Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sture, c 3. Sten Svantesson (Sten Sture d. y.) - Sture, c 4. Svante Stensson - Sture, c 5. Nils Svantesson - Stureby - Sturefors - Sturehov - Sturekrönikorna - Sturemorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
263
Stureby—Sturemorden
264
anfall mot Sverige, nu till lands. S. mötte
inva-sionshären vid Bogesund 19 jan. men blev
dödligt sårad i början av drabbningen, och under
återfärden till Stockholm dog han på Mälarens
is. Om S:s gemål Kristina Nilsdotter se
Gyllen-stierna. S. har i tidigare historieskrivning starkt
idealiserats, men nyare forskningar ha påvisat
hans hänsynslöshet och maktsträvan. — Litt.:
G. Carlsson, ”Hemming Gadh” (1915) och
uppsats i Scandia 1929; Greta Wieselgren, ”S. S.
d. y. och Gustav Trolle” (1949).
4) Svante Stensson S., den föreg:s son,
greve, riksmarsk (1517—67). Under
utrikesvis-telse hölls S. 1534—36 fängslad av lybeckarna,
vilka förgäves sökte förmå honom att låta sig
spelas ut mot Gustav Vasa. Återkommen till
Sverige, förmäldes han med Märta Leijonhufvud,
syster till Gustav Vasas andra gemål, inträdde
i rådet och användes under Dackefejden och
kriget mot Ryssland 1556. S. blev greve 1561, fick
titel av riksmarsk och var 1562—64 guvernör
över Estland. Jämte sina fränder var han
föremål för Eriks misstankar och dräptes 1567 (se
Sturemorden). Biogr. av W. E. Svedelius i Sv.
Akad:s Handl., 51, 1876.
5) Nils Svantesson S., den föreg:s son,
greve, diplomat, militär (d. 1567). Han användes
1561 i Erik XIV:s frieribeskickning till
England och innehade militära befäl under nordiska
sjuårskriget. I slutet av 1565 mottog han vissa
uppdrag betr, räfst med västgötabönderna och
krigstjänst under Nils Boije. Då han ej
verkställt dessa, ställdes han 1566 inför konungens
nämnd, dömdes för att ej ha fullgjort sina
instruktioner och måste företa ett skymfligt intåg
i Stockholm. S. å. sändes han till Lothringen
för att skaffa slutgiltigt besked om Erik XIV:s
där förda frieriförhandlingar, återvände i maj
1567 och blev omedelbart fängslad samt dräptes
24/s av konungen och hans drabanter (se
Sturemorden).
Stureby, stadsdel i Enskede och Brännkyrka
församlingar i Stockholm, slutstation för v.
grenen av s. tunnelbanan, 6 km från Slussen; 6,077
inv. (1951), därav 5,686 i Enskede och 391 i
Brännkyrka. I S. ligger ett av stadens vårdhem
med Gammelbyns ålderdomshem. S. började
bebyggas 1922 under namn av Ersta villastad.
Sturefors, gods i Vists sn i östergtöland, med
vackert läge vid Stångåns inträde i sjön Erlången
13 km s. ö. om Linköping, omfattar 1,185 har,
därav 282 åker. S. är huvudgård i ett
fideikommisskomplex, som med underlydande i s. ö. och
mell. Östergötland har en areal av 7,980 har,
därav 2,012 åker, med ett taxeringsvärde av
7,651,800 kr. Slottet är uppfört 1704 av greve
C. Piper efter ritningar av N. Tessin d. y. och
rymmer värdefulla saml. av konst och
konsthantverk. Godset omtalas f. f. g. 1333 under
namnet Forsa. Sedan 1500-talet har det ägts
inom ätterna Bielke, Oxenstierna, Natt och Dag,
v. Lieven, Piper och som fideikommis sedan 1747
ånyo inom ätten Bielke. Nuv. innehavare är
greve N. Bielke.
Sturehov, gods i Botkyrka sn i Södermanland,
Sturefors.
med vackert läge vid Mälaren 19 km v. s. v. om
Stockholms centrum, omfattar 365 har. Den
väl-proportionerade huvudbyggnaden av sten är uppf.
omkr. 1780, trol. efter ritningar av J. E. Rehn,
och restaurerades 1918. S. har tillhört bl. a.
ätterna Sture (till 1616) och Baner. Sedan 1899
tillhör S. Stockholms stad.
Sturekrönikorna utgöra det sista avsnittet i
den sammanfogade s. k. Stora rimkrönikan och
beteckna den medeltida rimkrönikediktningens
avslutning i Sverige. De äro skrivna som forts,
till Karlskrönikan, och 2 olika sådana forts,
finnas: den ena, utförligare, behandlande Sveriges
historia 1452—96, den andra 1452—1520. Den
förra består av 2 fortlöpande krönikor,
behandlande resp, åren 1452—87 och 1488—96. De äga
alla liksom Karlskrönikan karaktär av politiska
tendensskrifter; tendensen är i anslutning till
Karlskrönikan separatistiskt-nationell och
danskfientlig. Förf, till S. synas ha använt vissa
litterära källor till stöd för sin kunskap, men i
övervägande grad kunna deras framställningar ej
föras tillbaka på skriftliga källor. — Litt.: G.
Landberg i Samlaren, 1926; E. Lönnroth i
Scandia, 1933; Karin Hagnell, ”Sturekrönikan 1452
—1496” (i94l)-
Sturemorden, den vanliga benämningen på
dråpen på ett antal svenska herrar i Uppsala 24/s
1567. Flera svenska adelsmän, bland vilka Svante
Sture och Sten Eriksson Leijonhufvud voro de
förnämsta, hade fängslats på våren 1567 och
ställts till ansvar inför konungens nämnd för
förrädiska stämplingar. Förhållandet mellan
konung och adel hade länge varit spänt, Erik XIV
hade ställt höga krav och oblidkeligt fordrat
deras uppfyllande av herrarna med stöd av sina
ofrälse rådgivare, och hans våldsamma
uppträdande 1566 mot Nils Sture hade framkallat en
stämning av missnöje bland vissa adelsgrupper,
särsk. Nils Stures närmare fränder; vissa uttryck
av denna stämning kommo genom vittnesmål
inför nämnden till konungens kännedom. Att med
full visshet avgöra, om stämplingar mot
konungen verkligen kommit i gång, är dock omöjligt.
Konungens allmänna paranoida sinnesart kom
honom att bli övertygad om stämplingarnas
verklighet, och anklagelserna, som i ett par fall
resulterat i dom av nämnden, framfördes inför
riksdagen i Uppsala av Erik själv och Jöran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
