Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sumatra - Sumerer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
311
Sumerer
312
tåerna, ha lösa utbrottsprodukter helt igensopat
spåren av den ursprungliga landreliefen på en
yta av 14,000 km2 i Batak-området. I denna del
av S. ligger Tobasjön, S:s största sjö (1,300
km2), på båda sidor omgiven av vulkankäglor.
Utanför den flerstädes branta, klippiga
västkusten sträcka sig i hela dess längd korallrev;
sådana saknas däremot helt vid den låga östkusten,
ö. om bergområdet sträcker sig ett lågt platåland,
som är uppbyggt av horisontellt lagrade el.
endast föga störda tertiära sedimentbergarter med
bl. a. olje- och kolförande lager.
Låglandsområ-det genomflytes av många floder (Moesi,
In-deragiri, Kampar m. fl.), vilka bilda stora deltan
med trattformade, ofta mycket djupa deltaarmar,
beroende på tidvattnet, som tränger ända till 20
km in i landet.
Klimatet är tropiskt av ekvatorial typ med
ringa skillnad mellan årstiderna. Temp. är året
runt 25—27°, nederbörden riklig och någorlunda
jämnt fördelad på årets månader. Endast i
området längst i n. förekommer en kort torrtid.
— Den naturliga vegetationsformen är nästan
överallt tropisk regnskog, och i de av tidvattnet
berörda områdena växer mangrove- el. annan
sumpskog. Endast på de ställen av höglandet, där
sura, vulkaniska utbrottsprodukter täcka
berggrunden, framträder en torrare savannvegetation.
1950 uppskattades inv.-antalet till 12 mill.
Huvudparten är indoneser, men även en del kineser
och indier finnas, företrädesvis i städerna och
i plantagedistrikten. De tätast befolkade delarna
äro områdena innanför Medan, längddalen. I s.
delen av S. finnas stora kolonier av invandrade
javaneser, och efter 2:a världskriget har
immigrationen fortsatt (1952 17,284 personer). — För
infödingarnas jordbruk spelar risodlingen störst
roll, och då bevattningsanläggningarna äro få och
små, förekommer mest bergris. Även odlingen av
majs är betydande. N. delen av S. är de stora
plantagernas område. Viktigaste kulturväxt här
var tobaken, men numera intar kautschukträdet
det främsta rummet. Dessutom upptas stora
arealer av kaffe-, te-, kapok-, sisal-, kopra- och
pepparodlingar. I mots. till n. S., där plantagerna
till stor del drivas med utländskt kapital, är s. S.
ett småbrukarområde. S:s viktigaste mineral är
oljan, som förekommer i riklig mängd i
lågslättens tertiära sedimentbergarter, dels i
Atjeh-om-rådet och i n. ö. kustdistriktet, dels i området
innanför Palembang. På sistn. ställe exploateras
fyndigheterna såväl av det holländska bolaget
Royal Dutch Shell som av det amerikanska
Stan-vac. I form av brunkol förekommer kol bl. a.
vid Sawahlunto och vid Tandjung Enim.
Industrien baseras huvudsakl. på bearbetning av öns
plantage- och gruvprodukter (vegetabilisk olja,
tobak, hampa, kautschuk och mineralolja). Efter
2:a världskriget ha 60—70% av förkrigstidens
utlandsägda egendom återgivits till de
ursprungliga innehavarna. De viktigaste järnvägslinjerna
äro Teloek Betoeng (vid
Sundasundet)—Palembang, Padang (på västkusten)—Fort de Kock och
Koe-taradja (längst i n.)—Medan.
1508 fattade portugiserna fast fot på ön. Mot
Sumerisk skulptur från
omkr. 3000 f. Kr. Se även
bild 13 å pl. vid
Babylonisk och assyrisk konst.
slutet av 1500-talet började holländarna alltmer
få övervikt, från 1613 började engelsmännen göra
sig gällande, och en holländsk-engelsk rivalitet
om S. började, som bilades först 1824, då
England utbytte sina besittningar på S. mot
Malacka-halvön. Därefter sökte holländarna på alla sätt
utbygga sitt välde på ön, vilket dock stötte på
stora svårigheter och kostade oerhörda
uppoffringar. Särsk. kuvandet av Atjeh-väldet 1873—
1901 var en av den holländska kolonialpolitikens
svåraste prövostenar. 1942—45 var ön ockuperad
av japanerna. Vid nyordningen efter 2:a
världskriget uppdelades S. på olika stater inom
Indonesiens förenta stater men ingår sedan 1950 i
republiken Indonesien.
Sumerer, ett folk av obekant ras, som vid
den historiska tidens början, på 4000-talet f. Kr.,
behärskade Babylonien. S. grävde kanaler, som
gjorde slätten mellan
Eufrat och Tigris
odlingsbar, grundade
betydande städer, drevo en
vidsträckt handel och
företogo stundom långa
krigståg. De religiösa
föreställningarna voro
rikt utvecklade. Om
konstskickligheten
vittna talrika
grävnings-fynd (om fyndorterna
se Babylonien, sp. 197).
Om s:s kamp mot
semiterna och undergång se
Babylonien. De
semitiska babylonierna
övertogo s:s kultur i alla
dess former och
förblevo ända till sin egen
undergång under deras
andliga inflytande.
Från s.
härstammade kilskriften. Deras
språk kallas
sumeri s k a. Den är icke,
såvitt man kunnat
finna, besläktad med
något annat språk, varken
från äldre el. nyare tid.
Dess byggnad är
ock
så mycket egendomlig. Satselementen fogas ihop
till en kedja med noga bestämd,
”turanise-rande” ordföljd, t. ex. dumu-uru-n-ak-ene-r
gu-mu-na-de, till sin stads barn säger (el. sade) han,
dumu, barn, uru, stad, n, sin, ak, genitivändelse
till uru, ene, pluraländelse till dumu, r, till, gu-de,
säga, mu, ett av de talrika verbprefixen (anger
en handling utan bestämt tempus), na syftar
tillbaka på adverbialet (”till dem”). Sedan
sume-riskan utdött som folkspråk, odlades den av de
babyloniska prästerna som ett lärt, heligt språk.
— Litt.: A. Scharff och A. Moortgat, ”Ägypten
und Vorderasien in Altertum” (1950). Om
su-meriskan se C. J. Gadd, ”A Sumerian reading
book” (1924); A. Deimler, ”Sumerische
Grammatik” (2:a uppl. 1939).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
