Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spanien - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
745
Spanien
746
djupa motsättningarna mellan aristokratien och
kyrkan lamslogo emellertid S:s ekonomiska och
politiska utveckling, varför S. lätt blev den
muhammedanska expansionens första byte i
Europa. 711 blev konung Roderik slagen vid Vejer
av de muhammedanska araberna, morerna.
Medeltiden. Inom kort voro morerna
herrar över hela halvön, medan västgöterna endast
vid Pyrenéerna lyckades bilda några små
oberoende stater (Galicien, Asturien, Leon, Navarra,
Kastilien och Aragonien). 755 blev S. under
Abd-er Rahman ett självständigt kalifat med
Cördoba som huvudstad. Under framstående
re-genter, ss. Abd-er Rahman II (reg. 822—852)
och Abd-er Rahman III (reg. 912—961), blev
S. en av tidens både ekonomiskt och kulturellt
ledande stater. Religionsfriheten var täml.
oinskränkt, vilket bl. a. gjorde det möjligt för
judiska köpmän och lärde att i S. få ett
tryggat hemvist. Småningom framträdde Kastilien
och Aragonien som ledande kristna stater och
lyckades efter långvariga strider med morerna
vid 1200-talets mitt reducera kalifatet till att
omfatta endast Granada. 1469 skedde en
personalunion mellan Kastilien och Aragonien genom
Isabellas av Kastilien giftermål med
Ferdinand av Aragonien; härmed lades
grunden till det moderna S. Till en början hade
adelns och ständer för samlingarnas, cortes’, makt
varit mycket stor, men i slutet av 1400-talet blev
konungamaktens ställning starkare, och samtidigt
växte också den katolska kyrkans inflytande på
S:s politik. 1492 erövrades Granada, det sista
arabiska fästet i S. Mot såväl morer som judar
tillgreps nu inkvisitionen med stor stränghet. Den
starka politiska konsolidering, som S. genomgick
under 1400-talets sista årtionde, tog sig även
uttryck i en aktiv Medelhavspolitik; 1503
erövrade S. Neapel. I de stora geografiska
upptäckterna vid medeltidens slut intar S. den ledande
ställningen. Det var i S:s tjänst, som Columbus
1492 upptäckte Amerika. 1493 erhöllo Ferdinand
och Isabella av påven bekräftelse på alla länder
v. om Azorerna och Kap-Verdeöarna. Under
”conquistadorerna” Cortez, Pizarro och Almagro
erövrades vid 1500-talets början s. Nordamerika,
Mellanamerika, Västindien och hela Sydamerika
(utom Brasilien) av S., som på några årtionden
erhöll tidens största kolonialvälde.
S. under huset Habsburg (1516—
1700). Efter Isabellas död 1504 övergick
Kastilien till hennes sinnessjuka dotter Johanna,
med dennas make, ärkehertig Filip av Österrike
(Filip I), som regent. Filip dog redan 1506,
varefter Ferdinand övertog regeringen för sin
omyndige dotterson Karl. Sedan Ferdinand
avlidit 1516, tillträdde Karl I av Habsburg (som
tysk-romersk kejsare Karl V) regeringen i hela
S. Under Karls långa regering (1516—56) blev
S. kärnan i det habsburgska världsväldet. Cortes’
makt inskränktes ytterligare, och konungamakten
stärktes. Genom Karls tillträde till regeringen
förenades bl. a. Nederländerna med S., och en
framgångsrik Medelhavspolitik medförde
förvärvet av Milano. Under Karls son Filip II (reg.
1556—98) fullföljdes denna aktiva utrikespolitik.
Höjdpunkten av denna betecknar slaget vid
Le-panto 1571, där den turkiska flottan
tillintetgjordes. 1581 förenades Portugal i personalunion med
S. Filips reaktionära politik, som överallt sökte
jämna vägen för den katolska kyrkan och den
absoluta konungamakten, ledde till
Nederländernas befrielsekrig och bidrog även till ett krig
med England, i vilket S. tillfogades ett kännbart
nederlag genom den ”stora arma dans” undergång
1588. S:s ekonomiska kraft var därjämte trots
koloniernas rikedomar ej densamma som vid
1500-talets början. Förföljelserna mot judarna
och morernas avkomlingar moriskerna
minskade i hög grad landets ekonomiska
bärkraft, och de ständiga erövringskrigen hade
medfört en konstant stegring av S:s statsskuld.
Under Filip III (reg. 1598—1621) ingicks 1609
ett stillestånd med Nederländerna. S. å.
utdre-vos moriskerna fullständigt ur landet; härigenom
förlorade S. större delen av den ekonomiskt
driftiga befolkningen. S:s deltagande i
trettioåriga kriget sammanföll huvudsaki. med det
åter-uppblossande kriget mot Nederländerna. I
westfaliska freden nödgades S. erkänna
Nederländernas självständighet, och redan 1640 hade
Portugal lösryckt sig ur unionen med S.
Utrikespolitiken under 1600-talets senare del innebar
ständiga eftergifter för den franska
expansionspolitiken. Av Filip IV (reg. 1621—65)
avträddes sålunda (1659) Rousillon och Artois till
Frankrike, av Karl II (reg. 1065—1700)
Fran-che-Comté (1678). Under den barnlöse Karl
II:s regering blev den spanska tronföljdsfrågan
ett europeiskt spörsmål. Frågan avgjordes till
sist genom spanska tronföljdskriget.
S. under huset Bourbon (1700—1808).
Genom freden i Utrecht 1713 erkändes Ludvig
XIV:s sonson Filip V (reg. 1700—46) som
S:s konung, varigenom huset Bourbon besteg
den spanska tronen. De spanska biländerna i
Europa delades av Österrike och Savojen; under
ledning av Filips energiska gemål Elisabet
Far-nese lyckades S. dock återvinna en del av de
italienska besittningarna såsom sekundogeniturer;
England erhöll Gibraltar samt därjämte
betydande handelspolitiska förmåner. Under Filips son
och efterträdare Ferdinand VI (reg. 1746
—59) sökte S. föra en neutralitetspolitik i viss
anslutning till England. Reformer inom
finansförvaltning och krigsväsen igångsattes, och
denna reformpolitik fortsattes även under Karl III
(reg. 1759—88). Han biträdde 1761 det s. k.
Bourbonska familj ef ördraget, varigenom S.
trädde i intim allians med Frankrike. S:s deltagande
i sjuåriga kriget ledde till att S. i Parisfreden
1763 avträdde Florida till England, varemot det
av Frankrike erhöll Louisiana v. om Mississippi.
Under ledning av dugande ministrar, ss. A r a
n-d a och S q u i 11 a c c i, reorganiserades
kolonialförvaltningen, och den katolska kyrkans
inflytande på S:s politik bröts genom jesuiternas
fördrivande 1767. Under Karl IV (reg. 1788—
1808) fortsattes reformpolitiken under ledning
av den allenarådande ministern G o d o y. 1793
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
