Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Symbolisk - Symboliska böcker - Symbolism - Symbolister - Symbolum - Symfiler - Symfoni - Symfonisk dikt - Symfys - Symmer, Robert - Symmetri - Symons, Arthur - Sympatektomi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
627
Symbolisk—Sympatektomi
628
Symbolisk [-bä’-], sinnebildlig.
Symboliska böcker (lat. li’bri symbo’lici),
symboler, auktoriserade framställningar av
en kyrkas lära. S. kallas ofta
bekännelseskrifter. Hit räknas främst de ekumeniska
konsiliernas beslut, av vilka olika kyrkor
godkänna ett olika antal som s. Inom luterska
kyrkan upptogos av dessa det apostoliska symbolum,
den nicenska bekännelsen och den athanasianska
trosbekännelsen. Av övriga märkas för
katolska kyrkan Tridentinska mötets och
Vatikankon-siliets beslut och för luterska kyrkan de under
reformationstidevarvet tillkomna: Augsburgska
bekännelsen, Augsburgska bekännelsens försvar,
Schmalkaldiska artiklarna, Luthers liHa och stora
katekes samt Konkordieformeln. Beträffande
ortodoxa kyrkan se d. o. De många reformerta
landskyrkorna fingo var sina bekännelseskrifter.
Symboli’sm, term för den yngre
1800-tals-poesi, som i en stämningsväckande yttre
”symbol” söker fånga det inre livets företeelser
under medvetandets tröskel. Termen skapades av
J. Moréas, som 1886 publicerade ett ”symbolitiskt
manifest”, och symbolister kallade sig sedan de
unga franska skalder, som i Baudelaire sågo
den subjektiva lyrikens förnyare och dittills
kallats ”dekadenter”. Från 1884, då Huysmans i
romanen ”Å rebours” och Verlaine i sin
artikelserie ”Poètes maudits” gjorde Mallarmé (jämte
Rimbaud) bekant för en större allmänhet, kan
man tala om en verklig skolbildning. Utom
Baudelaire ha Poe och R. Wagner haft stor
betydelse för s :s teori, främst byggd på de s. k.
sinnesanalogierna, som bestämde bildval och
tematisk komposition efter musikaliskt mönster.
Verlaine är s:s störste skald. Till s:s kärntrupp,
fylkad kring Mallarmé, räknas J. Laforgue, H.
de Régnier, G. Kahn, Viélé-Griffin, Stuart
Merrill och Albert Samain samt belgarna Rodenbach,
Maeterlinck och Verhaeren. — Litt.: L. Eckhoff,
”Paul Verlaine og symbolisme” (1923); P.
Mar-tino, ”Parnasse et symbolisme” (2:a uppl. 1928).
Symboli’ster (jfr Symbolism) kallas en från
Baudelaire utgången, kring Verlaine och
Mallarmé grupperad fransk skaldeskola från 1800-talets
två sista årtionden. S. kallades i början, särskilt
av sina motståndare, dekadenter.
Sy’mbolum, lat., bekännelseskrift, se
Symboliska böcker.
Symfiler, zool., se Myrgäster.
Symfoni (av grek, symfoni’a, samljud; it.
sinfo-ni’a), cyklisk komposition för orkester, under 1500
—1700-talen även för klaverinstrument. Namnet
s. för ett tonstycke förekommer först mot
1500-talets slut och betecknar då komposition för flera
instrument. Först på 1700-talet knöts namnet
till ett flersatsigt stycke (tre el. fyra satser:
allegro — andante — allegro med el. utan menuett
före el. efter andantet). Första satsen skrevs
vanl. i sonatform (två tema, genomföring och
repetition jämte coda). Andante- och
menuettsatsen skrevos i liedform el. variationsform,
slutsatsen i rondo- el. sonatform. Sin fulländning
nådde s. med Haydn, Mozart, Beethoven och
Schubert. Menuetten ersattes vid 1800-talets
bör
jan av scherzo. S. odlades vidare av
romantikerna (Mendelssohn, Schumann) men fick
delvis annan gestaltning genom nyromantikerna,
vilka inlade ett visst litterärt innehåll, som mer
el. mindre noggrant återgavs
(”programsymfoni”). Som sådan förekom den hos Berlioz och
Liszt. Genom tillägg av körer uppstod
”odesymfonien”. ”Symfonikantaten” var en annan mera
klassiskt anlagd körsymfoni (Mendelssohn). Den
gamla symfoniformen återupptogs på 1870-talet
av Brahms och Bruckner, och sedan har s. odlats
vid sidan om programsymfoni och symfonisk
dikt intill våra dagar. — Litt.: N. L. Wallin,
”Romantiska symfonier” (1947); F. H.
Törnblom, ”Symfoniboken” (1948).
Symfonisk dikt [-få’-], programsymfoni i en
sats.
Symfys (grek. sy’mfysis, sammanväxning,
förening), i speciell bemärkelse fogen mellan de
båda blygdbenen. På ovan- och undersidan
omsluten av strama bandförbindelser har s. till
uppgift att framtill sluta bäckenringen, åt vars
fjädrande elasticitet den bidrager.
Symmer [si’ms], Robert, engelsk fysiker
(d. 1763). S. är känd som företrädare för den
dualistiska teorien för elektriciteten, som av
honom utvecklades 1759 och enl. vilken den positiva
och den negativa elektriciteten båda ha reell
existens och i en oelektrisk kropp förefinnas i lika
stora mängder.
Symmetri (grek, symmetri’ a),
överensstämmelse el. sträng motsvarighet (delar emellan, i
placering o. dyl.), likformig anordning el. dyl.,
regelbundenhet el. jämnmått. — Adj.:
symmetrisk.
1) (Miner.) Se Kristallsystem.
2) (Zool.) Symmetriska kallas de organismer,
som låta dela sig i lika hälfter. Kan detta ej
ske, föreligger asymmetri. Kan uppdelningen ske
endast i ett plan, säges organismen vara m o n
o-el. ensymmetrisk el. bilateral
(tvåsi-dig). Vanl. delar detta plan djuret i en
höger-och en vänstersida, det ligger alltså
dorsoven-tralt (dorsal, mot ryggen v e n t r a 1, mot
buken belägen). Flersymmetriska djur
äro i regel radiärsymmetriska, d. v. s.
symmetriplanen löpa som radier genom en i
djurets mittlinje dorsoventralt gående huvudaxel.
Ett i djurets längdriktning gående dorsoventralt
delningsplan kallas även s a g i 11 a 11; ett
horisontalt delningsplan kallas även f r o n t a 11,
ett vinkelrätt mot längdaxeln transversalt.
Närmare mittlinjen belägna delar kallas pr ox i
mala, fjärmare liggande d i s t a 1 a.
3) (Bot.) Se Dorsiventral; jfr Blomma, sp. 272.
Symons [si’manz], Arthur, engelsk
författare (1865—1945), tog starka intryck av
symbolismen i Frankrike, där han länge
vistades. Av S:s diktsamlingar må nämnas
”Sil-houettes” (1892), ”London nights” (1895),
”Kna-ve of hearts” (1913), vidare ”The symbolist
movement in literature” (1899), verk om W.
Blake, Baudelaire, Walter Pater, moderna
målare m. m.
Sympatektomi (av sympa’ticus och grek, ek-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
