Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Torup (Malmöhus län) - Torus - Torv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
271
Torus—Torv
272
bildar en fyrkant med 2 hörntorn; det omges på
3 sidor av vallgravar (se bild 21 å pl. vid Skåne).
Det uppfördes på 1500-talet av en medl. av
svenska ätten Spar re. Från denna kom T. till ätten
Grubbe. Sedan 1812 tillhör T. ätten Coyet.
To’rus, lat., ”dyna”, ”valk”, 1) (Byggnk.) En
framspringande rundning, vulst el. rundstav i
baser och socklar.
2) (Bot.) Blomaxel, blombotten, den
del av skottaxeln, på vilken blommans hylleblad
och befruktningsdelar äro fästa. Med t. betecknas
även det förtjockade partiet i membranen i
ringporerna.
Torv betecknar i vatten el. på fuktig mark
uppkomna jordarter, huvudsakl. bestående av mer el.
mindre starkt sönderdelade växtrester och med
mycket växlande konsistens och struktur. T.
avlagras alltid — till skillnad från vissa andra
or-ganogena jordarter, ss. gyttja och dy — på den
plats, där materialet bildas, och transporteras
sålunda ej med vatten. På gr. av avlagringsplatsens
höga fuktighetshalt sker sönderdelningen av den
organiska substansen ofullständigt, vilket har till
följd, att resterna av det organiska livet
(huvudsakl. växtligheten) anhopas från år till år till
mäktiga lager. Denna långsamma och under
otillräcklig syretillgång skeende sönderdelning, vilken
kan karakteriseras som en inre förbränning, kallas
humifiering. Ju ringare syretillgången är,
desto mer ofullständig blir humifieringen, och de
därvid uppkomna t.-arterna bli vanl. luckra, ofta
filtiga, svampiga el. bladiga, och växtresterna ha
en väl bibehållen vävnadsstruktur. Vid rikligare
syretillgång blir humifieringen ofta så fullständig,
att huvudmassan av t. kommer att utgöras av
amorfa humusämnen, i vilken endast smärre
väv-nadsfragment kunna urskiljas och igenkännas.
Humifieringsgraden brukar numera
efter L. v. Post anges i en 10-gradig skala, i vilken
Hi betecknar fullständigt ohumifierad t., Hw
fullständigt humifierad t. Den sönderdelningsgrad,
som t. har, erhåller den i huvudsak redan vid
själva bildningen. Sedan förändras t. ytterst långsamt.
Att dock vissa, ehuru kvantitativt obetydliga,
förändringar försiggå även senare, därpå tyder
utvecklingen av sumpgas från djupare nivåer i
myrarna. De låghumifierade t.-slagen äro efter
torkning porösa och lätta, de höghumifierade krympa
oftast starkt vid torkning, bli hårda och få vid
gnidning el. repning ett glänsande streck. Detta
sistn. gäller dock ej för de s. k. t o r v m y 11 o
r-n a, vilka kunna betraktas som övergångsformer
mellan höghumifierade t.-arter och mulljordar.
De viktigaste torvbildande växterna
äro i Sverige vass (Phragmites communis),
starr-(Carex-) arter, tuvdun (Eriophorum vaginatum),
tuvsäv (Scirpus caespitosus), al och björk samt
framför allt vitmöss- (Sphagnum-) arter och
brunmossor (Drepanocladus m. fl.). — Alltefter
de yttre förhållanden, under vilka t. bildats, och
de växtsamhällen varur den framgått, kan ett
mycket stort antal t.-arter urskiljas, vilka vanl.
bruka benämnas efter den dominerande växtarten,
resp, växtgruppen (i vissa fall växtsamhället),
varur t. framgått. Det s. k. modersamhället är
ju i sin tur betingat av de yttre faktorer, under
vilka t. bildats, och man kan därför indela
t.-slagen efter flera olika synpunkter, ss.
avlagringsplatsens läge i förhållande till fri vattenyta, till
framträngande grundvatten el. till nederbörden,
avlagringsplatsens näringshalt (el. näringshalten i
vattnet), sönderdelningsprocessens karaktär,
mekanisk el. kemisk o. s. v. — Med hänsyn till
avlagringsplatsens läge i förhållande till fri
vattenyta indelar man de organogena jordarterna i
lim-ni s k a, bildade under den normala lågvattenytan
i sjöar och vattendrag, telmatiska, bildade
mellan den normala lågvattenytan och den
normala högvattenytan, och terrestriska,
bildade ovanför den sistn. Som en särskild grupp
brukar man urskilja t.-arter, som bildas inom
gränsområdet mellan det telmatiska och det
terrestriska, de s. k. semiterrestriska. Terrestriska,
organogena jordarter äro ej. t.-arter i egentlig
mening. T.-slag, som bildas under inflytande av
framsipprande grundvatten, kunna närmast
hänföras till den telmatiska gruppen. Slutl. urskiljas
som en mycket viktig grupp de t.-arter, som
uppkomma på försumpad fastmark och som i
huvudsak äro betingade av den på avlagringsplatsen
fallande nederbörden (ombrogena t.-arter).
Till de limniska torvarterna (s j
ö-torv) höra bl. a. följ.: vasstorv (b 1 a
d-vas s to r v, Phragmites-torv), en i friskt
tillstånd gul t.-art, vars huvudmassa är rotstockar
och rötter av bladvass (Phragmites communis),
fräkentorv (Equisetu m-t o r v), svart,
med huvudbeståndsdel av rötter och rotstockar av
dy- el. sjöfräken (Equisetum limosum), och 1 i
m-nisk brunmosstorv, bildad av submersa
brunmossarter. — Telmatiska torvslag
indelas efter näringshalten i mer el. mindre
nä-ringsrika (eutrafenta) t.-slag (k ä r r t o r v) och
näringsfattiga, oligotrafenta (mossetorv).
Till den förra gruppen höra: agtorv
(Cla-d i u m-t o r v), rödbrun, dyartad, av gotlandsag
(Cladium Mariscus), högstarrtorv
(mag-nocaricetumtorv), ofta filtartad,
bestående av rötter och rotstockar av storvuxna
starrarter (Carex), mycket växlande, kärr dy, oftast
en höghumifierad starr-t., och brunmosstorv
(telmatisk), vanl. låghumifierad, bestående av
rester av brunmossor (amblystegiaceer m. fl.).
Till mossetorvtypen hör bl. a. s t a r r-v i t m o s
s-torv el. vitmos s-s tarrtorv
(”starrmos set or v”), mycket växlande alltefter de
starr- (Carex) och vitmossarter (Sphagnum), som
bilda dess huvudmassa. —
Semiterrestriska torvslag omfatta även en kärrtorv- och
en mossetorvserie. Den förra indelas i 1 å
g-starrtorv (parvocaricetumtorv),
höghumifierad, ofta myllartad, bildad av
småvux-na starrarter, örter och gräs, lövkärrtorv,
mörkbrun till svart, höghumifierad, stundom
myllartad, bildad av alkärr (a 1 k ä r r t o r v) el.
björkkärr (b j ö r k k ä r r t o r v) el. biandbestånd.
Skogsmossetorv, mörkbrun, vanl. täml.
höghumifierad, bildad av skogsmossor (starr,
vitmossor och björk — björkmossetorv —
el. tall — tallmossetorv) äro däremot nä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
