Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spetsbergen - Djurvärld - Befolkning och ekonomisk geografi - Historia och förvaltning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
805
Spetsbergen
806
Djurvärld. Av
lantdägg-djur finnas ren, fjällräv och
isbjörn. Renen, en till S.
inskränkt särskild, mindre ras,
är fridlyst och isbjörnen
nästan helt undanträngd från
västkusten. Från Grönland
infördes 1929 17 myskoxar,
vilka trivas väl, och 1930
även hare. Båda arterna äro
fredade. Under 1600- och
1700-talen bedrevs vid S. en
givande fångst av
grönlands-val och nordkapare, vilka
redan vid 1800-talets början
voro utrotade, och den på
1890-talet började jakten på
fen valar hade redan 1912
starkt decimerat stammen.
Nu har dock denna ökats
något. Även tillgång på säl
har avtagit. Valrossen finnes
blott vid n. ö. kusten, och
jakten på storsäl, snadd och
grönlandssäl lämnar icke
mycket utbyte. Fågelfaunan är rik. Av
landfåglar finnas snösparv (flyttfågel), spetsbergsripa
och fjälluggla, och på fågelbergen häcka talrika
havsfåglar (grisslor, lunnefågel, alkekung,
vittrut, tretåig mås, stormfågel). Av övriga arter
märkas silvertäma, labb, smålom, spetsbergsgås,
prutgås, vitkindad gås, ej der, alfågel, roskarl,
större strandpipare och simsnäppa. Fjällröding
går sparsamt upp i älvarna, och i havet fiskas
torsk och håkäring. Insektfaunan på land
representeras blott av ett par skalbaggar samt några
tvåvingar och steklar.
Befolkning och ekonomisk geografi. S :s
bofasta befolkning är uteslutande sysselsatt vid den
norska (i Longyearbyen och Ny-Alesund) och
den ryska (i Barentsburg och Grumantbyen)
gruvdriften på sydsidan av Isfjorden samt med fångst
på land. Gruvdriften består i brytning av tertiära
kol s. om Isfjorden. Förekomsten av kol på S.
har länge varit känd. Omkr. 1900 bildades de
första bolagen för brytning av kol på S. av folk
från n. Norge. Bolagen övergingo dock snart i
utländska händer; således förvärvade ett
amerikanskt bolag 1904 kolfälten på s. sidan av
Isfjorden och började där den första reguljära
gruvdriften. De amerikanska fälten förvärvades
1916 av ett norskt bolag, Store norske
Spits-bergen kulkompani. Samma bolag köpte 1934
Svenska stenkols-ab. Spetsbergens kolfält och
anläggningar (Sveagruvan) vid Braganzavågen
längst in i Van Mijenfjorden (en gren av
Bell-sund). F. ö. har det varit norsk kolbrytning vid
Kongsfjorden (Ny-Alesund) 1917—29 och sedan
1945, holländsk i Barentsburg vid Green Harbour
1920—25. Det ryska statliga bolaget Arktik Ugol
förvärvade 1931 det engelsk-ryska Grumanfältet
vid Isfjorden och 1932 de holländska
anläggningarna vid Barentsburg. Under 2:a världskriget
blevo såväl de norska som de ryska
anläggningarna svårt skadade. Ett stort
återuppbyggnadsarbete igångsattes på sommaren 1945, då även
Ny-Ålesund vid Kongsfjorden.
de norska gruvorna vid Kongsfjorden togos i
bruk igen; de sistn. ha dock visat sig farliga
för arbetarna på gr. av gasutveckling (över 40
människor ha fått sätta livet till vid
gasexplosioner 1945—-mars 1953). 1951 utskeppades
från S. sammanlagt 667,000 ton kol, därav
187,000 ton från ryska och 480,000 ton från
norska gruvor. 1950—51 övervintrade 2,438
personer vid de ryska och 1,244 vid de norska
anläggningarna. — Fångstverksamheten vid S. har
under senare år haft mycket ringa omfattning;
detta gäller såväl vinterjakten (räv, isbjörn,
storsäl) som sommarens fångstexpeditioner (olika
sälarter, isbjörn). Vissa år har ett givande
torskfiske bedrivits utanför S:s västkust.
Historia och förvaltning. I isländska annaler
från 1194 omnämnes upptäckten av ”Svalbard”
( = svale hr em, kylig kust), vilket möjl. varit’
S. Denna upptäckt glömdes emellertid, och S.
återupptäcktes först 1596 av en holländsk exp.
under W. Barents, varpå följde en så hård
valfångst (grönlandsval), i vilken flera nationer
deltögo, att valen redan under 1700-talet Var
praktiskt taget utrotad. 1630—31 ägde den första
övervintringen på S. rum av engelska valfångare.
Ryska fångstmän övervintrade på S. under förra
hälften av 1700-talet, och i slutet av samma årh.
började den norska ishavsfångsten, med
övervintringar på S. från 1822. S. var ännu ett
herrelöst land (terra nulli’us). S.-konferenserna
i Oslo (mellan Norge, Ryssland och Sverige)
under åren före i:a världskriget för att ordna
S:s statsrättsliga förhållanden ledde ej till någöt
resultat. Genom en traktat av ®/2 1920 (i Paris)
erkändes Norges suveränitet över S. och
kringliggande öar av många länder, 1924 också av
Sovjetryssland, och 1925 införlivades S. med
Norge som ett distrikt under namn ay
Svalbard, omfattande alla öar i havsområdet mellan
io° och 35° ö. lgd samt 74° och 8i° n. br. Den
högsta civila myndigheten på Svalbard är en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
