Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skálholt (Skálaholt) - Skalka (sjöfart) - Skalka el. Skalkajaure - Skall - Skallagrímsson, Egill - Skalle - Skallerormar - Skallighet - Skallmeja (socken) - Skallning - Skallsjö - Skalmeja (instrument) - Skalp - Skalpell - Skalpering - Skalunda - Skalära fält - Skamander, Kütjük Menderes - Skamlebæk - Skampall, pliktpall - Skampåle - Skamstraff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
315
Skalka—Skamstraff
316
1796 till Reykjavik. Sedan har S. gått tillbaka
och är numera en föga betydande gård.
Skalka, täta lastlucka el. annan däcksöppning
på fartyg för att hindra överbrytande sjö att
nedtränga genom denna; sker vanl. med
presenningar.
Skalka el. Skal kaj au re, sjö i Lilla Lule
älvs sjökedja, nedanför Saggat; 46 km2, 295 m
ö. h., 36 m djup.
Skall, jaktv. 1) Den drivande hundens
(stö-varens) skällande, då den förföljer villebrådet.
— 2) (Skallgång), äldre benämning på
klappjakt.
Skallagrimsson, E g i 11, se Egill
Skalla-grimsson.
Skalle, anat., se Huvudskål.
Skallerormar, Cro’talus, släkte av under fam.
näsgropormar bland huggormarna. Mest
utmärkande för s. är ”skallran”, ett antal på
stjärtspetsen sittande, i varandra trädda klockliknande
hornkapslar, med vilka ett rasslande ljud kan
åstadkommas. S. finnas i Amerika, talrikast i
Nordamerika, företrädesvis i torra, sandiga
trakter. De leva av smärre däggdjur, fåglar och
grodor. De större arterna, som nå en längd av
intill 3 m, kunna tillfoga även människan
dödsbringande bett.
Skallighet, med., se Hårsjukdomar.
Ska’llmeja, sn i Skaraborgs län, Skånings hd,
på Skaraslätten, v. om Skara; 17,19 km2, 348
inv. (1954). Skoglös slätt, i v. begränsad av
Lidans biå Flian. 1,475 har åker. Nuv. kyrkan
från 1868. Ingår i Synnerby, S. och V. Gerums
pastorat i Skara stift, Domprosteriet. Tillhör
storkommunen Ardala.
Skallning, sportv., se Nicka.
Skallsjö, kommun i Älvsborgs län, Vättle hd,
s. v. om Älingsås, kring den av Säveån
genomflutna sjön Sävelången; 75,42 km2, 3,203 inv.
(1954). Bergs- och skogstrakt med bebyggda dalar
och talrika sjöar. 645 har åker. I S. ligga F1 o d a
stationssamhälle (1,056 inv. 1951). Nääs (se d. o.)
slöjdseminarium m. m. samt Tollereds
industrisamhälle (1,211 inv.), förr benämnt Näs.
Nuv. kyrkan från 1863. Konserverad ruin av
medeltidskyrka. Ingår i St. Lundby och S.
pastorat i Göteborgs stift, Ale och Vättle kontr.
Skalme’ja (fr. chalumeau, av lat. ca’lamus,
Sydliga skallerormen; på stjärten längst t. v. skallran.
rör), urgammalt folkligt träblåsinstrument,
oboens föregångare. S. är även benämning på det
lägsta registret hos klarinetten och på den
melodiförande stämman i säckpipan samt på en äldre
orgel stämma.
Skalp, anat., se Skalpering.
Skalpe’ll, med., liten operationskniv med
fastsittande klinga.
Skalpering, bruket bland Nordamerikas
indianer att från en, död el. levande, fiende
lösskära skalpen, d. v. s. bakre delen av huvudsvålen
med virveln och den s. k. skalplocken som
segertecken. S. var smärtsam men behövde ej
medföra döden. Att märka är, att s. från början
endast förekom i de s. ö. staterna och bland
iro-keserna men spriddes över hela n. Amerika (utom
längst i n. och v.) genom de vita, som i krigen
med varandra och mot indianerna premierade
skalper, även av kvinnor och barn, vita såväl
som röda. Med den ursprungliga s. voro många
riter och magiska föreställningar förbundna,
och den torde vara en relikt av huvudjakt. I
Sydamerika är s. endast känd från Gran Chaco,
vidare sporadiskt från Gamla världen: galler,
skyter (enl. Herodotos) m. fl.
Skalunda, sn i Skaraborgs län, Kållands hd,
på Kållandshalvöns långgrunda v. kust, innanför
Hindens udde; 10,13 km2, 204 inv. (1954).
Genomlöpes av en betydande ändmoränrygg, varpå
bl. a. kyrkan ligger; f. ö. slättbygd. 707 har
åker. Kyrkans långhus från tidig medeltid. V.
om kyrkan den sägenomspunna ”Skalundahög”.
Ingår i Sunnersbergs, Gösslunda, Strö, Rackeby
och S. pastorat, Skara stift, Kållands kontrakt.
Tillhör storkommunen Norra Kålland.
Skalära fält, fys., se Fält 2).
Skama’nder (grek. Ska’mandros, även
Xan-thos), nu Kütjük Menderes (lilla
Men-deres), flod i n. v. Mindre Asien, upprinner på
nordsluttningen av Kaz dag (Ida), flyter förbi
Troja och mynnar vid s. v. inloppet till
Dar-danellerna; 90 km lång. S. har blivit berömd
genom Homeros’ ”Iliaden”.
Skamlebæk [sga’m-], dansk radiosändarstation
längst in i Sejerö Bugt på n. v. Själland.
Sändar-station för radiotelefoni till bl. a. New York
och Island.
Skampall, p 1 i k t p a 11, se Kyrkoplikt.
Skampåle, pelare av trä på en schavott, vid
vilken förbrytare utställdes i halsjärn att
skämmas i 1—2 tim. tid i—3 dagar å rad. Vanligt
var, att den brottslige i handen skulle hålla
någonting, som antydde brottet: en tjuvmjölkare en
mjölkstäva, en för falskare det falska papperet,
en giftmördare en strut etc. Var skamstraffet
förenat med spöstraff, verkställdes detta vid s.
Särskilda spöpålar funnos ibland.
Skamstraff, sådana straff, vilkas huvudsyfte
är att genom offentlig skymflig el.
förödmjukande behandling av den brottsliges person
reagera mot brottet. De ha numera överallt
avskaffats. Bland s. i Sverige märkas stockstraffet
(avskaffat 1841), kyrkoplikt (avskaffad 1855)
samt utställning att skämmas (avskaffad 1864).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
