Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Turkiet - Geologi och terrängförhållanden - Klimat - Växtvärld - Djurvärld - Befolkning och bebyggelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
491
Turkiet
492
av bergskedjornas sträckning, dels från havet,
beroende på den sandiga och på hamnar fattiga
kusten. Vid Silifke inträder en plötslig
förändring i bergskedjornas strykningsriktning,
från att ha varit n. v.—s. ö. blir denna nu s. v.
•—n.ö. Här vidtar Stora Taurus, vilket
som en enkel kedja sträcker sig mot n. ö. ända
till trakten mellan Kaysen och Sivas. Genom
en del tvärdalar uppdelas St. Taurus dock i flera
på varandra följande kedjor. Ett av tvärpassen
är Kilikiska porten, genom ett annat går
järnvägslinjen Ankara—Aleppo. I n. delen döljes
bergskedjestrukturen i viss grad av tjocka
vulkaniska avlagringar, och här når Erciyas dagi
över 3,900 m ö. h. S. ö. om St. Taurus följa en
rad veckbergskedjor, gemensamt kallade
An-t i t a u r u s. De bestå av 5 väl avgränsade
kedjor. — Den centrala anatoliska
högplatån är en vågformad högslätt 1,000—2,000 m
ö. h. och i n., ö. och s. innesluten av berg, som
resa sig 600—1,200 m över omgivningen. Även
högslätten genomdrages av förkastningslinjer,
som resulterat i uppkomsten av horstar och
gravsänkor. Högslätten avbrytes även i v. av
sänk-ningsbäcken (ova), som äro uppfyllda av
saltträsk och kärr och sinsemellan förbundna genom
de djupt nedskurna floderna. Bland de helt
av-loppslösa bäcken, som förekomma här, märkes
den stora saltsjön Tuzlu göl (se d. o.). Större
delen av ö. T. ligger inom Eufrats och Tigris’
flodområden. Den mest kända vulkanen inom
denna del av T. är det över 5,100 m höga Ararat.
Våldsamma jordskalv, som förorsaka stora
förluster i människoliv och omfattande materiella
skador, skaka med jämna mellanrum hela det
anatoliska området. Bland de största skalven
på senare tid kunna nämnas de, som inträffade
30/i2 1939 vid Erzincan, 27/n 1943 s. om Samsun,
V2 1944 i Paflagonien och V« 1946 n. v. om
Vansjön.
Klimat. Tre olika klimatområden kunna tydligt
urskiljas i T.: Mindre Asiens svartahavskust med
riklig nederbörd året runt, det inre höglandet
med stäppklimat samt syd- och västkusten med
utpräglat medelhavsklimat. Den europeiska
delen av T. har en klimattyp, som utgör en
övergångsform mellan första och tredje områdenas
klimat. På svartahavskusten råda både sommar
och vinter övervägande n. vindar, som av de
höga kustbergen tvingas i höjden och förorsaka
riklig nederbörd under alla årstider. Den är
störst i de ö. delarna och avtar successivt mot v.
Växtvärld. I den europeiska delen av T.
präglas inlandet av trädfattig grässtäpp, kustlandet
av mediterran vegetation med bl. a. cypress, lager
och fikon. De s. och v. kusterna av Mindre
Asien, som ha ett mediterrant klimat, äro klädda
av macchia och risstäpp av myrten, Cistus-^rter
etc. samt av ständigt grön lövskog av ek,
ovanför 1,200 m ersatt av barrskog. På de lägsta
nivåerna vid Svarta havet finnes även ett inslag
av mediterrana arter, men ovanför 300 m ö. h.
uppträder den lövfällande lövskogen av ek, alm,
platan, lind, valnöt och framför allt hassel, på
c:a 1,000 m höjd ersatt av bokskog. 300—500 m
högre uppträder av granarter bestående
barrskog, vilken utgör den värdefullaste av T :s
skogstillgångar. Den stora inre platån klädes
mestadels av stäpp, i de djupare delarna av den
lykaoniska sänkan av saltstäpp men f. ö.
huvudsakl. buskstäpp, vilken mångenstädes övergår i
den för främre Asien karakteristiska risstäppen
av Astragalus- o. a. arter. På s. sidan av de n.
randbergen i ö. T. uppträda grässtäpper med
Stipa-arter.
Djurvärld. T. tillhör den mediterrana
underregionen av palearktiska regionen. I
bergstrakterna finnas gäms, asiatisk mufflon, besoarget
samt i stäpp- och ökenområdena i landets ö.
delar gasell, stäppfår, onager och många gnagare,
ss. springråttor, murmeldjur och sisel. Av
övriga däggdjur märkas kronhjort av maraltyp,
rådjur, dovhjort, vildsvin och bland rovdjuren
björn, varg, schakal, sumplo, ökenlo, leopard och
strimmig hyena. Fågelfaunan är rik, med bl. a.
flera gamarter, örnar och glador, alpkråka,
sten-trast, fasaner, storkar och hägrar; bland
stäppformerna märkas stortrapp och sandhöns. Talrika
äro även kräldjuren, representerade av land- och
kärrsköldpaddor samt ett flertal ödlor och
ormar, däribland den giftiga levanthuggormen.
Befolkning och bebyggelse. Enl. census 1950
hade T. 20,936,524 inv., därav i europeiska delen
1,626,299. Till följd av gränsändringar och stora,
mer el. mindre frivilliga folkförflyttningar efter
1 :a världskriget har T. i stort sett blivit en
nationalstat. 1945 tillhörde dock drygt 2 mill. av
inv. andra språkgrupper; mest betydande av dem
voro 1,5 mill. kurder, vilka till stor del som
nomader bebo Kurdistan och gränstrakterna till
Persien. Andra främmande folkelement voro
47,000 laser, 66,700 tjerkesser och 40,000 georgier
i gränstrakterna till Sovjetunionen. Av arabfolk,
som bo i gränsområdet till Syrien och Irak,
fun-nos c:a 250,000. Armenierna, vilka nästan alla
bo i Istanbul, uppgingo till 56,000. I samma stad
funnos flertalet av de i T. bosatta grekerna och
judarna (88,680, resp. c:a 50,000). Utanför T:s
gränser (i Grekland, Jugoslavien, Rumänien och
på Cypern) bo närmare 1 mill. turkar. 1951
ex-patrierades c:a 160,000 turkar från Bulgarien.
Det turkiska folket hålles samman huvudsakl. av
det gemensamma språket och den gemensamma re-
Nordanatolisk bonde och turkisk bondhustru.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
