Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skotterud - Skottland - Religiösa förhållanden - Rättsväsendet - Vapen - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
429
Skottland
430
stod 5/s 1814 en strid, då en norsk kår under
överstelöjtnant Krabbe sökte kringgå den från
Lier vikande svenska styrkan under överste Gahn,
som dock kunde slå sig igenom.
Skottland, eng. Scotland, den nordligaste av
de historiska huvuddelarna inom Storbritannien
och Nordirland, fordom självständigt
konungarike; 77,171 km2, 5,095,969 inv. (1951);
huvudstad: Edinburgh. S. omfattar ön Storbritanniens
nordligaste delar samt utanför liggande öar och
ögrupper, ss. Hebriderna, Orkneyöarna och
Shetlandsöarna. S. består av tre naturliga
huvudregioner. Skotska låglandet (The Lowlands) vid
de djupt inträngande Firth of Forth och Firth
of Clyde är landets urspr. bäst odlade del; dess
rika stenkolsfält äro grundvalen för en betydande
och mångsidig industri, som medfört en stark
anhopning av befolkningen (omkr. 3ä av S:s inv.)
kring Glasgow och Edinburgh, S:s största städer.
Södra S. uppfylles av Sydskotska höglandet (The
Uplands; når i Merrick 842 m ö. h.), som
ansluter sig till Cheviot Hills, gränshöjderna mot
England. Den n. och största delen av S. utgör
Skotska högländerna (The Highlands), ett vilt
och delvis svårtillgängligt bergland, genomskuret
av djupa dalar. Genom den markerade sänkan
Glenmore delas högländerna i två delar, av vilka
den s. ö. bl. a. omfattar Grampianbergen med
Storbritanniens högsta topp, Ben Nevis (1,343
m). Inom högländernas västligaste delar talas
ännu gaeliska språket av ett litet fåtal pers. Jfr
vidare Storbritannien.
Religiösa förhållanden. Kristendomen kom till
S. på 500-talet från Irland. På 1 ooo-talet
inordnades kyrkan under påvedömet och fick 1472 sin
egen ärkebiskop (i S:t Andrews). Reformationen
genomfördes på 1560-talet (se Knox, J.). Under
A. Melvilles ledning organiserades kyrkan enl.
presbyterialförfattningens grundsatser; upprepade
försök att införa biskopsämbete och anglikansk
gudstjänstordning mötte starkt motstånd (se
Cove-nant). Under dessa strider samlade sig S:s
pres-byterianer kring Westminstersynodens
trosbekännelse och övriga beslut. 1690 avskaffades
slutgiltigt biskopsämbetet i statskyrkan. Från denna
avsöndrades under de följande årh. betydande
grupper, särsk. på gr. av opposition mot den 1712
återinförda patronatsrätten. 1733 bildades sålunda
Secession Church, 1752 Relief Church; dessa
förenades 1847 till United Presbyterian Church. I
samband med den evangelikala väckelsen ledde
patronatsfrågan 1843 till en ny utbrytning under
Thomas Chalmers, Free Church of Scotland.
1900 förenades denna med större delen av de
tidigare separationskyrkorna till United Free
Church, vilken 1950 omfattade c:a 1,260,000
kom-munikanter. Dessutom finnas i S. en anglikansk
biskopskyrka (med 56,300 kommunikanter),
vidare kongregationalister (36,000), baptister (23,000)
och metodister (14,000). Romersk-katolska
kyrkan reorganiserades under 1800-talet och har
750,000 medl.
Rättsväsendet är skilt från Englands, ehuru
överhuset utgör en allra högsta domstolsinstans
även för S. S. äger egen högsta domstol för
ci
vilmål, kallad C our t of Session, samt en för
brottmål, benämnd High Court of Justiciary. Lord
Justice General är president i båda. High Court
består av samma domare som Court of Session
och sammanträder vid behov i Edinburgh el.
landsortsstäder; den är ensam behörig i alla mål,
där hårdare straff än frihetsstraff kan ådömas.
Sheriffen är den ord. brottmålsdomaren i
grevskapen för alla förseelser, som endast åsamka
ett lindrigare straff; har målet avgjorts med jury,
äger High Court icke makt att ändra dess
utlåtande. Även de mål, som avgöras av High Court,
handläggas som regel först inför sheriffens
domstol. Bagatellmålen avdömas av fredsdomarna på
landet, polisdomare i städerna.
Vapen: i guld lejon, rött, innanför en
dubbel bård prydd med inåt och utåt riktade liljor.
S:s vapenbild intar nu 2:a fältet i Storbritanniens.
Den är känd sedan 1235.
Historia. Under äldsta historiska tiden bodde i
S. kaledonierna (möjl. desamma som pikterna),
vilka under romersk tid befolkade såväl
högsom lågländerna. Om romarnas beröring med
kaledonierna se England, sp. 701. Under flera
årh. pågingo i S. häftiga strider mellan olika
folkgrupper: pikter och skoter i n., britter av
walesisk stam i s. v. och germanska angler i
s. ö. Om kristendomens införande på 500-talet,
se Iro-skotska kyrkan. Först under trycket av
den gemensamma faran från vikingarna, vilkas
härjningar började på 790-talet, dämpades de
inbördes striderna, och 844 lyckades den skotiske
konungen Kenneth Mac Alpine
åvägabringa ett enat skotiskt-piktiskt rike, kallat
A1-b a n. Den förste av Albans konungar, som i
krönikorna nämnes konung av S., är M a 1 c o 1 m
II (reg. 1005—34). Under kampen mot
vikingarna hade den gamla motsättningen mellan
högländernas pikter och skoter försvunnit och
efter-trätts av en ny mellan högländernas keltiska
befolkning och angelsaxerna i lågländerna. David
I (reg. 1124—53) skapade ett skotsk rike ung.
inom S:s nuv. gränser. Under hans regering
genomfördes i lågländerna ett fullt utbildat
läns-väsen efter anglo-normandiskt mönster, medan
man i högländerna höll fast vid det keltiska
klanväsendet. Städernas utveckling uppmuntrades.
Genom ett fördrag med franske konungen
Ludvig VII inledde Vilhelm Lejonet (reg.
1165—1214) den långvariga, mot England riktade
förbindelsen mellan S. och Frankrike.
Alexander III (reg. 1249—86) återförvärvade 1266
från Norge Hebriderna och Man. Då med honom
den gamla konungaätten utslocknade, gjorde
Edvard I av England anspråk på överhöghet över
S., varjämte flera tronpretendenter uppträdde.
John Baliol utsågs 1292 till konung men
måste samtidigt hylla den engelske konungen som
sin länsherre. Då Baliol sökte frigöra sig från
beroendet, tvingades han 1296 av Edvard att
abdikera. Mot det engelska främlingsväldet utbröt
1297 en folkresning under ledning av en man’ ur
lågadeln, William W a 11 a c e, som efter en
glänsande seger vid Stirling 1297 själv blev
slagen 1298 av Edvard vid Falkirk. Den skotska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
