
på Rügen av preussarna under Lehwaldt.
överbefälet lämnades nu åt G. F. v. Rosen, som dock
redan V2 år därefter begärde avsked. Blockaden
av Stralsund upphävdes först i juni 1758; under
den nye överbefälhavaren G. D. Hamilton ryckte
svenskarna fram i aug. c:a 16,000 man starka
och förskansade sig 22/s vid Neu Ruppin och
Fehrbellin i avvaktan på lämpligt tillfälle att
över Berlin förena sig med en österrikisk armé
under Daun. Mot en preussisk armé under
We-dell, som sänts dit till skydd för Berlin,
försvarades Fehrbellin framgångsrikt; dock kunde
Hamilton — sedan Daun retirerat till Böhmen •—
ej bibehålla denna alltför utsatta ställning utan
bröt upp och förde trupperna tillbaka över Peene.
Befälet övergick nu till Lantingshausen. Vintern
1758—59 tvingades svenskarna av preussarna
under Dohna och Manteuffel att som året förut
förskansa sig i Stralsund och på Rügen, medan
svenska Pommern f. ö. föll i preussarnas händer.
I maj 1759 utrymde dessa åter landet; svenskarna
intogo under Fersen Usedom och Wollin men
oroades av general Manteuffel och måste i nov.
utrymma det besatta området. Preussarna
lyckades dock icke innesluta dem i Stralsund. 1760
och 1761 års fälttåg förlöpte på ung. liknande
sätt, men svenska hären lyckades nu bättre
hävda sitt anseende. Våren 1761 fick Lantingshau-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
