Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tidvatten, ebb och flod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
107
Tidvatten
108
inställa sig i det mot dessa tidvattensalstrande
krafter svarande jämviktsläget, skulle det
därför alltid vara flod inom de två mot och från
månen vända delarna av jordytan och ebb inom
det mellanliggande bältet. Även solen har en
liknande verkan, men då denna avtager mycket
snabbt (omvänt mot tredje potensen) med
växande avstånd från jorden, blir den, trots solens
större massa, icke fullt hälften så stor som
månens verkan. — T:s vanliga, typiska förlopp är,
att på samma ort flod och ebb vardera inträffa
2 gånger under 24 tim. 50 min. (d. v. s. den tid,
på vilken månen skenbart går runt jorden).
Flodens höjd, räknad från lågvatten till högvatten,
ändrar sig under månadens lopp, så att den är
störst vid ny- och fullmåne (s p r i n g f 1 o d)
och minst vid halvmåne (n i p f 1 o d, niptid).
Förklaringen härtill är enkel. Vid ny- och
fullmåne samverka sol och måne; vid halvmåne
däremot motverka de varandra, i det att solen alstrar
ebb, där månen alstrar flod, och omvänt.
Teoretiskt skulle springfloden vara nära 3 gånger så
hög som nipfloden. — I verkligheten har t.
mycket olika karaktär på olika kuststräckor och
t. o. m. i olika enstaka hamnar. Sålunda är
skillnaden mellan springflod och nipflod obetydlig i
vissa trakter, t. ex. Nordamerikas atlantiska kust,
men på andra ställen så stor, att t. nästan
försvinner vid nipflodtid. Det förekommer t. o. m.,
att t. icke följer månens utan solens omlopp, så
att högvatten året runt inträffar på samma
klockslag, så t. ex. på Ceylon och Tahiti samt
egendomligt nog i en enda hamn, Courtown, på
Irlands östkust. Vidare är i allm. varannan flod
högre och varannan lägre. Detta förhållande,
den dagliga olikheten, är föga
utpräglat i europeiska farvatten men starkt t. ex. i s.
ö. Sydamerika. I vissa trakter, t. ex. kring
Bor-neo och i Mexikanska golfen, försvinner rent av
varannan flod, så att man får endast ett
högvatten och ett lågvatten varje dag (”heldags-t.”).
Slutl. är att märka, att högvatten icke behöver
inträffa samtidigt med att månen el. solen står
högst på himmelen. H a m n t i d e n, d. v. s. det
klockslag, då högvatten inträffar vid ny- el.
fullmåne, är alltid densamma för varje särskild hamn
men växlar från ort till ort urtavlan runt. Likaså
kan springflod inträffa en längre el. kortare tid
efter el. även före ny- och fullmåne. Denna
tidsskillnad kallas t:s ”ålder”. — Orsakerna till
dessa och andra här icke omnämnda egendomligheter
äro endast ofullständigt kända. På ett med hav
helt övertäckt jordklot skulle t.-vågorna vandra
jorden runt med bibehållande av oföränderliga
lägen i förhållande till månen och solen. I
verkligheten är detta endast i någon mån möjligt i
Sydhavet s. om Amerika, Afrika och Australien.
Eljest, t. ex. i Atlanten, uppkomma däremot s. k.
stående vågor, vilka kunna liknas vid
skvalp-ningen i en balja, som regelmässigt ruckas fram
och tillbaka. Månen alstrar ett sådant system av
stående vågor med en period (d. v. s. tidslängd)
av 12 tim. 25 min. och solen ett annat system
med en period av jämnt 12 tim. Varje sådant
vågsystem företer vissa n o d 1 i n j er, längs
vil
ka vattenytan förblir orörlig, under det att
vat-tenståndsförändringarna äro störst någonstädes
mitt emellan nodlinjerna. I närheten av
solvågornas nodlinjer beror t. därför enbart på
månen, och skillnaden mellan springflod och nipflod
försvinner. I närheten av månvågornas nodlinjer
blir däremot solens verkan enarådande med ren
12-timmars flod som i Courtown. Om månen
(el. solen) icke befinner sig just över ekvatorn,
attraheras havsvattnet mot ett centrum på n.
halvklotet och e 11 på det s. Dessa bägge centra
vandra runt jorden från ö. till v. och passera
omväxlande, med 12 timmars mellantid, en bestämd
meridian. Detta är den primära orsaken till den
dagliga olikheten, vilken kan betraktas som
liktydig med ett antal självständiga t.-vågor med
perioder av omkr. ett helt dygn (h e 1 d a g s v
å-gor). I närheten av dessas nodlinjer blir alltså
den dagliga olikheten obetydlig. Ä andra sidan
kunna heldagsvågorna dominera i närheten av
halvdagsvågornas nodlinjer och där ge upphov till
heldags-t. — T. beror dock icke enbart på
stående vågor. I Atlanten finnas även vandrande
t.-vågor, vilka synas ha sitt ursprung i Sydhavet
och därifrån intränga i Atlanten, liksom
havsdy-ningen intränger i en vik. På V2 dygn nå de ett
stycke upp i Nordatlanten, och de medföra, att
hamntiden i allm. växer från s. mot n. På samma
sätt intränger den atlantiska t.-vågen norrifrån i
Nordsjön, så att hamntiderna på Englands
östkust växa från n. mot s. Newcastle har sålunda
flod 3 tim. senare och Yarmouth i s. ö. England
9 tim. senare än Nordskottland. — Inom vissa
havsområden, t. ex. i n. Nordatlanten och i s.
Nordsjön, kretsar flodvågen som en karusell
kring ett i havet beläget centrum, som i så fall
är utan ebb och flod. Denna företeelse kallas
amfidromi. Vid t:s inträngande i vissa
floder uppträder ett säreget fenomen, benämnt bore
(eng.) el. mascaret (fr.), som bl. a. yttrar sig i
att vågfronten övergår till en vertikal mur av
vatten, vilken som ett dånande vattenfall med
stor hastighet rusar inåt floden. Särskilt berömd
är den intill 8 m höga bore, som uppträder i
Tsien-tang-kiang, en flod, som mynnar vid
Hang-chou i Kina.
T:s teori har under de senaste 200 åren
bearbetats av en mängd framstående forskare utan
att dock ännu vara ens i huvudsak definitivt
klarlagd. Däremot äger man en fulländad metod,
utvecklad förnämligast av Lord Kelvin och G.
H. Darwin, att för långa tider förutberäkna t.
i en hamn, vilken som helst, där vattenståndet
oavbrutet observerats under ett el. hellre flera
års tid. — Vid Sveriges kuster är t. obetydligt.
Skillnaden mellan högsta och lägsta vattenstånd
samma dag är t. ex. i Malmö c:a 30 cm, i
Göteborg c:a 20 cm och i Varberg c:a 10 cm.
I Östersjön är den ännu mindre och försvinner
därför bredvid tillfälliga, av vindar och andra
väderleksförhållanden m. m. beroende
vatten-ståndsförändringar. Vid frittliggande oceaniska
småöar, t. ex. S:t Helena, är största
höjdskillnaden vid springflod i allm. 1/2 å 1 m. Vid
kusterna kan den däremot bli betydligt större,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
