Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater - Nyare tidens teater - Kostym och spelstil - Experimentteatern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
839
Teater
840
det romerska, som i original och efterbildning
uppfördes vid univ. och skola. Vid de
konst-älskande hoven i Italien uppfördes likaledes
antikens drama och lockade till efterbildning. Vid
sidan av den litterära t. växte den populära
improviserande t. fram. Från den italienska
renässansteatern leder den moderna t. sitt ursprung.
Antik t. var förebilden för Italiens första
offentliga teatrar (omkr. 1550), varom Teatro olimpico
i Vicenza (av Palladio 1580) ännu bär vittne.
Den amfiteatraliska halvcirkelsalongen kring
honnörsplatserna utsträcktes under 1600-talet på
djupet för att bereda plats för den stående
parterren, den enklare publikens plats
framför den förnäma, upphöjda amfiteatern,
och i de kringslutande väggarna öppnades
arkader, först med loger mellan pelarna, sedan
med balkonger, ofta i flera våningar. Varje
vånings balkonger förenades slutligen till en
rad, förbindelsetrappan mellan scen och salong
bortföll, och ”barockteatern” stod färdig omkr.
1700. Mot slutet av 1700-talet förlorade
amfiteatern sin från antiken ärvda
halvcirkelkaraktär, och dess bänkar ordnades frontalt. Samtidigt
avskildes från den stående parterren platsen
närmast orkestern och försågs med bänkar
(orkesterplats el. parket t). Under
1800-talets förra hälft drogs den starkt
framspringande scenen tillbaka från prosceniets främre
kant till dess bakre, och de s. k. kavaljer sbänkarna
under avantscenlogerna borttogos. Samtidigt
försågs hela parterren med bänkar och förenades
småningom med amfiteatern till nuv. parkett,
som blev den finare åskådarplatsen.
Shakespearetidens engelska t. hade sin egen
form. Den bestod i regel av en rundbyggnad
med ända till tre logerader, endast avbrutna av
ett scenhus med på pelare vilande balkong över
den starkt framspringande, upphöjda, fyrkantiga,
dekorationslösa scenen, vars bakgrund utgjordes
av ett draperi. I gården kring scenen var den
enklare publikens plats. Endast logeraderna voro
under tak.
Kostym och spelstil. Medeltidens och
renässansens teaterkostym var en ur modet för dagen
utvecklad fantasikostym, liksom antikens med
symboliskt antydande detaljer. Commedia dell’
arte spelades i halvmask och i för varje typ
traditionell kostym. Med operans mytologiska
ämnesval utvecklades under 1600- och 1700-talen
en besynnerlig, av tidens mod och fantastisk
antik blandad, pompös teaterkostym, som även
erövrade det klassiska franska dramat. Shakespeare
spelades i England t. o. m. Garrick i kostym enl.
dagens mod. Lekain och mademoiselle Clairon i
Frankrike gåvo första impulsen till historisk
trohet i fråga om kostymen, deras landsman
Talma följde dem i spåren, och reformeringen
spred sig till det övriga Europa. Med
Meining-arna blev den mot 1800-talets slut fullt genomförd.
Antikens, medeltidens och renässansens t.
bjödo en strängt stiliserad framställningskonst,
som närmast kan betecknas som typteater.
Shakespeare var, liksom senare i viss mån också
Molière, i sina krav på framställningens djupare
mänsklighet och sanning före sin tid.
Barockens t. fick sin spelstil präglad av operans
segertåg och den antikhärmande franska 1600
talstragediens dominerande inflytande. Det
svällande deklamatoriska patos, som under denna
period blev den tragiska framställningens
mönster, hamnade med rokokon i preciös
förkonstling. I komedien byggde man fortfarande på den
improviserade t:s ytligt stiliserade teknik.
Thomas Betterton (omkr. 1675) och Charles
Mack-lin (omkr. 1725) i England samt Michel Baron
(omkr. 1700) och Adrienne Lecouvreur (omkr.
1725) i Frankrike läto höra mänskligare toner,
men det blev David Garrick i England, Konrad
Ekhof i Tyskland och Pierre Préville i
Frankrike (alla omkr. 1750) beskärt att genom krav
på djupare psykologisk inställning och skarpare
individualisering lyfta t. till karaktärsteater.
Sedan dess har spelstilen följt tidens litterära
strömningar i spåren. Efter det senare
1700-talets tårdrypande sentimentalitet och flammande
frihetspatos kom omkr. 1800 klassicismen med
återuppväckta antika skönhetsideal. Från omkr.
1825 härskade romantiken på scenen, tills den
omkr. 1860 utträngdes av den nyktra realismen,
vilken i sin ordning från omkr. 1890 löpte ut i
naturalismen. Först under 1800-talet framträdde
regissören såsom något mera än den yttre
arrangören. Härvid gingo tyskar och österrikare i
spetsen. Märkesmännen voro under olika epoker
Goethe i Weimar, Joseph Schreyvogel (omkr.
1825) i Wien, Karl Immermann (omkr. 1835)
i Düsseldorf, Heinrich Laube (omkr. 1850)
i Wien, hertig Georg II och Ludwig Chronegk
(båda omkr. 1880) i Meiningen, André Antoine
i Paris, Otto Brahm i Berlin och Konstantin
Stanislavskij i Moskva, de tre sistnämnda
naturalismens pionjärer under 1890-talet. Oppositionen
mot naturalismen ställde omkr. 1905 österrikaren
Max Reinhardt i förgrunden. Hans
expressionistiska stilteater (Berlin) har, uppblandad med
samtida tysk symbolism, satt märken världen
runt. I Ryssland framträdde samtidigt Vsevolod
Mejerhold med samma ideal. Med sin s. k.
biomekaniska spelstil framstår denne som den
radikalaste av de många t.-reformatorer, som
under 1900-talet enl. olika recept sökt skänka
den samtida t. nytt liv i nya former. Bland de
övriga ha D. Belasco (New York omkr. 1910),
A. Tairov (Moskva från 1914), J. Copeau
(Paris omkr. 1915), L. Jouvet (Paris från 1920),
L. Jessner och E. Piscator (båda i Berlin omkr.
1925), Ch. Dullin (Paris från 1920) och G. Baty
(Paris omkr. 1930) var och en efter sin art
tillfört t.-konsten nya värden.
Experimentteatern har sina rötter i 1800-talets
sista decennium, då de s. k. ”fria teatrarna”
(efter mönster av Antoines Théåtre libre i Paris)
uppstodo här och var i Europa, under
1900-talets första decennium i U.S.A. under namnet
The Little Theatre Movement. Under och
framför allt efter 1 :a världskriget fick experiment-t.
sin blomstringstid, såväl i det scendekorativa
(expressionism, kubism, futurism, surrealism
etc.) som i dramatiken. Den hade sin jordmån
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
