Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Syn (medicin) - Syn (juridik) - Syn (preposition) - Synagoga - Synaps - Syncytium - Synd - Syndabekännelse - Syndabock - Syndafall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
631 Syn—Syndafall 632
ett stereoskopiskt seende. Endast ljus från vissa
punkter i rummet, den s. k. horoptern, träffar
samhörande el. korresponderande ställen i båda
näthinnorna och ger upphov till en enkel bild.
Allt annat ljus träffar s. k. disparata ställen i
näthinnorna och ger eg. upphov till dubbelbilder.
Dessa s. k. fysiologiska dubbelbilder verka under
vanliga förhållanden icke störande utan ge i
stället uppfattning om avstånd (se vidare
Av-ståndsmätning och Stereoskopi).
Syn, jur., betecknar i svenskt rättsspråk
åtgärder av 3 olika slag: i) en i administrativ väg
hållen besiktning och undersökning för
bestämmande av vissa rättsförhållanden, som angå det
allmänna (s. å Kronans domäner, å
tjänstebo-ställen m. m.); 2) en på enskild persons initiativ
företagen besiktning, t. ex. av- och tillträdessyn
mellan jordägare och arrendator; 3) domstols
iakttagelse av ett föremål (varvid iakttagelsen
ej nödvändigtvis behöver ske medelst synsinnet
utan kan ske även med användande av andra
sinnen). Om s. av sistn. slag ges bestämmelser i 39
kap. rättegångsbalken. S. kan hållas å den
vanliga sammanträdeslokalen el. annorstädes (”å
stället”).
Syn, grek, prep., med, tillsammans.
Synagoga (grek, synagogé, ”församling”),
benämning på judarnas gudshus alltifrån 2:a årh.
f. Kr. Före Jerusalemstemplets förstöring (70
e. Kr.) och därmed offerkultens upphörande hade
en bönekult utvecklat sig, som betingade s.
överallt, där judar bodde. S., som även var
läro-huset, där de skriftlärda tolkade lagen, förestods
av synagogföreståndare, som dock ingenting hade
med gudstjänsthandlingen att skaffa. S. var i
regel vänd mot ö. Längst fram stod arken (aron
hakodesch, den heliga arken) med torarullarna,
och i mitten av salen fanns en estrad (bime el.
almemor), där uppläsningen skedde. Kvinnorna
sutto i en särskild avd. av s. Denna interiör har
sedan bibehållits; i västjudiska s. sker dock
tora-föreläsningen vid kantorspulten, nedanför arken;
framför denna står predikstolen. — Svenska s.
finnas i Stockholm (byggd 1867—70 av F. W.
Scholander), Göteborg (1855 av A. Krüger),
Norrköping, Malmö och Karlstad samt i
förhyrda lokaler i flera städer.
Syna’ps, anat., fysiol., förbindelsen mellan två
neuroner, se Ganglieceller.
Syncy’tium, flerkärnig cellbildning,
uppkommen genom ofullständig celldelning, varvid
pro-toplasman förblir odelad.
Synd, religiöst begrepp, vilket, om det brukas
utanför den religiösa, sfären, förlorar sin
egentliga innebörd. Allmänt uttryckt är s. det, som
strider mot det religiösa grundförhållandet.
Inom kristen teologi finnas olika grundtyper
beträffande synduppfattningen. Den
evangeliska synduppfattningen får sin
bestämning därav, att det religiösa grundförhållandet
fattas som livsgemenskap med Gud. S. är allt,
som bryter denna livsgemenskap. Detta
åsyftade reformatorerna, när de bestämde s:s väsen
som otro, vilken betyder, att människan icke är
behärskad av Guds kärleksvilja. Positivt
ut
tryckt är s:s väsen att fatta som egocentricitet.
När man här brukar beteckna s. som en
förvänd viljeriktning, utgår man från att det ej
finnes något för människan mer väsentligt än
just viljeriktningen. S. består ej endast i
enskilda handlingar, utan människan som totalitet
är, i den mån hon ej är behärskad av Guds vil jan,
syndare. En så uppfattad s. kan upphävas endast
genom Guds synda f ö r 1 å t e 1 s e, vilken då
icke fattas blott negativt som icke-tillräknande
utan också positivt som gudsgemenskap trots s.
Den idealistiska
synduppfattning-e n har sina historiska rötter inom antik
myste-riefromhet och den antika idealistiska
metafysiken. Denna uppfattning klyver människan i två
delar, en högre, andlig, som tänkes mer el.
mindre frigjord från s., och en lägre, sinnlig, vilken
tänkes som s:s ort och egentliga orsak. Man
vill göra gällande, att det i människan finnes en
inre av synden ofördärvad ”del”, en gudomlig
”väsenskärna”. I den grekiska och framför allt
den romerska kyrkan har denna synduppfattning
övat avsevärt inflytande, och ej heller den
protestantiska teologien (t. ex. Schleiermacher) har
undgått påverkan från den. Den anti-idea
listiska metafysikens
syndbegrepp anlägger liksom den evangeliska en
totalitetsaspekt på människan men ser ej s:s
väsen i en förvänd viljeriktning utan i människans
karaktär av att som totalitet vara ändlig. Ett
dylikt orienterat syndbegrepp möter bl. a. hos
Kierkegaard. — Litt.: G. Aulén, ”Den
allmän-neliga kristna tron” (4:e uppl. 1943).
Syndabekännelse förekommer i den svenska
kyrkans gudstjänst vid högmässan och
skriftermålet. I högmässan brukas enl.
Kyrkohandboken 1942 i regel s. ”Jag fattig, syndig människa”
(i sin ursprungliga form ett verk av Olaus
Petri). Då skriftermål, i vilket samma s. ingår,
omedelbart föregår högmässan, användes i denna
s. ”Barmhärtige Gud, allgode Fader”, vilken
tidigare ingick i böneakten efter predikan.
Företrädesvis på högtidsdagar brukas ett tredje
alternativ, ”Gud, var mig nådig” (hämtat ur Psalt.
51). Under s. knäböjer prästen vid altaret;
därefter utsäger han, vänd mot församlingen, vid
skriftermålet en särskild avlösningsformel och i
högmässan en absolutionsbön (”Den allsmäktige,
evige Gud”) el. ett bibelord om syndernas
förlåtelse. — Litt.: E. M. Rodhe, ”Svenskt
gudstjänstliv” (1923).
Syndabock, person, som får bära skulden och
straffas för vad många förbrutit. S. härrör från
hebreiska offerritualen (3 Mos. 16).
Syndafall (lat. peccätum originans), övergång
en från rent till fördärvat tillstånd, hos judarna
framställd i berättelseform. — Såväl G. T. som
N. T. förutsätta, att det första människosläktet
avfallit från den ursprungliga ogrumlade
gemenskapen med Gud. I 1 Mos. 3 ges en utförlig
berättelse därom. Berättelsen, som utgör
fortsättning av samma boks skildring av paradiset
(kap. 2), vilar sannolikt på främmande
mytologiskt stoff, och den vill förkara, varför livet
blivit så fullt av möda och varför döden blivit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
