Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Soldatråd - Soldattorp - Soldatvård - Soldenär, soldnär - Soldjur - Soldo - Soldyrkan - Solen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
679
Soldattorp—Solen
680
motståndare, upplöstes s. — S. bildades även
under 1918 års revolution i Tyskland.
Soldattorp, se Indelningsverk, sp. 878.
Soldatvård, se Personalvård.
Soldenär, soldnär, se Sold.
Soldjur, zool., se Rhizopoda.
Soldo [så’ldå] plur. soldi), äldre italienskt
kopparmynt = V20 lira — 5 centesimi.
Soldyrkan, dyrkan av solen som gudomlighet.
Verklig solkult är ingalunda en allmänmänsklig
företeelse. I Japan dyrkas solgudinnan Amaterasu
som högsta gudom; i Kina är solen visserligen en
viktig uppenbarelseform av yang, den manliga
kraften i tillvaron, men som gudom träder den
helt tillbaka för Tien, himmelsguden. I Egypten
är solguden Ra den gudomlige Faraos fader och
den överste bland alla gudar. I Rom och
Grekland är det först under den antika kulturens
sista skede, som dyrkan av den obesegrade Solen,
Sol invictus, tränger in från Orienten och blir en
av kejsarrikets viktigaste kulter. Bland
germanerna saknas icke gammal solmagi, men bland
himmelsväsen har åskguden och regngivaren
Do-nar-Tor främsta platsen.
Redan hos urkulturens folk spelar solen en
framträdande roll i myt och folktro. Den
föreställes ibland som ett ting, en skiva, boll,
brinnande bål, gyllene frukt o. s. v., men oftast
som ett levande väsen, en människa, fågel, häst,
som bär el. drager solskivan. Ibland är den en
båt el. vagn, i vilken solväsendet färdas över
himlen. En av dess vanligaste symboler är
solhjulet. Till solen knyta sig tidigt föreställningar
om livet efter döden. Solguden är det vänliga
väsen, som med sitt rep av hår — solstrålarna —
drager de bortgångna upp till sin boning i
himmelen. Genom att följa solen på dess nattliga
färd under jorden genom mörkrets farofyllda
riken kunna själarna få dela solgudens seger och
härlighet, då han från ö. stiger upp till det
himmelska landet. Som den ljusets makt, vilken
skingrar nattens mörker, är solen också
skaparen, som låter jorden träda fram ur kaosdunklet
el. uroceanen, t. ex. i den babyloniska
skapelsemyten, av vilken även den bibliska rönt inflytande.
Himlen betraktas dock i regel som den verkliga
ljusgivaren och världens upphov. Som skapare
blir solguden ej sällan även kulturbringaren, som
lärt människorna nyttiga konster och fastställt
sed och samhällsordning.
I de äldsta jordbrukskulturerna träder solguden
starkt tillbaka för månen. I subtropiska el.
tropiska trakter är det i daggrika månskensnätter,
som växtligheten synes hämta nytt liv och kraft.
Solen blir här ofta en fientlig makt, som med
sina glödande pilar dödar och förbränner allt
liv. — Litt.: O. Riihle, ”Sonne und Mond im
primitiven Mythus” (1925).
Solen, astronomiskt tecken O, vårt
planetsystems centralkropp. S. är till sin form fullkomligt
sfärisk; någon avplattning har ej kunnat
konstateras. Med värdet 87790 för solparallaxen och
med Hayfords värde på jordens ekvatorsradie,
6,378,39 km, blir s:s medelavstånd från jorden
149,670,000 km; på gr. av jordbanans excentri-
citet varierar avståndet under årets lopp. Den
mot medelavståndet svarande skenbara vinkeldiam.
är 31’5973, s:s verkliga diam, är därför 1,392,700
km, 109 ggr jordens. S:s vikt el. massa är 1,993
X 1033 g, 334,000 ggr jordens, dess medeltäthet
är o,256 av jordens el. 1,41 ggr vattnets täthet.
Tyngdkraften på s:s yta är 27,9 ggr större än
på jorden. S:s skenbara ljusstyrka motsvarar
135,000 normalljus på 1 m avstånd; uttryckt i
storleksklass el. magnitud är den -—26^90 (visuell)
el. —26^13 (fotografiskt). De motsv. absoluta
magnituderna för parallax 071 äro 4™67, resp.
5^39. Dessa siffror äro av stort intresse, ty
jämförda med stjärnornas absoluta magnituder visa
de, att s:s verkliga ljusstyrka är av samma
storleksordning som en genomsnittlig stjärnas.
Härur och ur likheten mellan s:s och stjärnornas
spektra följer, att s. blott är en stjärna bland
de milliarder stjärnor, som uppbygga vårt
stjärnsystem. S:s särställning är således ej en följd
av dess fysiska beskaffenhet utan beror på, att
vi leva i s:s omedelbara grannskap.
S:s totala strålning mätes medelst ett särskilt
instrument, pyrheliometer. Med hjälp av
detta instrument bestämmes den energimängd,
som, vid lodrätt infallande strålning och på ett
avstånd — jordens medelavstånd från s., per
tids-minut tillföres varje kvadratcentimeters yta
utanför jordens atmosfär. Denna energimängd,
uttryckt i kalorier, kallas solarkonstanten.
Dess värde är 1,901. S:s totala utstrålning per
tidsenhet, som erhålles genom att multiplicera
solarkonstanten med 4a R2, där R är s:s
medelavstånd i centimeter, blir 8,92 X 1025 kalorier per
sek. Genom att dividera denna totala strålning
med s:s yta erhålles den strålningsenergi, som
varje sekund emitteras från varje
kvadratcentimeter av solytan. Denna strålningsenergi blir
i,46 X 103 kalorier per sek. Under antagande,
att s. strålar som en ”svart” kropp, kan ur sistn.
tal s:s effektiva temp. beräknas med hjälp av
S t e f a n-B oltzmanns lag; man erhåller
värdet 5,712° (absolut temp.).
Enl. nuv. uppfattning är s. liksom varje annan
stjärna ett glödande gasklot, där gasernas temp.,
tryck och täthet på olika avstånd från centrum
bestämmas av strålningsj ämviktens princip, enl.
vilken inom varje volymselement jämvikt råder
mellan den utstrålade och den absorberade
energien. Den mekaniska jämvikten åstadkommes
därigenom, att den mot centrum riktade
gravitationskraften motväges av gas- och
strålningstryc-ket. Enl. Eddingtons teori för stjärnornas
byggnad härskar i s:s centrum en temp. av 20 mill.
grader och en täthet 76 ggr vattnets. En
energiström flyter ständigt från s:s inre mot ytan;
denna energitransport försiggår huvudsaki. genom
strålning, som på sin väg ut kontinuerligt
transformeras genom ständig absorption och
reemis-sion. Det är dock möjligt, att s. har en konvektiv
kärna, d. v. s. att energitransporten i centrum
sker genom materiens strömning. Då strålningen
närmar sig ytan, når den slutl. en zon, där temp.,
tryck och täthet minskats så, att den strålning,
som från s:s inre når denna zon, icke helt absor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
