Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Television
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
891
Television
892
Fig. i. Videosignalens utseende enl. det europeiska 625-linjersystemet.
kolv. Plattan M består vanl. av en glimmerskiva, som
på den mot objektivet vända sidan är belagd med en
ytterst fin mosaik av små fotoelektriska celler och på
den andra sidan med ett ledande skikt. Varje liten
fotocell avger vid belysningen genom objektivet
elektroner i proportion till den belysning, som den utsättes
för. Mosaikytan kommer på detta sätt att bli
elektriskt laddad i förh. till det ledande skiktet på
baksidan av plattan M, och laddningen kommer att variera
från punkt till punkt. Från elektronkanonen
K utskjutes en starkt koncentrerad elektronstråle, som
träffar mosaiken. På sin väg från kanonen till
mosaiken passerar elektronstrålen genom två mot varandra
vinkelräta magnetiska växelfält, vilka alstras av
spolarna S (ett spolpar befinner sig i papperets plan och
ett vinkelrätt mot planet). Det ena spolparet matas
med ström från linjeoscillatorn och det andra med
ström från bildoscillatorn. Elektronstrålen får
härigenom en rörelse i horisontell led och en rörelse i
vertikal led. Därigenom kommer den att avsöka
mosaikytan och samtidigt ”utradera” de elektriska
laddningarna hos elementen. Som resultat uppstå
elektronströmmar från mosaiken till kollektorringen
E; dessa elektronströmmar ge i sin tur upphov till
växelströmmar i strömkretsen M—E—R. De
växelspänningar, som uppkomma över motståndet R, överföras
via förstärkare till sändaren för modulation av
bärvågen. Fig. 2 anger den principiella uppbyggnaden av
ikonoskopröret, som patenterades av V. K.
Zworykin 1928. Senare ha flera typer kommit i
marknaden, superikonoskopet, superemitronen, bildortikonen
o. s. v. Grundprincipen för dem alla är mer el. mindre
densamma som nyss beskrivits. — Oscillatorerna för
linjefrekvensen och bildfrekvensen och generatorerna för
de nämnda synkronpulserna sammanföras i en enhet,
synkroniseringsgeneratorn, som
levererar signalerna till samtliga kameror i de olika
t.-stu-diorna.
T V-m ottagaren. Den betydelsefullaste delen i
t.-mottagaren är b i 1 d r ö r e t, på vars ändyta
bildelementen radas upp för att tillsammans återge den av
t.-kameran uppfångade bilden. Fig. 3 anger principen
för ett bildrör. Bildröret, som i princip är uppbyggt
på samma sätt som röret i en katodstråleoscillograf,
består av en evakuerad glaskolv, i vars ena ände är
införd en elektronkanon K, som i en
koncentrerad stråle utskjuter elektroner mot den täml. stora,
avplanade yta i glasballongens motsatta ände, som bildar
bildskärmen. Bildskärmens insida är belagd med ett
ämne, vanl. zink-kadmiumsulfid, som ger luminiscens,
då det utsättes för elektronbombardemang. Den starkt
sammanbrutna elektronstrålen ger i träffpunkten upp-
Fig. 2. Ikonoskoprör enl. Zworykin.
hov till en lysande punkt, vars ljusstyrka varierar med
elektronstrålens strömstyrka. På liknande sätt som i
kameraröret passerar elektronstrålen på sin väg från
kanonen till bildskärmen genom två mot varandra
vinkelräta magnetiska växelfält. Det ena magnetfältet
alstras av en linjeoscillator och det andra av en
bildoscillator, båda inbyggda i mottagaren. Oscillatorerna
i mottagaren hållas i synkronism med oscillatorerna
på kamerasidan genom de synkroniseringspulser, som
gå ut över sändaren i slutet av varje linje och vid
slutet av varje delbild. Modulationen av sändaren ger
i mottagaren upphov till variationer i elektronstrålens
styrka i enlighet med belysningsvariationen hos
elementen i kamerabilden och ger sålunda informationer om
belysningsvalörerna hos den upptagna bilden i studion.
Fig. 3. Principfigur för bildrör.
Under de tidsintervaller, då synkroniseringspulserna
utsändas, utsläckes elektronstrålen, för att
synkroniseringspulserna icke skola bli synliga på
mottagarskär-men.
T V-s ä n d a r e n. En sändaranläggning för t. med
beledsagande ljud (”bildradio”) innehåller en
sändare förbilderna och en sändare för
ljudet. Båda sändarna måste arbeta inom
ultrakortvågs-området med hänsyn till den stora frekvensbandbredd,
som bildsändaren måste arbeta med. För ett t.-system
med 625 linjer i bilden behövs en frekvensbandbredd,
kanalbredd, om 7 megaperioder per sek. (Mp/s)
för bild- och ljudsändare tillsammans. De för
t.-sändning tillgängliga frekvensbanden äro: 41—68 Mp/s
(band I) och 174—216 Mp/s (band III) samt frekvenser
över 470 Mp/s. De senare frekvenserna ha icke ännu
kommit till användning i Europa men ha nyligen tagits
i bruk i U.S.A. Bildsändaren amplitudmoduleras (AM)
i samtliga t.-system. I 405-linjer- och
819-linjersyste-men användes positiv bildmodulation.
Strömmaximum i antennen ger helvita bildelement i
mottagaren, och strömstyrkevärden om c:a 30 % av
maximalvärdet ge svarta bildelement. Genom sänkning av
strömstyrkan från 30 % ned till noll åstadkommas
synkroniseringspulser.
Modulationsutrym-met är sålunda 30 °/o—100 °/o. I 525-linjer- och
625-1 injersystemen användes negativ modulation.
Strömstyrkevärden om 75 ’/o av maximalvärdet ge svarta
bildelement, strömvärden om 10 °/o av maximalvärdet ge vita
element, och utrymmet mellan 75 %> och 100 °/o
användes för att ge synkroniseringspulserna.
Modulationsut-rymmet är sålunda 10—75 °/o. — De korta våglängder,
som måste användas för t., medföra en stark
begränsning av sändarstationernas räckvidd. I stort sett
gäller, att räckvidden ej väsentligt överstiger avståndet
till horisonten, sedd från sändarantennens topp.
Historik. Ett av de mera kända bland de första
bildsändningssystemen var det, som P. Nipkow erhöll
patent på i Tyskland 1884. Nipkows system är mest
känt genom avsökningsmetoden. Han använde härvid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
