Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Syrien - Historia - Syringa - Syringomyeli - Syrinx - Syriska kyrkan - Syriska litteraturen - Syriska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
649 Syringa—Syriska språket 650
men mötte starkt motstånd. Detta bröts dock i
juli, varefter landet överlämnades till de Gaulles
fria franska regering, som utsåg general Catroux
till överkommissarie i S. Han proklamerade i
sept. s. å. S. som en oavhängig stat. 1942
införlivades guvernementet Ladikije och Djebel
ed-Du-ruz i S.; vid parlamentsval 1943 erhöll det
nationalistiska blocket stor majoritet. 1944 avstod
Frankrike formligen från sina rättigheter som
mandatärmakt, och som självständig stat
förklarade S. i febr. 1945 axelmakterna krig. Det
inträdde i FN och Arabiska förbundet. Redan i
maj s. å. kom det till svåra sammanstötningar
mellan fransmännen, som förstärkte sina truper,
och inhemska syriska styrkor, varvid fransmännen
bombarderade Damaskus. Först efter en energisk
brittisk framställning drogos de franska
förstärkningarna tillbaka till sina förläggningar. 1946
lämnade både de därvarande franska och brittiska
styrkorna landet. S:s inre historia har varit orolig,
regeringskriser och kupper ha varit vanliga. Den
demokratiska författningen har mestadels varit
ur funktion, de politiska partierna förbjudna,
militärdiktatur rådande. General Shishakly valdes i
juli 1953 praktiskt taget enhälligt till president,
varjämte en ny författning antogs. I febr. 1954
störtades Shishakly genom en militärrevolt och
måste fly ur landet. Han ersattes med förre
presidenten Hashem el.-Attasi. I kriget mot Israel
tog S. del, men dess krigföring var relativt lam.
Litt.: L. Dubertret, ”Géologie de la Syrie et
du Liban” (1935). — J. Weulersse, ”Paysans de
Syrie et du Proche-Orient” (1946). — A. Alt,
”Völker und Staaten S:s im frühen Altertum”
(i ”Der alte Orient”, 1936); O. Djabry, ”La
Syrie sous la régime du mandat” (1937).
Syrfnga, bot., se Syren.
Syringomyeli, med., se Ryggmärgssjukdomar,
sp. 386.
Syrinx. 1) (Mus.) Grekisk panflöjt. — 2)
(Zool.) Se Fåglar, sp. 360.
Syriska kyrkan, snarare ett kulturbegrepp än
en geografisk enhet, ledde sitt ursprung från den
äldsta kristna missionsverksamheten i rom. prov.
Syrien. Den hednakristna syriska kyrkan fick två
centra: Antiøkia och Edessa i Osroène, som
kristnades omkr. 200. I Antiokia härskade grekisk
anda, i Edessa blev kristendomen nationellt
syrisk. Härigenom utbildades två motsatta
kristen-domsformer: den antiokensk-katolska med vår
kanon, den edessenska med särskild kanon och
Tatianos’ evangelieharmoni. I början av
400-talet ledde den energiske biskop Rabbula
kato-liseringsarbetet; genom honom skapades också
den syriska bibeln Peschitta. Genom striden kring
Nestorius’ åskådning splittrades s. Främre Syrien
omfattade monofysitismen, bortre Syrien kring
Edessas berömda teologskola tänkte nestorianskt.
Vid de orientaliska nationalkyrkornas utbrytning
ur ortodoxa kyrkan efter mötet i Chalkedon 451
gick den östsyriska kyrkan i spetsen. 50 år
senare lösgjorde sig monofysiterna i främre Syrien
till en särskild kyrka, den jakobitiska.
Under mongolernas anstormning dukade båda
grenarna av s. under.
Syriska litteraturen är till största delen
väst-syrisk (jakobitisk, edessensk). Det äldsta och
viktigaste alstret är bibelöversättningen Peschitta,
vilken följdes av andra bibelversioner. Inom den
övriga rent kyrkliga, homiletiska, exegetiska och
liturgiska litteraturen framträda främst E
f-raim Syrern, den berömde homiletikern och
skalden Jakob (biskop) av Serug (451—
521), den lärde exegeten och grammatikern J
a-k o b (biskop) av Edessa (d. 708) samt den
mest betydande av dem alla, Gregorius
A b u-l-f a r a d j, vanl. kallad Barhebræus
(d. 1286). Även den världsliga, företrädesvis
österländska historien har bearbetats av syriska
författare, ss. Jakob av Edessa och Elias,
biskop av Nisibis (975—omkr. 1050). Även här
intar Barhebræus främsta rummet med
”Chroni-con syriacum”. En betydande plats inom den
kyrkliga litteraturen intas av övers, från
grekiskan. — Åt sitt eget modersmål ägnade skolorna i
Edessa och Nisibis träget studium. De förnämsta
grammatiska författarna voro Jakob av
Edessa och Elias av Nisibis samt, även här som
den främste, Barhebræus, som författade en stor
grammatik, ”Strålarnas bok”. — Den syriska
poesien var nästan uteslutande av kyrklig och
liturgisk art. Bland de förnämsta skalderna voro
den utomordentligt produktive Efraim Syrern och
Balai (omkr. 420).
Litt.: C. Brockelmann, ”Die syrische und die
christlich-arabische Litteratur” (2: a uppl. 1909);
A. Baumstark, ”Geschichte der syrischen
Litera-tur” (1922).
Syriska språket, den genom sin litteratur
viktigaste av de arameiska dialekterna, kännetecknas
fonetiskt särskilt genom bortfall av trycklösa
slutvokaler, även de långa, och syntaktiskt
genom sin av grekiskan starkt påverkade
satsbildning, liksom av en stor mängd grekiska,
persiska, latinska och arabiska lånord. Kristendomens
utbredning blev av största betydelse för
litteraturen och språket. Den edessenska
bibelöversättningens skriftspråk blev snart härskande bland
alla kristna araméer. När den kyrkliga
splittringen inträdde mellan den j akobitiska
(monofysitiska) och den nestorianska
läran, omfattades den förra av de romerska och
den senare av de persiska araméerna. Utdrivna
från Edessa (489), fingo nestorianerna snart sin
litterära föreningspunkt i Nisibis, och
småningom inträdde en dialektal differens mellan
väst-syriskan i Edessa och östsyriskan i
Nisibis. Schismen tog sig även uttryck i olika
skriftarter, och vokalbeteckningen blev olika.
Efter arabernas framträngande under 600-talet
övergick folkspråket från arameiska till arabiska,
och redan omkr. 800 var syriskan på väg att
dö ut, ehuru den bibehöll sig som litteraturspråk
i mer än fyra årh. och ända till vår tid som
kyrkospråk hos maroniterna.
I vissa trakter vid övre Tigris, i Kurdistan
och vid Urmiasjön leva nysyriska dialekter
ännu kvar. De avvika starkt från den gamla
syriskan. Urmiadialekten har genom amerikanska
missionärer upphöj ts till litteraturspråk. — Litt.:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
