Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skåne - Geologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
487
Skåne
488
fer med orsten. I likhet med närmast
underliggande lager är den bäst tillgänglig i s. ö. S., ss.
vid Andrarum, där skiffer brutits för
alunfram-ställning under nära 200 år fram till 1912. Här
må nämnas, att praktiskt taget all oljehalt i de
skånska alunskiffrarna gått förlorad. Tack vare
företagna borrningar vet man, att överkambriums
mäktighet ökar i riktning mot Södra Sandby,
10 km ö. om Lund, för att åter minska vid
Äkarpsmölla, 35 km n. därom. Olenidskiffern
indelas i 6 mestadels rikt fossilförande zoner med
trilobiter som dominerande faunaelement. — O
r-dovicium börjar i oförändrad facies med
dic-tyonemaskiffern, som har en största känd
mäktighet av 16,5 m. Ordoviciska bergarter ha sin
största utbredning i s. ö. S. De uppträda vidare
i Fågelsångsfältet, vid Röstånga samt s. om
Kullen, där de dock praktiskt taget ej gå i dagen i
fast klyft.
S i 1 u r. Största delen av silursystemet utgöres
av graptolitförande ler- el. märgelskiffrar med
sporadiska kalkstensinlagringar i form av
konkretioner el. tunna band. Liksom i fråga om de
ordoviciska skiffrarna tillämpas en indelning,
grundad på graptolitfaunornas succession. På den
övervägande hårda och svarta
rastritesskif-fern med beräknad mäktighet av 40 m följer
den vanl. gråa, grövre och mjukare
cyrto-graptusskiffern med ej närmare känd
mäktighet, vilken dock kan förmodas överstiga
100 m. Häröver ligger colonusskifferns
kanske 1,000 m mäktiga skiktpacke av ljusa el.
relativt ljusa märgelskiffrar, som på en del
ställen övergå i odarslövssandsten. De siluriska
skiffrarna äro blottade vid olika lokaler inom det c:a
15 km breda silurstråket från Skillinge i s. ö.
till en ungefärlig linje
Ottarp—Halmstad—Kåge-röd—N. Vram och vars vida största del intages
av colonusskiffer.
Tillsammantagna bilda de kambrosiluriska
avlagringarna en skiktpacke om inemot 2,000 m
mäktighet, varav mer än 200 m komma på
kamb-rium, c:a 120 m på ordovicium och återstoden (en
mera approximativ siffra) på silur.
Yngre paleozoicum. Nu började för S.
en fastlandsperiod, som kom att sträcka sig
genom mer än 150 mill. år. Devon- och
karbon-perioderna ha icke satt några som helst spår i
S:s geologiska historia, sådan den nu kan utläsas.
Däremot finns det grundad anledning förmoda, att
S:s relief i hög grad tillskärptes under
permpe-rioden, vilken här som på andra håll
kännetecknas av kraftiga variskiska rörelser i jordskorpan.
Denudationen, som förut torde ha varit obetydlig,
antog väldiga mått, bortförde stora delar av
kambrosilurtäcket och torde ha skapat ett
pene-plan av urbergsytan.
T r i a s, inkl, kågerödsformationen.
De understa 427 m, ned till 1,923 m djup, i
Sveriges geologiska undersöknings djupborrning nr
II (1943—47) vid Höllviksnäs ha bestämts till
trias. Ifrågavarande lagerserie består underst av
röda och gröna sandstenar (med spår av olja på
1,890 m djup) och skiffrar, motsv. den
brokiga sandstenen, däröver en svit av
över
vägande gråa sand-, märgel- och lerstenar,
hänförliga till mu s se 1 kalk och undre k e u p e r,
samt slutl. åter en svit av huvudsaki. röda och
gröna sandstenar och skiffrar med en däri
inlagrad serie av starkt dolomitiska bergarter; denna
avd. representerar övre keuper. Dessa på stort
djup befintliga bildningar, som äro starkt
saltvat-tensförande, gå ingenstädes i dagen i S., dock
san-nol. med undantag av översta delen, vilken på
li-tologiska och stratigrafiska grunder jämställts med
kågerödsformationen. De enda säkra
data man tidigare haft om denna äro, att den
är yngre än silur och äldre än rät.
Kågerödsformationen, mer än 300 m mäktig, som vilar på
vittrad äldre berggrund, vanl. kambrosilur men inom
Ängelholms- och Ringsjö-bäckenet urberg, bildar
underlaget till höganässerien i n. v. S. Den är bäst
blottad inom ganska stora områden vid
kolbäckenets n. v. och s. ö. rand, varifrån den sträcker
sig vidare mot s. ö., delande sig i två skänklar,
som gripa om Romeleåsen.
Jura. Höganässerien, ”S:s stenkolsförande
formation”, ”rätlias”, vartill ingen motsvarighet
finns inom övriga Sverige, täcker c:a 700 km2
i n. v. S., varifrån en smal strimma sträcker sig
mot s. ö. över Lund och längs Romeleåsens s. v.
sida, vidare Höör-området i mell. S., vilket
genom isolerade denudationsrester möjl. förbindes
med Ängelholmsområdet i n. v. och som sträcker
sig till önneköp 20 km s. ö. om Ringsjön, samt
Stabbarpsfältet vid Eslöv med en smal utlöpare
längs Romeleåsens n. ö. sida och en i riktning
mot Vombsjön, övergående i Fyledalens stråk av
uppresta juralager.
Större delen av höganässerien utgöres av
väl-skiktade sandstenar och leror (delvis eldfasta)
med tunna kolflötser. Endast två av de senare ha
sådan mäktighet, att de äro brytvärda; de falla
inom rät (”gruvformationen”). På stenkolen och,
i första rummet, de eldfasta lerorna basera sig
en omfattande gruvdrift och gruvindustri i n. v.
S. Stenkol började brytas där redan på 1500-talet,
i industriell skala på 1700-talet. Stenkolsflötserna
äro rester av torvmossar, som uppkommo genom
ansamling av växtdelar från vegetationen i det
mangroveträskartade landskap, som vid denna tid
präglade n. v. S. Växtfragmenten i stenkolen
kunna ej igenkännas som sådana med blotta ögat. I
sandstenar och skiffrar finnas däremot väl
bevarade fossila växter. Den rika floran har i rät
liksom i högre lager tagits i anspråk för den
stratigrafiska indelningen. Växtzonerna antagas dock
ha mera lokal betydelse. Bland de rätiska
djurfossilen märkas lämningar av ganoidfiskar,
pansarsalamandrar och skräcködlor. Att havet vid
några tillfällen översvämmade det låga
kustlandet, visas av förekomsten av enstaka marina
horisonter i lagerserien. Största mäktigheten av de
rätiska bildningarna är 60 m.
Gränsen mellan rät och 1 i a s markeras av
den övre brytvärda flötsens övre yta. Som äldsta
del av lias utskiljes hälsingborgsetagen, 200 m
mäktig, vilken ävenledes uppbygges av
sandstenar och leror samt tunna kolränder, vartill
komma enstaka kalki ga och järnrika lager.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
