Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater - Experimentteatern - 1900-talets teaterbyggnadskonst - Teaterdekoration
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
841
Teater
842
i efterkrigstidens rotlöshet och desperation och
förekom huvudsakl. i Tyskland (Jessner,
Pisca-tor), Ryssland (Mejerhold, Stanislavskij) och
Frankrike (Copeau) med enstaka avläggare till
andra länder (i Sverige t. ex. hos Per Lindberg).
Under 1930-talet minskade el. avstannade
experimentverksamheten inom t. till stor del, men
den sköt nya skott under och framför allt efter
2:a världskriget. En typisk sådan företeelse är
Theatre Workshop i England, ledd av Joan
Littlewood och dramatikern Ewan MacColl
(gästspel i Sverige 1948). S. k. art theatres
uppstodo överallt under olika benämningar men
med ett och samma syfte: att experimentera med
nya t.-former. I Tyskland uppstod redan på
1920-talet den s. k. rumsteatern (Theater im
Zimmer), som efter 2:a världskriget
återuppstått flerstädes i Europa. I Sverige har t. ex.
Svenska dramatikers studio varit ett
betydelsefullt forum för experimentella strävanden inom
dramatiken. Experiment-t. bedrives även till en
viss grad inom studentteatern.
1900-talets t.-byggnadskonst visar främst en
tendens att förlägga åskådarplatsen huvudsakl.
till golvet och ersätta det gamla radsystemet med
en el. ett par starkt framspringande fondläktare
samt att genom prosceniets förenkling, scenens
framdragande och golvrampens slopande söka
vinna närmare kontakt mellan scen och salong.
Den rent arkitektoniska podiescenen
(formal-scenen) och arenascenen ha i vissa fall
med framgång prövats. Malmö stadsteater är
ett gott exempel på dessa strävanden. Tendensen
inom t.-byggnadskonsten är f. n. den, att man går
från stora t. med plats för tusentals åskådare
till ”intima” t., studios o. dyl. med plats för
endast några hundra. I Sverige ha t. ex.
Dramatiska teatern samt stads-t. i Göteborg och
Malmö sådana studio- och annexscener. — Se
även Radioteater. — Litt.: K. Mantzius,
”Skue-spilkunstens historie” (6 bd, 1897—1916); L.
Du-bech, ”Histoire générale illustrée du théåtre”,
1—5 (1930—34); C). Wieselgren, ”T:s historia
i grunddrag” (1933); ”The Oxford companion
to the theatre” (1951).
Teaterdekoration. Italien var alltifrån
renais-sansen föregångslandet i fråga om sceninredning
och dekoration. Den primitiva skådebanans
enkla estrad med flerdelat fonddraperi, senare
ersatt med målad fond, övergavs snart av
hovteatrarna för mera praktfulla och illusoriska
inredningar under medverkan av tidens stora
konstnärer, bl. a. Mantegna och Rafael. Mysteriescenens
décor simultané, som ända in på 1600-talet
praktiserades i Frankrike, blev snart för obekväm
för inomhusscenen, och man följde även på detta
område antikens enkla mönster. Sebastiano Serlio
införde omkr. 1540 sina tre universaldekorationer,
gatan för komedien, torget för tragedien och
skogen för pastoralen. De båda förstnämnda voro
i överdrivet perspektiv och med tvärgator för
skådespelarnas entréer delvis plastiskt
framställda, den sistnämnda torde i sin helhet ha
varit målad på väv och spänd på ram. Bland
dem, som förde den italienska sceninredningens
principer vidare, märkes omkr. 1625
engelsmannen Inigo Jones. Med operans ökade krav på
skiftande dekorationer och snabba växlingar
infördes under 1600-talet en mångfald tekniska
förbättringar. Redan under det tidigare
1600-talet förstod man att med vridbara tresidiga
sido-kulisser åstadkomma ”changemang” mellan tre
olika dekorationer, och omkr. 1675 voro
perspek-tiviskt målade sidokulisser i rännor samt soffiter
i bruk. Även fondkulisser, spända på ram och
löpande i rännor, förekommo, där utrymme fanns.
■Annars rullades den ”hängande” fonden upp.
Bland teaterdekorationens mästare märkas under
barocken Andrea Pozzo, under rokokon
medlemmar av familjen Galli da Bibiena och under
det tidigare 1800-talet medlemmar av familjen
Quaglio, alla italienare, verksamma bl. a. i Wien.
Från 1700-talets slut ställdes, för att vinna mera
intimitet och illusion åt rumsdekorationen, ett
beramat, löst dekorationsstycke med dörr, fönster
el. cheminé (kabinett) mellan två sidokulissers
åt scenen vettande kanter. Med ökade
belysnings-möjligheter infördes omkr. 1825 den slutna
rumsdekorationen, från omkr. 1875 också med
”liggande tak” och med ”tjocklek” i dörr och
fönster. Kulissdekorationen efterträddes omkr. 1850
f. ö. av ”bågdekorationen”, där sidor och tak
tillsammans utgöra ett hängande oberamat helt.
Samtidigt höjdes scenhuset för att tillåta
dekorationernas upphängning till deras fulla höjd
ovanför scenöppningens överkant. Ovanför hela
scenen hänga båge vid båge och längst bort fond
vid fond, var och en i sin ”rå”, som över
balanshjul på ”tågvinden” med hjälp av motvikter
snabbt och lätt kunna höjas el. sänkas med
handkraft. Fint profilerade landskapsbågar monteras
på lätta nät (nätas). Bågsystemet användes ännu
på teatrar utan moderna möjligheter, särskilt
för exteriördekorationer och då det gäller snabb
dekorationsväxling. Med naturalismens krav på
absolut illusion kom den plastiska dekorationen
omkr. 1900 i bruk.
Tecknen till opposition mot den naturalistiska
t.-dekorationer kommo under det senare
1880-talet från Moskva, där bl. a. impressionismens
ryske pionjär Konstantin Korovin framträdde
med nya, förenklade principer, krävde
samkom-position i fråga om levande material och scenisk
ram samt förberedde 1900-talets stilteater.
Honom följde i början av 1890-talet schweizaren
Adolphe Appia och omkr. 1900 engelsmannen
Gordon Craig. Med vridscen och rundhorisont
blev i början av 1900-talet tekniken väsentl. en
annan. Vridscenen, som medger utnyttjandet av
en scenbild ur olika synpunkter, och
rundhorisonten, som innebär bågsystemets slopande, kräva
i viss mån t.-dekorationens plastiska
behandling. Oppositionen mot naturalismen växte sig
från omkr. 1905 allt starkare, till en början
i expressionismens och symbolismens tecken.
Experimenten med nya former och stilar avlöste
emellertid varandra i rask följd. Den ryske
regissören Mejerholds trapp- och plattformsystem
(1908) satte spår världen runt, medan hans
kon-struktivism (1914), där den moderna tekniken fått
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
