Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Škodaverken - Skodon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
383
Skodon
384
des 1869 av den tjeckiske ingenjören Emil Skoda
(1839—1900), blev från 1900 aktiebolag och
utvecklades till en av Europas förnämsta
vapenfabriker. Under mellankrigstiden innehades
aktiebolaget av Schneiderverken men övertogs
omkr. årsskiftet 1936/37 av tjeckoslovakiska
staten. 1939 kom bolaget under tyskt inflytande och
blev under 2:a världskriget en av Tysklands
viktigaste vapensmedjor. Vid S. tillhöriga
verkstäder i Prag tillverkas personbilar sedan mitten av
1930-talet. Äldst är ”S k o d a”. Vid samma
fabriker tillverkas märket ”T a t r a p 1 a n”. I april
1945, endast några dagar före den tyska
kapitulationen, utsattes S. för ett allierat bombanfall,
som enl. uppgift allvarligt skadade c:a 70% av
fabriksanläggningarna i Pilsen. Efter krigsslutet
skedde återuppbyggnaden i statlig regi raskt, och
mot slutet av 1947 levererade S., bl. a. för
export till europeiska länder och Sydamerika, civila
produkter, ss. lokomotiv, verktygs- och andra
maskiner, installationsmateriel för all slags
industri samt skepps- och brobyggnadsmateriel. Efter
kommunistkuppen 1948 synes
krigsmaterieltill-verkningen åter ha upptagits, och verken
benämnas Vladimir I. Lenin fabrikerna.
Skodon. Sandalen, som eg. endast utgöres av
en vid foten med remmar fastsnörd sula, hör av
ålder hemma i främre Orienten. På sandalen
bygger hela utvecklingen av sulskon, men olika
former av den ha till sen tid bevarats i
ålderdomligare europeiska folkkulturer. Genom att
sandalen växte samman med det från början lösa
benskyddet uppstod på inreasiatiskt område
stöveln. Hos svenskarna och flera andra folk har
träskon spelat stor roll som arbetsskodon.
Sulskon har hos de högre samhällsklasserna
växlat form och utseende efter olika
moderiktningar i lika hög
grad som dräkten i
övrigt. Under
medeltiden möter man
praktfullt utstyrda
exemplar, ofta i
textilt material, barocka
och originella
former av ett slag, som
i stor mängd ingår
i svenska medeltida
stadsfynd. Under
1600-talet blev
stöveln allt vanligare i
mannens klädedräkt,
till en början som
låga kragstövlar men
mot årh:s slut
betydligt högre. Detta
årh. var det också,
som klacken kom i
bruk; rätt snart
utnyttjades den som ett
formbildande
element för kvinnoskon,
ss. i ”styltskorna”.
Den form av stövel,
som nu är i bruk,
En av Karl XII:s
kragstövlar.
spreds genom franskt inflytande under 1800-talets
första år men undanträngdes som salongsskodon
på 1860-talet av resårstövletten. Senare kommo
snörkängor i användning, för kvinnorna dock
ännu under detta årh. omväxlande med
knäppkängor. I våra dagar har lågskon blivit
dominerande.
Det vanligaste materialet för s. är alltjämt
skinn och läder, men särskilt för finare
damskodon kommer också textilt material till
användning. överskodon (bottfor, galosch, pampusch)
ha i Sverige varit i bruk sedan 1800-talets
början.
Skotillverkning. Hantverksmässig tillv.
av läderskodon (handskomakeri) är nu så gott
som utträngd av maskintillv. och bibehåller sig
blott för lyxbetonade och ortopediska s.
Fabrikationen är uppdelad i: 1) tillskärning och sömnad
el. nåtling av överdelen (ovanlädret), 2) sulans
fästande vid överdelen, 3) bottning och klackning
samt 4) putsning och polering m. fl.
avslutnings-arbeten.
Formen bestämmes av en läst, d. v. s. en
träkloss i fotform, som varierar efter det mycket
stora antalet modeller. På lästens undersida
fäster arbetaren en första tunn sula (bindsulan),
som formas efter lästens böjning. Med kniven
göres runtom denna sula nära kanten en skåra
(”rits”) för att utmärka sylstyngens plats och
åstadkomma en smal ränna för becktråden. Det
tillskurna och nåtlade ovanlädret lägges därefter
över lästen, sträckes medelst lädertång el. dyl.
och vikes runt omkring över bindsulan samt
fästes provisoriskt med kanten vid denna genom
stift. En andra sula lägges på, och de tre delarna
förbindas genom hopsyning med tråd el. genom
indrivning av trä- el. metallpligg. Så tillverkas
genomsydda (durksydda) samt p 1 i g g a d e
skodon. I de randsydda förenas ovanlädret
och bindsulan på samma sätt, men sedan lägges
en smal läderremsa (”randen”) över den nedvikta
kanten av ovanlädret samt hopsys med denna
och bindsulan, varefter den tjockare sulan
lägges på randen och hopsys med denna. För att
ge stadga åt hålfoten inlägges där ett stöd
(”gelänk”) av läder el. annat styvt material på
bindsulan, varefter yttersulan pålägges. Den formas
väl efter bottnen (”klappas”) och fastsys. De
vända skodonen (av lätta material) göras så,
att själva sulan fästes vid lästen, ovanlädret
spännes över lästen med insidan utåt och förenas
med sulan, lästen dras ut, skon kränges rätt,
varefter en lös bindsula inlägges och fastlimmas.
I sandalsydda s. utvikes ovanlädret vid
pinningen, och sulans egentliga vidfästning sker
medelst en avlappningssöm på samma sätt som
vid randsydda skodon. Ofta pålägges en smal
rand, som uppbär avlappningssömmen, detta dock
mest för att skydda det utvikta ovanlädret.
Skodon, tillverkade enl. denna metod, kunna, enär
bindsöm saknas, i stadga och fasonbeständighet
ej mäta sig med randsydda. I agoklistrade
s. uppruggas efter pinningen den del av
ovanlädret, som neddragits under lästen, samt
bestry-kes med ett klister, innehållande kollodium. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
