Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tattare - Tatuering - Taube, ätt - Taube, 1. Evert Didrik - Taube, 2. Hedvig, von Hessenstein - Taube, 3. Evert Vilhelm - Taube, 4. Mathilda, f. Grabow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
821
T atuering—Taube
822
Tatuerad negress. Belgiska
Kongo.
företrädesvis med häst-, gårdfari- och
skrothandel, förtenning, tillv. av vissa enkla
husgeråds-artiklar el. bettleri. Kvinnorna ha förr ofta
sysslat med spådom och kvacksalveri. T. förlägga
gärna sin verksamhet till marknader. De ha
namn om, sig att vara bedrägliga och tjuvaktiga,
våldsamma och i hög grad begivna på starka
drycker. — Enl. en av Socialstyrelsen 1943—44
verkställd inventering av t.-befolkningen i
Sverige uppgick antalet t. till 7,668 personer.
Siffran förefaller mycket hög, särsk. vid jämförelse
med resultatet av
fattigvårdslagstiftningskom-mitténs motsv. undersökning 1922, som stannade
vid 1,833 personer. Begreppet t. torde, särsk. i
städerna, där t. äro täml. nyinflyttade, under
senare decennier ha fått en allt vidare innebörd
och här och var svällt ut till att omfatta alla
asociala element av en viss svartmuskig, ostadig
och våldsam typ. — Litt.: A. Etzler, ”Zigenarna
och deras
avkom-lingar i Sverige.
Historia och språk”
(1944).
Tatuèring, bruket
att förse huden med
mönster genom att
medelst ett spetsigt
föremål införa
färgstoft i dess undre
lager är mycket
utbredd hos
naturfolken. Alltför mörk
hud lämpar sig
naturligen ej för t.;
mörka folk, ss.
negrer och australier,
ha därför ofta i
stället s. k.
ärrmärkning. T. torde hos
naturfolken ha
social, ibland religiös
innebörd, sannolikt
aldrig enbart
este
tisk. Hos polynesierna i Söderhavet — särskilt
på Marquesasöarna — förekommer högt
utvecklad tatueringskonst. — Även i kulturländerna
idkas t., särskilt bland sjömän.
Taube [tåb], vittutgrenad baltisk adelsätt,
känd sedan 1300-talet, urspr. med namnet Tu ve,
naturaliserad på svenska riddarhuset 1668 med
lantrådet Evert T. (d. omkr. 1692), vars son,
amiralen Evert Fredrik T. (omkr. 1648—1703),
1692 blev friherre T. af Odenkat. Den urspr.
naturaliserade ättegrenen, av linjen
Maydel-Odenkat, fortlever endast i friherrliga ätten
T. af Odenkat, men en annan ättegren av linjen
I s s e n-O d e n k o t z, som aldrig blivit
naturaliserad i Sverige, blev på gr. av ett misstag
införd i riddarhusgenealogierna och har sedan
1746 representerat adliga ätten T.; samma gren
är sedan 1818 immatrikulerad på finska
riddarhuset. En son till ovannämnde amiral Evert
Fredrik T., T.i), upphöjdes 1734 i grevligt stånd
och blev stamfar för den alltjämt fortlevande
grevliga ätten nr 112. En 3:e huvudlinje av ätten
T. representeras i Sverige av friherrliga ätten
T. af K u d d i n g (1675), från vilken utgrenat
sig friherrliga ätten T. af Sesswegen (1680,
utslocknad 1726) och vars siste medl., riksrådet
Gustaf Adam T. (1673—1732), 1719 upphöjdes
i grevligt stånd och blev stamfar för den
alltjämt fortlevande grevliga ätten nr 62. — Litt.:
”Archiv des uradeligen Geschlechts T.” (1910
—11); A. Taube, ”Släkten T.” (1913); B. Taube,
”Släkten T., förut kallad Tuve” (1939).
1) Evert Di drik T., greve, riksråd (1681
—1751). Han deltog som sjömilitär i stora
nordiska kriget och blev amiral 1719. T.
uppmuntrade från början Fredrik l:s böjelse för hans
dotter Hedvig och förstod att låta sig rikligt
belönas för sitt överseende. Han blev president
i Amiralitetskollegium 1731 samt riksråd och
greve 1734. T. ansågs för mutor missbruka sitt
indirekta inflytande över konungen i
utnämnings-frågor. T. anslöt sig till Horns politik och var
därför bland de riksråd, som efter Horns avgång
angrepos av hattarna på riksdagen 1738—39.
Avsikten därmed var från början endast att öva
påtryckning på konungen, men den återhållna
förbittringen över T :s beteende blev så stark,
att han nödgades avgå, dock med stor pension.
2) Hedvig T., romersk riksgrevinna von
Hessenstein, den föreg:s dotter (1714—44).
Ännu icke 16 år väckte T. den på erotiska
äventyr begivne kung Fredrik I:s intresse och blev
snart, med sin familjs medgivande, hans mätress.
Förhållandet kom att öva icke ringa politiskt
inflytande, i det att kungens ynnest alltid stod
att vinna för den, som uppmuntrade förbindelsen.
1735 föddes sonen Fredrik Vilhelm, 1737 Karl
Edvard, båda 1741 jämte modern upphöjda i
tyskt kejserligt riksgrevligt stånd och 1742 i
svenskt grevestånd med namnet von
Hessenstein. T:s redan förut stora penningbegär för
egen och släktingars räkning blev nu alltmera
ohöljt, hennes och faderns ingripande i
utnäm-ningsfrågor väckte förbittring, och en allt
häftigare folkopinion krävde förhållandets
upplösning. Ett 1740 gjort försök att få henne
avlägsnad misslyckades, men hon erhöll 1741 en
allvarlig förmaning av deputerade från
prästeståndet.
3) Evert Vilhelm T., brorson till T.i),
frih., militär, hovman (1737—99), ingick i
militärtjänst 1757 och antogs 1770 av Sprengtporten
till kapten vid den av denne uppsatta Lätta
dragonkåren, som efter revolutionen förlädes till
Stockholm. T. blev nu känd’av Gustav 111 och
kom snart högt i gunst hos kungen, blev 1775
reg:s chef, 1782 generalmajor, 1783
överstekammar junkare, medföljde kungen på resan 1783
—84 och var under brytningarna omkr. 1789 en
av dennes få trogna; 1790 utnämnd till
generallöjtnant, var T. under kungens sista år hans
främste medhjälpare i planerna på ett krig mot
revolutionens Frankrike.
4) M a t h i 1 d a Elisabeth Emma T., f. G r
a-bow, svägerska till T.5), operasångerska, sopran
(1852—1940). Redan 1870 debuterade T. på
Stockholmsoperan, där hon efter återkomsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
