Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tuba - Tuberkel - Tuberkelbacill - Tuberkulin, -prov - Tuberklinreaktion - Tuberkulos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
447
Tuberkel—T uberkulos
448
trumpeten. Den moderna t., som uppfanns 1835
av W. F. Wieprecht och C. W. Moritz, har
vid mensur och 4—5 ventiler. Man skiljer mellan
två huvudformer, tenortuba i c el. b och
bastu b a i f. Den sistnämnda är den vanliga och har
blivit en värdefull ersättning för basunen i
orkestern. Såsom djupare bas brukas helikon, en
stor t. av cirkelrund form. Speciella former äro
de s. k. Wagnertuborna, vilka konstruerades på
1870-talet efter R. Wagners anvisning för
”Ni-belungenring”.
2) Anat, a) T. Falo’ppii, äggledaren, se
Könsorgan, sp. 206. — b) T. Eusta’chii,
örontrumpe-ten el. eustachiska röret.
Tube’rkel (av lat. tube’rculum, liten knöl, liten
svulst). 1) Anat., zool., litet, mer el. mindre
halvklotformigt utskott på skelettets ben och även
t. ex. på hudskelettet hos vissa leddjur.
2) Med., en produkt av kroppens reaktion mot
tuberkelbaciller, som inträngt i ett organ el. en
vävnad. I början är t. en högst millimeterstor,
matt glänsande, nästan genomskinlig, broskhård
knottra (miliartuberkel). Genom
sammanslutning av flera intilliggande t. bildas större,
ärt- till nötstora s. k. konglomerattuber
k-1 e r. T. är uppbyggd av en specifik
granulations-vävnad med karakteristiska cellslag, och den
undergår sekundärt en central, s. k. ostig
degenera-tion (se Tuberkulos). — T. av samma utseende
och byggnad som miliar-t. kan uppstå även som
reaktion mot diverse främmande kroppar el.
parasiter i ett organ; dessa s. k.
pseudotuberk-1 e r undergå däremot icke ostig degeneration.
Tuberkelbacill, se Tuberkulos.
Tuberkulin, -prov, med., se Tuberkulinreaktion.
Tuberkulinreaktion, med., beskrevs först av
Robert Koch vid subkutan injektion av det av
honom framställda tuberkulinet (Kochs
alttuberkulin), ett koncentrerat glycerinextrakt på
avdödade tuberkelbacillkulturer. Vid
förhanden-varo av en tuberkulos härd någonstädes i
kroppen iakttog han 1) rodnad och svullnad kring
in-jektionsstället i huden (lokalreaktion), 2)
svullnad och ökad aktivitet av tuberkulösa härdar
(härdreaktion) och 3) feber och annan allmän
påverkan (allmänreaktion), under det att vid
frånvaro av tuberkulos hos den prövade individen icke
några av dessa reaktioner inträdde. T ube r
ku-linprovet kan göras 1) ku tant, varvid
överhuden genomborras med en trubbig
ympbor-rare el. ritsas med en fin lansett på ett ställe, där
en droppe tuberkulin anbringats, så att en ringa
mängd därav insuges i huden, 2) intrakutant,
då 0,1 ml tuberkulinspädning av varierande styrka
insprutas i hudens ytligaste lager, 3) p e r k
u-t a n t, då tuberkulinet i form av en salva
ingni-des i huden el. appliceras i form av en
tuberkulin-häfta. Reaktionen avläses efter 48 el. (hellre) 72
tim. Positivt utfall visar sig vid 1) och 2) som
en rödaktig upphöjning (papel), vid 3) som små
röda knottror på det behandlade hudområdet. —
Positiv t. är tecken på inträdd allergi efter skedd
tuberkulosinfektion, och prövningen har därför
stor betydelse för diagnos av tuberkulos, särsk.
hos barn och yngre, men är ej användbar för
av
görandet, om en tuberkulos fortfarande är aktiv
el. om den är utläkt, alldenstund allergien
kvarstår även efter läkning, i regel under hela livet.
Tuberkulos [-å’s], förk. tbc, med., term för
alla av tuberkelbacillen framkallade sjukliga
förändringar inom människo- el. djurkroppen.
Tuberkelbacillen, Mycobacterium tuberculösis (se
bild 11—12 å pl. vid Bakteriologi),
upptäcktes och renodlades 1882 av Robert Koch. Den
patologisk-anatomiska reaktionsprodukten mellan
bacillerna och vävnaden utgöres av en specifik
granulationsvävnad i form av högst 1 mm stora,
matt glänsande, halvgenomskinliga knottror
(tu-berkler, se d. o.), som givit sjukdomen dess namn.
Enstaka tuberkler läka i regel och ge ej några
märkbara sjukdomstecken. Den vanliga
utvecklingen går över en sammanslutning av ett stort
antal närliggande knottror till
”konglomerattu-berkler” under utbildning av ett tuberkulöst sår
(på hud el. slemhinna) el. ett hålrum (kavern).
Genom uppkomsten av nya tuberkler i de äldre
härdarnas periferi fortskrider t. inom det
angripna organet el. övergriper på närliggande
organ. Genom inbrott i kroppshåligheter uppstår en
plötslig utsådd över stora ytor, oftast med
vätske-utgjutning och svåra inflammatoriska
allmänsymtom som följd (”vatten” i lungsäcken, bukhålan,
en ledhåla, även hjärnhinneinflammation). Vid
inbrott i lymf- el. blodbanorna kan kroppen
översvämmas av baciller med akut s. k. miliar-t. som
följd. Vid sparsam bacillutsvämning och relativt
god motståndskraft hos organismen uppstå
härdbildningar i förut friska organsystem
(”fjärrmetastaser”), vilka i sin tur kunna läka ut el.
fortskrida på något av de ovan angivna sätten.
Så länge bacillerna genom sin giftverkan och
med bibehållen föröknings förmåga ha övertag
över kroppens försvarskrafter, fortskrider
sjukdomsprocessen; när vävnads försvaret tar
överhanden, avgränsas el. ”avkapslas”
sjukdomshär-den och kan övergå i läkning. Genom
ständig växling mellan lokalt fortskridande, resp,
lokal avgränsning och läkning, inbrott i organets
kanalsystem, resp, tilltäppning, ev. permanent
avstängning av redan öppnade utförsgångar, uppstå
de mycket växlande tillstånd, som, trots
enhetligheten av själva grundformationen, den enskilda
tuberkeln, känneteckna t:s såväl
patologisk-anatomiska som kliniska bild. I det immunbiologiska
växelspelet mellan bakterierna och organismen i
dess helhet kunna tre stadier urskiljas, av
vilka det första stadiet, ”primärstadiet”, är
tydligast avgränsat och i regel kan inträda blott en
gång i individens liv, det tredje stadiet ävenledes
är karakteristiskt som den isolerade el.
”egentliga” organ-t. (lungtuberkulos, bentuberkulos,
hudtuberkulos etc.), medan det mellanliggande
”sekundärstadiet” dels förekommer såsom den
första, ofta allvarliga spridningsepisoden på lymf- och
blodvägar i samband med en häftigt förlöpande
primärinfektion, dels kan återkomma ett antal
gånger senare i sjukdomsförloppet och ge upphov
till förnyade, mer el. mindre häftiga ”skov” av
sj ukdomen.
Hos den förut icke t.-infekterade individen, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
