Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
531
Sverige
532
1774, men sedermera begränsades det fria ordets
bruk alltmer. Efterhand tilltog oppositionen mot
regimen, särsk. bland de adliga tjänstemännen,
vilka harmades över att revolutionen gjort slut
på deras tidigare maktutövning på riddarhuset
och dessutom kände sig tillbakasatta av att
konungen i stor utsträckning förbigick
ämbetsverken och styrde riket med råd och hjälp av
tillfälliga förtroendemän. På 1786 års riksdag
av-slogos under sådana omständigheter flera av
konungens förslag. Utrikespolitiken fängslade
härunder alltmer Gustavs intresse. Avsikter att
erövra Finland yppades från rysk sida, och
samtidigt kunde angrepp befaras från Danmark
både i s. och på norska gränsen. I detta läge
uppstod det krig, som Gustav 1788—90 med
växlande lycka förde mot Ryssland och som i varje
fall medförde den vinsten, att det senare t. v.
upphörde med sin inblandning i S:s inre
politik. Det förräderi (se Anjalaförbundet), som
härunder yppades bland den svenska arméns
adliga officerare, föranledde Gustav att på 1789
års riksdag genomdriva en omstöpning av
stats-och samhällsskick. Genom de tillägg till och
förändringar av 1772 års R. F., som
sammanfattades i Förenings- och säkerhetsakten, stadgades
konungens makt över förvaltningen. Riksdagens
myndighet minskades också, men den ökades
jämväl, då den hädanefter allena skulle förvalta
rikets statsskuld. Gustav, som tidigare
befrämjat adelns sociala ställning, gynnade nu de ofrälse
stånden, med vilkas stöd han genomförde
förändringarna, medelst privilegier och medgivanden.
Adelns motvilja mot konungens makttillväxt
stegrades ytterligare, då denne intog en ledande plats
i de europeiska strävandena att kväva den franska
revolutionens frihetsrörelse. Så kom det sig, att
Gustav 1792 föll offer för ett lönnmord.
Gustav IV Adolfs regering (1792—1809)
inleddes med en förmyndarstyrelse under hans
farbror hertig Karl och dennes minister G. A.
Reu-terholm. Konungens egen styrelse kan indelas i
det fredliga skedet till 1805, kännetecknat av ett
fruktbart och plikttroget förvaltningsarbete på
mångfaldiga områden, och den följ, krigstiden.
S. inblandades därvid i konflikten med Napoleon
i samverkan med sina mäktiga grannar England
och Ryssland. Först när det senare övergått till
Napoleons sida, råkade S. i det förtvivlade läge,
som vållade konungens avsättning och medförde
Finlands förlust (1809).
Tiden 1809—6 6. För 1809 års
revolutionsledare framstodo två aktuella mål:
brytandet av det gustavianska enväldet genom ny
författning samt freden. Det första av dessa mål
förverkligades snabbast. Det konstitutionsutskott,
som valdes av en den 1 maj 1809
sammanträdande riksdag, utarbetade en R. F., som av
ständerna antogs som grundlag 6 juni s. å.
Lagstiftningen delades mellan konung och ständer;
beskattningsrätten tillkom ständerna, vilka skulle
sammanträda vart femte år. Sedan den nya R. F.
godkänts, valdes hertig Karl — vilken efter
revolutionen fungerat som riksföreståndare —
såsom Karl XIII (reg. 1809—18) till S:s
ko
nung. I det nyinrättade statsrådet (bestående av
två statsministrar och sex statsråd) inträdde
flera av den provisoriska regeringens män. Under
tiden hade fientligheterna från rysk sida
fortsatts, medan händelserna på den v.
krigsskådeplatsen alltjämt voro av föga militär betydelse.
17 sept. 1809 tvingades S. till fred med
Ryssland i Fredrikshamn, där S. avträdde hela
Finland, Åland jämte en betydande del av
Västerbottens län, tills, en tredjedel av rikets område.
I dec. 1809 slöts fred med Danmark, varvid man
lyckades uppnå status quo, och i jan. 1810 med
Frankrike, där S. påtvangs anslutning till
kontinentalsystemet. I nära samband med
utrikespolitiken stod tronföljarvalet på sommaren 1809, då
man valde Kristian August av
Augus-t e n b o r g (som svensk kronprins Karl August)
till tronföljare. Efter kronprinsens plötsliga död
1810 valdes delvis av hänsyn till Napoleon
dennes marskalk, fursten av Ponte Corvo, under
namn av Karl Johan till S:s kronprins. Genom
detta val sattes en fast hand till statsrodret.
Utrikespolitiskt uppgav den nye tronföljaren redan
från början tanken på Finlands återförvärv och
anknöt till gamla svenska planer på Norges
erövring. Genom ett möte i Åbo 1812 med tsar
Alexander I inleddes en nyorientering av S:s
utrikespolitik. 1813—14 kämpade svenska trupper
framgångsrikt i koalitionskriget mot Napoleon, och
det viktigaste resultatet härav blev freden i
Kiel 1814 och den därpå följ, föreningen med
Norge.
Trots det förvirrade penningväsendet, som först
vann stadga genom 1834 års myntrealisation,
präglas 1800-talets första årtionden av
initiativkraft på skilda områden. Byggandet av Göta
kanal blev av stor betydelse för samfärdselns
utveckling. För jordbruket hade den nye
kronprinsen, vilken 1818 som Karl XIV Johan
(reg. 1818—44) uppsteg på tronen, stort
personligt intresse. Konst och litteratur gingo en
guldålder till mötes. Olika meningar om R. F:s
till-lämpning, det tungrodda och opraktiska
represen-tationsskicket ocb den allmänna reaktionen i
Europa gåvo emellertid samtidigt anledning till
allvarliga brytningar mellan kungamakt och
ständer. En liberal opposition vände sig mot det
”allenastyrande”, som ansågs utmärka Karl
Johans regering. I ministären voro de främsta led.
M. Rosenblad, G. F. af Wirsén och G. af
Wet-terstedt. 1841 nödgades konungen i någon mån
modifiera sin reaktionära politik; mot hans
önskan genomfördes 1840 departementalref ormen.
Försöken att även reformera representationen
misslyckades däremot; likaså bibehölls alltjämt
den förhatliga indragningsmakten.
Utrikespolitiskt lyckades Karl Johan med viss framgång
hävda en oberoende och neutral ställning, dock
under ganska stort hänsynstagande till Ryssland.
Skeppshandeln störde endast för kort tid de goda
förbindelserna med stormakterna.
Då Oskar I (reg. 1844—59) uppsteg på
tronen, hälsades han av de liberala kretsarna
med de största förhoppningar; han
genomförde även under sina första regeringsår flera
re
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
