Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Småland - Geologi - Terrängformer - Sjöar och floder - Klimat - Växtvärld - Djurvärld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
589
Småland
590
magnetitolivinit. Malmen håller genomsnittligt
c:a 31% järn. Jotnisk ålder tillskrives den
sedimentära almesåkraformationen (se
d. o.) i ett triangel format fält kring Nässjö och
Almesåkra med en smal utlöpare mot n.
Senal-gonkisk är trol. en annan sedimentkomplex,
visingsöf o rma t ionen (se d. o.), som
antagl. haft stor utbredning tidigare men som
nu inom S. finns bevarad endast på Visingsö,
kring Vätterns s. ände och vid dess ö. strand.
— Den v. randen av östersj ö-bäckenets
kambro-siluriska sedimentpacke återfinnes som en smal
remsa av underkambrisk sandsten
vid Kalmarsund från Runnö utanför Påskallavik
i n. till s. om länsgränsen mot Blekinge. —
Bland prekvartära bildningar i S. är slutl. att
nämna en tertiär vulkanisk bergart, r y o 1 i t, vid
sjön Mien vid blekingegränsen; den har kunnat
studeras endast i lösa block. Efter inlandsisens
avsmältning nådde Baltiska issjön i n. ö. S. 140
m och längst i s. ö. 65 m över den nuv.
havsytan. På dess botten avsattes såväl i det
småländska kustlandet som i Vätter-sänkan, som
tillhörde Baltiska issjön i dess senare skede, mäktiga
lager av fina sediment i form av varvig
ishavs-lera. Sådana fina men även grövre, grusiga
sediment hade tidigare avsatts i den genom
inlandsisen till en höjd av 250 m ö. h. uppdämda
Vätter-issjön. Ovanpå den varviga leran ligga i
kustlandets yttre delar de icke varviga
ancylus-och litorinalerorna, vilka äro av betydelse, emedan
de utgöra S:s bästa åkerjord. I området
ovanför högsta marina gränsen, där
moränavlagring-arna dominera, är marken i stor utsträckning
försumpad och täckt av stora torvmossar, av
vilka en del uppkommit även genom igenväxning
av sjöar. De största mossarna ligga v. om en
linje s. Vättern—Vetlanda—n. v. hörnet av
Blekinge. De mest kända stormossarna äro Dumme
mosse och Komosse s. v. om Jönköping, Dala
mosse och Store mosse n. om Värnamo.
Terräng former. Ytskulpturen är beroende av
bergarternas struktur och tektoniken. Mera
motståndskraftiga bergarter, ss. hyperit, diabas och
diorit, uppbygga branta bergryggar och
bergkullar, t. ex. Taberg (342,9 m ö. h.) och
Tomta-backen (377 m) 20 km v. om Bodafors, S:s
högsta punkt. Terrängens medelhöjd i denna
trakt ligger mellan 250 och 300 m. S:s n. hälft
uppfylles av ett bälte med kraftigt storkuperad
terräng, ”Nordsmålands brutna landyta”, som
sträcker sig från västgötagränsen i en båge runt
Vätterns s. ände över n. och ö. delarna av
Jönköpings län, n. ö. delen av Kronobergs och n.
delen av Kalmar län; dess s. gräns går ung.
över Gnosjö, Hagshult, Moheda och Sävsj öström
ut mot kusten till Oskarshamn. Området präglas
i hög grad av spricktopografi. I n. v. märkes
Vätter-sänkans ensidiga förkastning med ända
upp till 240 m höga branter, till vilkas fot smala,
av visingsöformationen uppbyggda kustslätter
ansluta sig. I sjöns s. ände mynna 2 markanta
sprickdalar, den ö. från Tenhult vid Huskvarna,
den v. från trakten s. om Taberg vid Jönköping.
— I mots. till n. S. är s. och s. v. S. ett slätt-
liknande peneplan, som från höglandsbältets s.
rand långsamt sänker sig mot kalmarkusten i
s. ö. och mot gränsen till Blekinge och Skåne i
s., där landytan ligger 100 m ö. h. Mot
hallandsgränsen är lutningen mindre, och ytan ligger
endast undantagsvis under 150 m.
Sjöar och floder. S. är ett av Sveriges
sjörikaste landskap, och Kronobergs län är landets
sjörikaste län (10,1 °/o av totala ytan bestå av
vatten). Detta sammanhänger med att även
obetydliga anhopningar av jordlager spela en
avsevärd roll som fördämningar på den jämna
ur-bergsslätten. De flesta sjöarna äro därför grunda,
och endast undantagsvis, ss. i Vidöstern (35 m
djup), överstiger djupet 30 m. De största sjöarna,
Bolmen, Möckeln, Åsnen och Helgasjön, sakna
näml, enhetligt bäcken och bestå av ett större
antal småsjöar, som sammanbindas under en
gemensam vattenyta. Bortsett från Vättern, vars
största lodade djup uppgår till 128 m, uppgivas
de små sjöarna Färgaren (61 m) v. om
Västervik och Humeln (60 m) n.v. om Oskarshamn
vara S:s djupaste sjöar.
Klimat. De klimatiska förhållandena äro
ganska olika inom skilda delar av landskapet,
särsk. betr, nederbörden. I gränstrakterna till
Halland och Västergötland, där s.v. vindar äro
förhärskande, faller årl. över 900 mm, medan
slättlandet vid östkusten får mindre än 500 mm.
Våren och försommaren äro här ofta mycket
torra till stort men för jordbruket. Den normala
årsnederbörden är för hela Jönköpings län 683
mm, för Kronobergs län 639 mm och för Kalmar
län 529 mm. Vad temp. beträffar ha de inre
delarna av höglandet den strängaste vintern med
i°5—2° lägre temp. än kustlandet och trakten
vid Vättern. Även somrarna äro på höglandet
svalare än i kustlandet, men skillnaden är
betydligt mindre än på vintern.
Växtvärld. Skogen täcker över halva ytan av
Jönköpings och Kronobergs län samt drygt
tredjedelen av Kalmar län. Huvudsaki. finnes
barrskog, men denna ersättes ofta av lövskog
kring vattendragen och i kusttrakterna.
Björken är det vanligaste lövträdet, men ek, alm, ask
m. fl. förekomma även, särskilt i lövängarna, som
äro talrikast i Kalmar län och vid Vättern.
Bokens nordgräns går genom landskapet, och dettas
s. delar ha stora bokskogar, vilka dock minskats
starkt under de senaste två århundradena. Även
avenboken har sin nordgräns i S., och gråalen
har där sin sydgräns. Torvmossar ha stor
utbredning, framför allt i v., och intaga ung. en
sjundedel av Kronobergs och Jönköpings läns
hela ytvidd. Stora ljunghedar finnas s. och ö.
om Bolmen.
Djurvärld. På Sydsvenska höglandet är
djurlivet i allm. mindre rikt än i de kringliggande
låglandsområdena. Karakteristisk är förekomsten
av trana, järpe och knipa, vilken senare annars
är allmännare i n. Sverige. Älg och rådjur,
vilka saknades före mitten av 1800-talet, ha
invandrat, den förra från Östergötland, den
senare från Skåne, och äro nu rätt vanliga. Bland
sydligare former märkas iller och mullvad samt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
