Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige - Terrängformer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
475
Sverige
476
Fig. 4. Skogbevuxen, blockrik moränmark i
snösmältning. Rengsjö sn, Hälsingland.
ar, då liggande veck skötos fram som skollor
långt åt ö., vilkas yttre delar ha förstörts av
erosionen (se fig. 2). Fjällkedjans tredje region,
de ö. lågfjällen, begränsas därför i ö. av en
de-nudationslinj e, som ofta bildar en brant, mot
ö. s. ö. vettande avsats om några hundra meters
höjd, den s. k. glinten. Lågfjällens toppytor ligga
600—1,000 m ö. h., och deras massiv skiljas av
breda dalar, av vilka många upptagas av långa
sjöar. I det s. fjällområdet är det huvudsakl.
Sylarna och Helagsfjället, som uppvisa glacigent
urgröpta former. Sylarna ha 3 små glaciärer,
Helagsfjället har 1.
ö. och s. ö. om fjällkedjan utbreder sig S:s
största landformområde, det nordsvenska
inlandet (fig. 4) el. norrlandsterrängen. Detta
område utgöres av en vidsträckt, flack, mot s. ö.
långsamt fallande urbergsplatå, det s. k.
inlands-peneplanet, vars i allm. moräntäckta yta upptages
av skogar, myrar el. sjöar. Det har därför även
kallats moränlidernas, skogarnas och de stora
sjöarnas region. I det 300—500 m höga
pene-planet ha floderna skurit ned sina mäktiga
dalar. över detsamma resa sig 100—250 m höga
restberg av hårdare bergarter, vilkas toppar äro
rester av en äldre berggrundsyta, lidpeneplanet.
Detta övergår sedan i n. v. i ö.
lågfjällsregio-nens platåytor. Längst i n. består
inlandspene-planet av breda, jämna platåer, där de
jämförelsevis mjukt modellerade, glesa restbergen ge
upphov till övre Norrlands bergkulland. Söder om
Vindelälven och Ume älv övergår detta i mell.
Norrlands rutplatåland. Här närma sig de
platå-formade bergen varandra och skiljas av trånga
sprickdalar. Detta område sträcker sig genom
Ångermanland, ö. Jämtland, ö. Härjedalen,
Hälsingland och Dalarne. I de båda sistn.
landskapen är rutplatålandet delvis utplånat av
Ljusnans och Dalälvens breda dalfören men är
vackert representerat i dalaporfyrernas område. I
Bergslagen och Värmland uppträder det på nytt,
men i en typ med bredare dalar. I v. Värmland
och n. v. Dalsland äro terrängformerna
präglade av dalformationens i n.—s. riktning gående
veck- och spricksystem. Det nordsvenska inlandet
inrymmer flera ganska stora slätter, som utbreda
sig ö. om fjällkedjan. Den största’ av dessa
”f örf j ällsslätter” är den centraljämtska slätten,
som till största delen täckes av kambrosiluriska
sandstenar, skiffrar och kalkstenar. En annan
f örf j ällsslätt är Västerdalarnes sandstensslätt,
ett av S:s största slättområden. Här och där
höja sig enstaka platåberg, där diabas har
skyddat den underliggande, lösare sandstenen, medan
omgivningen har djupt denuderats (se
profil vid Dalasandsten). Slätten genomskäres
av Västerdalälvens genombrottsdal. En
tredje förfjällsslätt är Siljans s. k. silurslätt, där
kambrosiluriska bergarter nu kvarstå
huvudsakl. i en smal zon runt kring den flacka
granitkupolen n. om Siljan. Norrlandsterrängen
avgränsas i ö. genom en framträdande
terränglinje, norrlandsgränsen, vilken uppträder som
en brant, 90—200 m hög sluttning ovanför den
ö. därom belägna kustslätten. Norrlandsgränsen
kan följas längs rutplatåns yttersta utlöpare från
n. Bohuslän, genom Dalsland, Värmland, n. v.
Närke och Västmanland, Dalarne och
Hälsingland till s. Medelpad. Från Ljungans mynning till
trakten av Örnsköldsvik når norrlandsterrängen
ut till kusten och bildar i Nordingrå ett säreget
landskap med trånga fjärdar och dalar och
granitberg, som stupa brant ned i havet från c:a
250 m höjd. Längre norrut är gränsen skarp i s.
Västerbotten för att längs övre Norrlands
bergkulland bli mera diffus och kontinuerligt övergå
i n. S:s tredje landformregion, det
norrländska kustlandet. Längst i n. ligger
Norrbottens kustslätt, som fortsätter in i Finland
och därför hästskoformigt omfattar låglandet
kring Bottenvikens n. del. Den sträcker sig längs
Kalix älv mot n. ända upp till Junosuando, där
på gr. av de odeciderade lutningsförhållandena
Tärendö älv bildar bifurkation mellan Torne och
Kalix älvar. Den flacka, småkuperade slätten med
30—70 m höga, isolerade berg fortsätter ut i
den grunda Bottenviken, där en stor skärgård
har uppstått. Söder om Umeå har slätten ett
märkligt utseende genom förekomsten av talrika
drumlins. Vackrast äro de utbildade i Nordmaling
s. v. och s. om öreälvens mynning med ryggar i
n.—s. Förkastningarna fortsätta genom
Ångermanlands kustland. Kustlinjen är rikt utvecklad
med ett stort antal öar, som bilda S:s mest
storvulna skärgård, öarna äro näml, osedvanligt höga
(Mjältön, 235 m, är S:s högsta ö). Söder om
Ljungans mynning börjar s. Norrlands kustslätt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
