Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Snyders, Frans - Snyltbin - Snyltgäster - Snyltrotväxter - Snyltväxter - Snytbaggen - Snyten - Snårestad - Snäcka - Snäckbank - Snäcke kanal - Snäckgärdsbaden - Snäckhök - Snäckiglar - Snäckor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
621
Snyltbin—Snäckor
622
get. S. är företrädd i de flesta av Europas större
gallerier. I Sverige är S. representerad i flera
offentliga och privata saml., särsk. i
Nationalmuseum med ”Fruktskål i en nisch”, ”Dött
villebråd på ett köksbord”, ”Hund med ett flått
oxhuvud” samt den bekanta humoristiska bilden
”Räven på besök hos hägern”. — Se bild 7 å
pl. vid Flamländsk konst.
Snyltbin, zool., se Bifamiljen, sp. 15.
Snyltgäster, dets. som parasiter.
Snyltrotväxter, Orobanchäceae, fam. bland
sympetalerna. S. äro klorofyllfria el.
klorofyllfattiga parasiter med fjällika blad och
ensymmetriska blommor i toppställt ax el. klase. I
Sverige finnas 2 släkten representerade:
La-thraea, vätteros, och Orobanche, s n y 11 r o t,
av vilket 4 arter anträffats som stora
sällsyntheter i Skåne och Västergötland samt på Öland
och Gotland. I Gamla världens tempererade och
varma länder äro många arter svåra rotparasiter
på kulturväxter, ss. tobak, hampa och lucern.
Snyltväxter, bot., dets. som parasiter.
Snytbaggen, Hylöbius, ett till fam. vivlar,
Curculionidae, hörande skalbaggssläkte, som
räknas som en av skogens svåraste fiender. Den
vanliga s. (H. abietis) är 9—
14 mm lång, beckbrun el. svart på
täckvingarna, med gula
hårfläckar, som sammansmälta till smala,
oregelbundna tvärband; den
mindre s. (H. pinastri) är 7—9
mm lång, mera glänsande och har
rödaktiga ben. De fullvuxna
djuren föröva sitt s. k. näringsgnag,
d. v. s. det näringsupptagande, som
hos de unga djuren föregår
könsmognaden, huvudsaki. på unga
tall- och granplantor, vilkas bark
avbites fläckvis, så att plantorna dö el. svårt
skadas. — Då två—treåriga plantor lida mest
och s. uppträda talrikast på ett hygge under
loppet av tredje sommaren, kan man minska
skadegörelsen avsevärt genom att ordna kulturerna så,
att plantorna då antingen äro ettåriga el. också
mera än treåriga. Vanligaste fångstmetoder är
utläggandet av med pulverformigt kalciumarseniat
bepudrade fångstbarkar (insidan mot marken,
med en sten ovanpå), varunder s. samla sig.
Snyten, järnvägsknut i Karbennings sn i
Västmanland.
Snårestad, sn i Malmöhus län, Ljunits hd, på
östersjökusten, strax v. om Ystad; n,89 km2,
520 inv. (1954). Småkullig slättbygd. 1,035 har
åker. Egendom: Charlottenlund (se d. o.). En
förfallen noo-talskyrka återuppfördes 1924—25.
Nya kyrkan är från 1867. Ingår i Balkåkra, S:s
och Skårby pastorat i Lunds stift, Ljunits och
Herrestads kontrakt. Tillhör storkommunen
Ljunits.
Snäcka. 1) (Anat.) Se Hörselorgan 1), med
fig. 1—3. — 2) (Mek.) Se Snäckväxel. — 3)
(Zool.) Se Snäckor. — 4) (Sjöv.) A) Benämning
på de mindre av vikingatidens långskepp. B)
Öppen el. halvdäckad mindre segelbåt, vanl. med
centerbord. — 5) (Mus.) Se Violin.
Snäckbank, geol., se Skalgrusbank.
Snäcke kanal sammanbinder medelst en sluss
och 0,1 km grävd kanal vid Snäcke sjön
Ånim-men med Snäckeviken och Dalslands kanal i
Hjärterudssundet. Farledens längd 17 km, djup
2,1 m, bredd i slussen 4,16 m.
Snäckgärdsbaden, se Visby.
Snäckhök, Rostrhämus sociäbilis, rovfågeisart
av underfam. hökar, förekommer i Florida, ö.
Mellanamerika och på Cuba. Näbben är
påfallande tunn och spenslig och övernäbben utdragen
till en spets. Till färgen är s. skiffersvart,
stjärtspetsen samt övre och undre stj ärttäckarna äro
vita; näbben är svart och fotterna gula. S. lever
så gott som uteslutande på snäckor av släktet
Ampullaria.
Snäckiglar, Clepsine (Glossosiphönia), släkte
bland snabeliglarna (se Iglar). S. äro små,
platta och leva i vatten. De leva av skiv- och
dammsnäckor.
Snäckor, Gastro’poda, klass av prov, blötdjur.
Kroppen är i regel på buksidan utbildad till en
bred, muskulös krypsula, foten, och övergår
framtill i ett föga skarpt avsatt huvud med ett
par rörliga, ofta indragbara, med sinnesorgan
försedda tentakler samt ett par blåsliknande ögon,
belägna vid tentaklernas bas el. i spetsen av ett
särskilt andra tentakelpar. På ryggsidan ligger
den opariga manteln, som avsöndrar skalet.
De inre organen
bilda hos flertalet s. på
ryggsidan den stora,
spiralvridna i n
älvssäcken, som
skyddas av skalet. Skal
saknas el. är starkt
förkrympt hos vissa
former och är hos
några möss- el.
tut-liknande. Vanl. är
det spiralformigt och
högervridet (betraktat
från spetsen). Vid
dess mittpelare
ut-springer den kraftiga
muskel, med vilken
djuret drager sig in i
skalet. Den inre
byggnaden är till följd av
spiralvridningen starkt
osymmetrisk:
analöppningen ligger i
närheten av huvudet liksom
njurar, gälar och
hjärta. Under
mantelkantens främre del ligger
mantelhålan, som hos
vattensnäckorna hyser
gälarna och hos
lung-snäckorna tjänstgör
som lunga. Innanför
munnen ligger det
muskulösa svalget,
försett med en
tan-dad tunga, radula (se
Schematisk framställning
av en (framgälad) snäcka
sedd uppifrån.
a analöppning, c
hjärngang-lion, f fotganglion, g
köns-körtel, g’ könsöppning, h
hjärta, k gälar, l lever, m
mage, ma mantelhåla
(gränserna markerade med
streckad linje), n njure, o mun,
op skallock, p sidoganglion,
r luktorgan, v
inälvs-ganglion.
Vanliga [-snytbaggen.-]
{+snytbag-
gen.+}
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
