Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
537
Sverige
538
behöllo sin tidigare styrka. Då en genom
liberalernas utträde ur regeringen Ekman uppkommen
partiell regeringskris blev allmän, tillträdde i
okt. s. å. en högerregering under A. Lindman.
Inför den utbrytande jordbrukskrisen föreslog
regeringen Lindman omfattande stödåtgärder åt
jordbruket, bl. a. införandet av tullar, men
lyckades icke genomdriva dessa i riksdagen och
avgick i juni 1930. Ekman bildade då ånyo
regering, denna gång utan liberalt stöd. Den
ekonomiska krisen förvärrades och drabbade nu även
industrien. Den sociala oron skärptes, och under
Ådalkonflikten i maj 1931, då militär inskred
mot demonstrerande arbetare, inträffade ett av
de få blodiga intermezzona i den svenska
arbetarrörelsens historia. S. å. måste S. ånyo lämna
guldmyntfoten. Kreugerkraschen på hösten s. å.
ställde regeringen Ekman inför större
påfrestningar än någon tidigare regering under
mellankrigstiden, men även här visade den sig vuxen
situationen. Emellertid framkom 1932, att Ekman
för Frisinnade folkpartiets räkning fått finansiellt
understöd av Kreuger; hans försök att
bortförklara det verkliga sakläget gjorde honom
omöjlig som politiker, och han ersattes i aug. s. å.
som statsminister av F. Hamrin. Vid 1932 års
A. K.-val miste högern och de folkfrisinnade 24
mandat, som erövrades av socialdemokraterna och
Bondeförbundet, vilket nu blev A. K:s i styrka
tredje parti. P. A. Hansson blev statsminister i
en rent socialdemokratisk regering. Den
framlade 1933 ett förslag att bekämpa arbetslösheten
med omfattande statliga arbeten till fria
marknadens löner och med andra åtgärder, som kunde
vara ägnade att sätta fart på produktionen. Det
lyckades P. A. Hanssons att för förslaget vinna
Bondeförbundet, inom vilket A.
Pehrsson-Brams-torp nu grep ledningen. Krisuppgörelsen
(”kohandeln”), till vilken även ett antal frisinnade anslöto
sig, kunde därför utan svårighet genomföras.
Försämringen av de internationella
relationerna under de följande åren gjorde försvarsfrågan
än en gång aktuell, och 1936 antogs en ny
för-svarsordning, varigenom landets militära styrka
ökades. Eljest dominerade alltjämt de sociala
och ekonomiska frågorna; bl. a. beviljades
statsunderstöd åt arbetslöshetsförsäkring 1934. De
två borgerliga vänsterpartierna sammanslötos
1934 jämte vissa andra smärre grupper till
Folkpartiet. Dess ledare blev först Hamrin, men inom
kort G. Andersson i Rasjön. Som ledare för
högern ersattes Lindman av G. Bagge. 1936
förenade sig Bondeförbundet med Folkpartiet om
ett förslag till försvarsreform, som gick utöver
regeringens proposition och som vann riksdagens
bifall; samtidigt fällde det ett regeringsförslag
i en folkpensioneringsfråga. Regeringen Hansson
avgick nu, och Pehrsson-Bramstorp bildade i
juni 1936 en ren bondeförbundsregering.
Riksdagsvalen s. å. medförde, att socialdemokraterna
stärkte sin ställning på högerns bekostnad, men
de uppnådde icke full majoritet i A. K. I detta
läge inledde P. A. Hansson underhandlingar med
Bondeförbundet om bildandet av en
koalitionsregering, och en sådan kom till stånd i sept. 1936.
Socialpolitiken utbyggdes alltjämt, bl. a. genom
reform av folkpensioneringen.
Efter krigsutbrottet 1939 förklarade sig S.
neutralt. Svårigheterna att genomföra
neutralitetspolitiken blevo emellertid betydande. Vid det
ryska angreppet på Finland i nov. 1939 utfärdades
ingen neutralitetsförklaring, och S. intog närmast
ställningen av ”icke-krigförande” makt. En stark
folkrörelse växte fram till förmån för Finland,
och tusentals svenskar enrollerades i en
frivilligkår för att på finsk sida deltaga i kriget. Svenska
regeringen, som nu omdanades till en nationell
samlingsregering under ledning av P. A. Hansson
med diplomaten C. Günther som utrikesminister
samt med representanter för högern, Folkpartiet,
Bondeförbundet och socialdemokraterna, gav
finnarna betydande materiell, ekonomisk och
humanitär hjälp. Den avvisade samtidigt kategoriskt
upprepade finska vädjanden att sända svenska
trupper till fronten. Likaså avslog den i febr.
1940 framställningar från västmakterna, som
ville sända hjälpkårer till Finland genom norskt
och svenskt territorium. Västmakterna visade allt
tydligare sin avsikt att söka stoppa den svenska
malmexporten till Tyskland. Västmakterna kunde
knappast räkna med att Norge och S. godvilligt
skulle tillmötesgå deras önskemål men beslöto
att utrusta expeditionsstyrkor till Norden; man
avsåg tydligen att provocera ett tyskt angrepp
mot Skandinavien. Den tyska reaktionen kom
snabbare än väntat, då tyska trupper ®/4 1940
ockuperade Danmark och landstego i Norge.
Detta betydde, att faran för S:s del blev akut. Full
försvarsberedskap genomfördes. S. lovade full
neutralitet i det norska kriget. Sedan tyskarna
helt ockuperat Norge, var S:s läge avgjort
försämrat, då det ekonomiskt var helt beroende av
Tyskland och militärt skulle vara ett lätt byte
för tyskarna, om de skredo till anfall. S. var
tvunget till eftergifter. 18/« 1940 medgav svenska
regeringen obegränsad transitering av
krigsmateriel genom S. samt dessutom viss transitering
av medlemmar av tyska krigsmakten. Brytningen
mellan Tyskland och Ryssland 1941 förbättrade
på lång sikt S:s allmänna läge men medförde
vissa omedelbara svårigheter, så mycket mer som
Finland anslöt sig till den tyska aktionen. Från
tysk sida framställdes redan i juni krav om
transitering av 15,000 man från Norge till
Finland; delade meningar rådde inom regering och
riksdag, om framställningen skulle beviljas, men
man enades att göra detta, dock under förbehåll
att den beviljade transiteringen icke finge
upprepas. En rad andra tyska krav avvisades, bl. a.
ett förslag att avsluta en tysk-svensk pakt. Som
följd bl. a. härav blevo de svensk-tyska
relationerna väsentligt sämre, under förra delen av 1942
befarades mer än någonsin sedan maj 1940 ett
tyskt angrepp, och S. vidtog omfattande militära
beredskapsåtgärder. De tyska nederlagen under
hösten 1942 gjorde, att S. betydligt mer än förr
kunde motstå det tyska trycket och upphäva de
Tyskland beviljade förmånerna. Den svenska
riksledningen tog, liksom tidigare den allmänna
opinionen, allt starkare till orda mot det tyska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
