Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Turkiet - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
501
Turkiet
502
Ryssland och Österrike gingo vid freden i
Belgrad 1739 Serbien, Lilla Valakiet och Orsova
till T., varemot Ryssland återtog Azov. Sverige
blev 1734 diplomatiskt representerat i
Konstan-tinopel, och 1739 slöt Porten med Sverige ett
försvarsförbund. Osman III (reg. 1754—57)
och Mus ta fa III (reg. 1757—73) hade föga
lycka med sig. Den senare invecklades i krig
med Ryssland, som 1770 brände den turkiska
flottan och 1773 inträngde i Bulgarien. Vid
freden i Kütschük Kainardscha {Kütjük Kajnardja)
1774 nödgades T. praktiskt taget avträda allt
land n. om Svarta havet och medgiva ryssarna
fri skeppsfart. Krim, som hade förklarats
självständigt, annekterades 1783 av Ryssland. Vid
denna tid uppehölls en livlig diplomatisk
förbindelse mellan T. och Sverige, som utmynnade i
en traktat 1789. Nytt krig utbröt 1788 med
Ryssland och Österrike, vilka då umgingos med
planer på T :s delning. S e 1 i m III (reg. 1789—
1807) lyckades dock erhålla dräglig fred med
Österrike i Svistov 1791. Vid freden i Jassy
1792 kom Ryssland bl. a. i okvald besittning
av Krim. Kort därefter kom T. med anledning
av Napoleons Egyptenpolitik i krig även med
Frankrike, och samtidigt skakades riket av inre
oroligheter. När Selim III kom till makten, var
han fast besluten att med utnyttjande av den
västerländska civilisationens framsteg rycka upp
T. Denna uppgift kom dock att inför
janitscha-rernas motstånd kosta honom både tronen och
livet. Först Mahmud II (reg. 1808—39)
förmådde göra slut på janitscharernas regemente.
Under denne sultan började det grekiska
upproret 1820, som slöt med Greklands
självständighet 1830. I ett fördrag av 1833 fick T.
förbinda sig att icke släppa in Rysslands fiender i
Svarta havet. En upprorsrörelse i Egypten
medförde, att Egypten 1840 erkändes som en
privilegierad del av Osmanska riket med egen
ärftlig dynasti. 1829—57 erövrades Algeriet av
fransmännen. Alla dessa landförluster gjorde, att T.
mer och mer antog karaktären av en
nationalstat.
Året 1839 betecknar en viktig milsten i T:s
historia och inledningen till en lång rad
reformer, en period, som i T:s historia bär namnet
tanzimat, reformtiden. Den unge sultanen
Abd-ul-Medjid (reg. 1839—61) utfärdade 1839 det
bekanta hatt-i-scherif i Gülchane, som
tillförsäkrade alla rikets inbyggare, utan hänsyn till
religion, samma rättssäkerhet. Genom fördrag 1849
enade sig T. och Ryssland om inskränkning i
Donaufurstendömenas självstyrelse. Från rysk
sida väcktes 1853 åter frågan om T:s delning.
Rysslands krav på större privilegier för den
ortodoxa kyrkan gav anledning till Krimkrigets
utbrott 1853. I samband med freden i Paris
1856 utfärdades ett nytt hatt-i-scherif av s. å.,
vari vidsträckta rättigheter tillförsäkrades kristna
och utlänningar i T. 1861 genomkämpade T. en
svår ekonomisk kris, vilken medförde svåra inre
oroligheter. På Balkan gjorde sig 1865
Serbien, Moldau och Valakiet så gott som helt
självständiga. 1871 upphävdes bestämmelsen om
Svar
ta havets neutralisering, och 1873 erhöll kediven
av Egypten nästan full suveränitet. Oron på
Balkan, som underblåstes av Ryssland, förde till
krig med detta och freden i San Stefano 1878,
reviderad i Berlin 1879, varigenom Serbien,
Mon-tenegro och Rumänien blevo definitivt
självständiga. Bulgarien blev ett furstendöme, till
hälften självständigt; vidare ställdes Cypern under
engelsk förvaltning, varigenom England visade
sig icke längre erkänna T:s integritet, vilket
ännu mera framgick 1882, då det besatte Egypten.
Under tiden ägde händelser rum av stor
inrikespolitisk vikt. 1875 hade T. gjort statsbankrutt,
vilket medförde 50/ta-upproret i maj 1876 och
avsättandet av sultanen Abd-ul-Aziz (1861—
76), som efter den sinnessjuke Murad V:s
tre-månadersregering (1876) efterträddes av
Abd-ul-Hamid II (1876—1909). Denne
sammankallade 1877 T :s första parlament, vilket emellertid
redan 1879 upplöstes, varefter det gamla
regeringssystemet återinfördes. 1897 utbröt krig
mellan Grekland och T., då grekerna efter ett
1896 på Kreta inträffat uppror besatt ön. Kriget,
i vilket T. hade överhand, avslutades med fred i
Konstantinopel 1897, där emellertid T. genom
stormakternas mellankomst ej fick sina krav
uppfyllda. 1898 proklamerades Kretas autonomi.
Vid tiden omkr. sekelskiftet gjorde sig
panisla-mismen, som Abd-ul-Hamid II ömsom fruktade
och gynnade, starkt gällande även i T.
Makedo-nien blev trots alla reformförsök en tummelplats
för oroliga element, och därifrån utgick 1908
den ungturkiska revolutionen. Med återställandet
av författningen som mål höjdes upprorsfanan
8 juli 1908, och 22 juli gav sultanen vika. 23
juli trädde den sedan 1878 åsidosatta
författningen åter i kraft, och parlamentet sammanträdde
dec. s. å. Ett försök till palatsrevolution i april
1909 kostade Abd-ul-Hamid II tronen. Han
internerades i Saloniki och efterträddes av sin
broder Muhammed V (reg. 1909—18). Den
ungturkiska kommittén, som till föga fromma
för riket stått som ett slags överregering, drog
sig tillbaka 1911, och jan. 1912 upplöstes
parlamentet. Efter det olyckliga Tripoliskriget 1911—
12 måste T. till Italien avträda sin sista
besittning i Afrika jämte Rhodos och Dodekanesien.
Kriget var ej avslutat, då T. befann sig i ett
nytt krig på Balkan; de s. k. Balkankrigen
på-gingo 1912—13. I dessa förlorade T. sina
europeiska besittningar med undantag av Öst-Trakien
med Adrianopel. Redan under Abd-ul-Hamids
tid och än mer under den ungturkiska regimen
hade ett närmande skett mellan T. och Tyskland,
vilket resulterade i hemligt försvarsförbund. I
början av nov. 1914 inträdde T. i kriget på
centralmakternas sida. T. förde en seg kamp mot
övermakten. I juli 1918 avled Muhammed V och
efterträddes av sin broder Muhammed VI,
det osmanska husets siste sultan. Efter
stillestån-det i Mudros 1918 ångade de allierades flotta in
till Konstantinopel, och nov. s. å. intågade deras
trupper i staden. 1919 landstego grekerna i
Smyr-na, 1920 besatte de Brussa och Adrianopel, och
10 aug. s. å. undertecknades fredsfördraget i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
