Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Termoelektricitet, termoelektriska fenomen - Termoelement - Termogalvanometer - Termograf - Termohygrobarograf, Termohygrograf - Termokauter - Termokemi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
935
T er moelement—T ermokemi
936
s
Fig. 3.
toderna användas 2 kalorimetrar
A och B i differentialkoppling enl.
fig. 2. Peltiereffekten förorsakar
i den ena kalorimetern en
uppvärmning och i den andra en
avkylning. Den uppkomna
temp.-differensen mätes med
termoelement, kopplat till galvanometer.
Genom strömvändning
bortelimine-ras verkningarna av det jouleska
värmet. Vid en av de relativa
metoderna användes ett
kopplings-schema enl. fig. 3. Ena gången
ledes en konstant ström över b a b,
och vid jämvikt erhålles
temp.-differensen Ji, som mätes med
termoelementet 5. Den andra
gången ledes ström över c a c,
och vid jämvikt erhålles
temp.-differensen Jj. De erhållna temp.-
differenserna äro proportionella mot
peltierkoefficien-terna.
3) Thomsoneffekten (kelvineffekten),
upptäckt av W. Thomson (Lord Kelvin) 1856. Den
består däri, att en av strömriktningen beroende
temp.-ändring uppstår i en strömgenomfluten elektrisk ledare,
när samtidigt en temp.-differens förefinnes.
Värmemängden, som utvecklas, är: Q - o .1 ■ t (Ti—Ti) joule,
där o är thomsonkoefficienten, I strömstyrkan i
am-père, r tiden i sek. samt (Ti—Ts) temp.-differensen, som
förefinnes, o erhålles i volt per grad och räknas
positiv, om en elektrisk ström, som går från den högre
till den lägre temp., förorsakar uppvärmning. —
Mätning av thomsonkoefficienten är förenad med mycket
betydande svårighet.
4) Benedickseffekten, upptäckt av C.
Be-nedicks. Den kan sägas utgöra en invers
thomson-effekt, d. v. s. en termoelektrisk kraft uppstår i en
homogen elektrisk ledare, om ett osymmetriskt
temp.-fall förefinnes. Effekten är utomordentligt liten och
har icke med säkerhet kunnat påvisas. — Litt.: G.
Borelius i ”Handbuch der Metallphysik”, 1:1 (1935);
E. Justi, "Leitfähigkeit und Leitungsmechanismus
fester Stoffe” (1948).
Termoelement. Förbindas ändarna av två
trådar av olika metaller med varandra, erhålles
ett t. Hållas de båda förbindelseställena på olika
temp., flyter i allm. en elektrisk ström genom t.
på gr. av den termoelektromotoriska kraft, som
uppstår. Denna kan mätas t. ex. med en
milli-voltmeter el. med en kompensationsapparat. T.
med vitt skilda egenskaper kunna erhållas genom
lämpligt val av metaller el. legeringar, som ingå
i t. Den största användningen av t. är för
temp.-mätning. Den viktigaste fordran, som måste
ställas på ett t., är, att det skall vara
reprodu-c e r b a r t, d. v. s. att det vid olika tillfällen
vid samma temp. anger samma elektromotoriska
kraft. För olika temp.-områden användas olika
material. För mätning av höga temp. är det
vanligaste Le Chateliers element, där den ena
tråden utgöres av platina och den andra av en
legering med 10 viktsprocent rhodium och 90
viktsprocent platina. Elementet kan användas upp
till 1,500°. För mätning vid lägre temp.
användas t. av andra ädelmetaller och legeringar
mellan dem, vilka ha betydligt större termokraft.
Ett mycket använt t. mellan —100° och + ioo°
å 150° är koppar-konstantanelementet. Vid
mätningar av låga temp. användas speciella
legeringar för t., t. ex. ett av Borelius, Keesom,
Johansson och Linde, där den ena tråden består
av guld, tillsatt med 1 atomprocent kobolt, och
den andra tråden av silver, tillsatt med 1
atomprocent guld.
För att öka känsligheten hos t., t. ex. vid
mät
ning av strålningsenergi, kan man koppla flera
t. i en serie, varigenom en termostapel
erhålles. En dyl. är t. ex. Rubens termostapel, som
består av 20 stycken järnkonstantanelement.
Andra termostaplar ha konstruerats av t. ex.
Paschen, Coblentz, Witt och Kefer. Ett mycket
känsligt och för strålningsmätning lämpligt t. är
det vakuum-t., som holländarna Moll och Burger
konstruerat. Det består av ett manganin- och ett
konstantanband, vilkas bredd är 0,05 mm, tjocklek
0,001 mm och längd 8 mm. I mikroradiometern
och termogalvanometern användas även mycket
känsliga t., t. ex. av antimon—vismut och silver
—vismut.
Termogalvanométer, instrument för mätning
av växelströmmar.
Termogräf, se Termometer.
Termohygrobarogräf, Termohygrogräf, se
Meteorologiska instrument.
Termokåu’ter, kirurgiskt instrument för
bränning (se Kauterisation).
Termo kemi, den del av kemin, som handlar
om sambandet mellan kemiska reaktioner och de
energiförändringar, som åtfölja dessa.
Energiförändringarna kunna vara avgivande el.
upptagande av värme, uträttande av yttre arbete,
ändring av den inre energien. Summan av den
vid en reaktion utvecklade värmeenergien och
det uträttade yttre arbetet, bägge storheterna
uttryckta i kilogramkalorier, kallas v ä r m e t
o-n i n g. Om vid en kemisk reaktion värme
utvecklas, vilket är det vanligaste, kallas
reaktionen e x o t e r m, om värme förbrukas, e
n-d o t e r m. Värmemängden beräknas alltid
efter ekvivalenta mängder av de ämnen, som
inverka på varandra. Så betyder reaktionen
Mg + S = MgS + 77,6 kcal, att vid reaktionen
av 1 gramatom magnesium = 24 g och 1
gramatom svavel = 32 g en värmemängd av 77,6 kcal
frigöres. Med bildningsvärme (f ö
r-eningsvärme) förstår man
värmeutvecklingen vid ett ämnes bildning ur sina
grundämnen. Så är bildningsvärmet av en grammolekyl
vatten 69,0 kcal, 2 H + O = H2O + 69,0 kcal.
Det vid en kemisk reaktion utvecklade värmet
är alltid lika med sönderdelningsvärmet, men med
motsatt tecken, t. ex. C + 2 H2 = CH4 + 18,0
kcal; CH4 = 2 H2 + C— 18,0 kcal. — För
bestämning av de utvecklade värmemängderna
finnas olika metoder. De grundläggande arbetena
här äro utförda av Berthelot och
Thom-s e n. I allm. äro endast sådana reaktioner
ägnade för termokemisk mätning, som gå raskt
och fullständigt. Den uppkomna
värmeförändringen mätes i kalorimeter.
Förbrännings-värmet, d. v. s. den värmemängd, som
frigöres vid fullständig förbränning av en
grammolekyl av ämnet och som huvudsakl. är av
betydelse för de organiska föreningarna,
bestämmes i s. k. bombkalorimeter. I vissa fall, då
det rör sig om förbränningsvärme av icke
enhetliga substanser, ss. bränslen, näringsmedel,
hänför man förbränningsvärmet till viktsenhet (gram
el. kilogram) av produkten i fråga. —
Energiutvecklingen vid sådana reaktioner, som icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
