Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tallium, thallium (Tl) - Tallkottkörteln - Tallmätare - Tallofyter - Tallolja - Tallqvist, 1. Knut - Tallqvist, 2. Hjalmar - Tallskottvecklaren - Tallspinnaren - Tallsteklar - Talltita - Tallvivlar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tallium—T allvivlar
772
Tallmätare, hanne.
Ta’llium, t h a’l 1 i u m, TI, grundämne med
atomvikten 204,4, atomnummer 81, spec. v. n,s,
smältpunkt 3020. T. upptäcktes på
spektralana-lytisk väg av Crookes. Grundämnet förekommer
i små mängder i vissa sulfidmalmer, ur vilka det
som biprodukt utvinnes vid
svavelsyrefabrikatio-nen. T. är i likhet med natrium en mjuk metall,
som i sina föreningar är 1- el. 3-värd. De
1-värda föreningarna påminna om motsv.
alkali-föreningar, med vilka de ibland äro isomorfa.
T.-salter äro mycket giftiga och kunna
användas till utrotning av råttor.
Tallkottkörteln, Co’rpus pineäle, se Epifys 1)
och Hjäma, fig. 3.
Tallmätare, Büpalus piniärius, mätarfjäril,
skadedjur på tallen. Hannen har brunsvarta
vingar med avlånga, gulvita fläckar, honan
gulbruna vingar med
ett par mörka
tvärband.
Ving-bredd 30—35
mm. Larven är
grön med 3
vit-aktiga ränder på
sidorna. Äggen
läggas i rader
på barren, som
ätas av larven.
T. uppträder
pe
riodiskt med massförökning, som räcker 2—3
år, varvid träden kunna fullständigt kalätas.
Härjningar förekomma i Sverige huvudsakl. i ö.
delen av s. Sverige (till Uppland) och efter ett
par nederbördsfattiga år samt på torra
moränmarker el. i myrkanter.
Tallofyter, bot., se Bålväxter.
Tallolja, den olja, som utvinnes ur
sulfatcel-lulosafabrikernas avfallsprodukt ”flytande harts”
genom fraktionerad destillation. De huvudsakliga
beståndsdelarna äro omättade fettsyror, främst
linol- och oljesyra jämte något linolensyra,
sammanlagt c:a 50-—60 °/o, hartssyror c:a 30—40%,
och oförtvålbar rest c:a 10%. T. kan användas
som linoljeersättning i färger och lacker samt
för framställning av såpa och för
apatitflota-tion.
Tallqvist. 1) Knut Leonard T., finländsk
orientalist (1865—1949), prof, i orientalisk
litteratur vid Helsingfors univ. 1899—1933; teol.
heders-dr i Lund 1918. T. gjorde sig känd som
en av Europas främsta assyriologer.
2) Axel Henrik Hjalmar T., den föreg:s
kusins son, fysiker (f. 1870), prof, i fysik vid
univ. i Helsingfors 1907—38. Som
vetenskaplig förf, har T. varit livligt verksam med
undersökningar, först inom ren matematik
(minimalytor, sfäriska och elliptiska funktioner), sedan
även inom teoretisk fysik och mekanik. Som
förf, av läroböcker och monografier har han
varit av betydelse även för de svenska högsk.
Tallskottvecklaren, Evétria buoliåna, till fam.
vecklare hörande fjäril med gulröda framvingar
med ett flertal silvervita tvärlinjer. Spännvidd
18—22 mm. Larven är rödbrun med glänsande
svart huvud och nacksköld. T. lägger äggen
mellan knopparna, larverna äta sig in i dessa,
övervintra i dem och fortsätta följ, vår sitt
förstörelsearbete. T. angriper företrädesvis
yngre, omkr. 10—15-åriga tallar, vilkas knoppar och
skott dödas.
Tallspinnaren, Dendro^imus (Eutri’chia) plni,
till fam. egentliga spinnare hörande fjäril, vars
färg växlar mellan rödbrunt och skiffergrått.
Larven är omkr. 8 cm lång, rödaktig el.
skiffergrå med stålblå, tvärgående nackstrimmor på
2:a och 3æ segmentet, kroppshåren långa,
sittande i knippen på små vårtor. Larverna, omkr. 2
cm långa, övervintra under markbetäckningen,
klättra nästa vår åter upp för stammarna, äta
i kronorna hela sommaren, övervintra ännu en
gång, förpuppa sig nästa sommar i
barksprickor och kläckas i slutet av juni. T. räknas i
Centraleuropa som en av tallens svåraste
fiender och uppträder där periodiskt massvis. I
Sverige anträffas t. sällsynt upp till s. Lappland.
Tallsteklar, Lophyrus, släkte av underfam.
barrsteklar (Lophyrinae), tillhörande
växtstek-larna, av vilket ett par arter äro svåra
skadegörare i skogen. T. äro medelstora, klumpiga,
vanl. svarta el. gula. Hannen är mindre och
svartaktig, honan större och ljusare. Larverna,
”sprittmaskarna”, äro grå el. gröna, ofta med
mörkare fläckar, och ha 11 par fötter. Honorna
lägga i tallbarren äggen, 8—20 i rad. Larverna
leva vanl. tätt tillsammans i kolonier. Som
fullvuxna bege de sig vanl. ned under
markbetäckningen, där de spinna en hård, läderartad kokong,
vari de förpuppas. T. uppträda periodiskt med
härjningar, varvid särskilt senvuxen skog
angri-pes. I Sverige inskränker sig i allm. skadan
till en tillväxtminskning. T. ha i Sverige omkr.
ett dussin arter, två äro allmännare, röda t a
list e k e 1 n, Lophyrus sertifer, och vanliga
tallstekel n, L. pini.
Talltita, 200I., se Messläktet.
Tallvivlar, Pissödes, förr olämpligt kallade
k o 11 v i v 1 a r, ett släkte vivlar, nära släkt med
snytbaggen, från vilka de skiljas genom
sitt smalare snyte samt
genom att antennerna äro
fästa mitt på snytet, ej
nära dess spets som hos
snytbaggen. T:s
närings-gnag sker på unga skott,
i vilkas bark små hålor
urholkas. Vid äggläggningen
gnager honan en liten ficka
in till kambiet, vari 3—4
ägg läggas. Larvgångarna
utgå stjärnformigt i
kary-biet, äro långa men fåra
splinten blott grunt.
Pupp-kamrarna äro ovala
urholk
ningar, på utsidan klädda med ett tätt lager
av gnagspån. De vanligaste arterna äro större
ta 11 vi vein (P. pini), som är vanlig på
tallen och angriper undertryckta el. sjuka träd, som
den bringar till avtorkning, mindre t a 11 v
i-veln (P. notatus), som angriper småtallar och
särskilt gjort sig känd som skadlig på Norrlands
Större tallviveln.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
