Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland - Författning och förvaltning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
587
Tyskland
588
länderparlamenten efter proportionella grunder.
Valet avser 5 år. Omedelbart omval får äga rum
blott en gång. Som v. förbundspresident fungerar
förbundsrådets president. Bland presidentens
befogenheter märkas rätten att ackreditera och
mottaga gesanter, att utse och avskeda ämbetsmän
samt att benåda. I huvudsak är presidenten
hänvisad till representativa uppgifter.
Förbundsrepublikens verkliga styrelse tillkommer förbund
s-regeringen, som består av förbundskanslern
och förbundsministrarna. Den förre väljes på
för-bundspresidentens förslag av förbundsdagen.
Förbundsministrarna utses och avskedas
av förbundspresidenten på förslag av
förbundskanslern. Förbundskanslern bestämmer
politikens riktlinjer och bär ansvaret därför. Hans
ställning gentemot parlamentet är relativt stark.
Sist i raden av statsorgan nämner författningen
domstolarna, bland vilka den särskilt ägnar
författningsdomstolen (Bundeswerfassungsgericht)
sin uppmärksamhet. Den består av såväl
förbunds-domare som andra medl., valda till den ena
hälften av förbundsdagen, till den andra av
förbundsrådet.
Den lagstiftningsmakt, som är förbundet
förbehållen, utövas i regel av förbundsdagen. Från
regeln finnas dock flera undantag. De flesta
undantagen äro betingade av T:s karaktär av
för-bundsstat och gå ut på att förbundsrådet har
samma makt som förbundsdagen. Rimligt är, att
en förbundslag, som reglerar förbundsgebitets
uppdelning på länder, kräver förbundsrådets
samtycke. Men ett sådant krav ställes också
beträffande en rad andra lagar, särsk. inom
finansväsendet. Domarmakten blir i dess egenskap av
författningens väktare alldeles som i U.S.A. den
högsta makten i staten. Rimligen är det
författningsdomstolen, som den grannlaga uppgiften i
sista hand tillkommer.
De olika länderförfattningarna äro varandra
täml. lika. Högsta makten i varje land
tillkommer en lantdag, som valts enl. allmän rösträtt
och proportionella regler och koncentrerats på en
kammare allenast. Lika litet som under
Weimar-republiken ha länderna någon särskild statschef
utöver ministerpresidenten. Att regeringschefen
i enstaka fall kallas statspresident el. både
stats-och ministerpresident har blott terminologiskt
intresse. Han utses av lantdagen för samma tid,
i regel 4 år, för vilken den själv valts. Varje
val måste enl. de flesta författningar uppbäras av
minst hälften av lantdagens medl. — Bremens
och Hamburgs författningar avvika från den
vanliga typen därigenom, att lantdagen benämnes
Bürgerschaft och regeringen senat.
För tillkomsten av den tyska demokratiska
republikens, Östtysklands, författning
spelade en inhemsk partiorganisation, som var mer el.
mindre genomträngd av kommunistiska idéer,
näml. T :s socialistiska enhetsparti, en avgörande
roll. Någon ockupationsstadga, som inskränker
giltigheten av den nya författningen, har den
ryska militäradministrationen ej fastställt, och 1954
har den uttryckligen erkänt den tyska
demokratiska republiken som suverän stat.
Den östtyska författningen är
Bonnförfattning-ens motsats. Redan däri framträder en olikhet,
att den förra icke som den senare förklarar sig
vara provisorisk. Att den icke för sin
tillämplighet på ett samlat T. kräver en revision beror på
att den icke i sin text omnämner de länder, som
de facto ingå däri, näml. Mark Brandenburg,
Mecklenburg-Vorpommern, Sachsen,
Sachsen-Anhalt och Thüringen. Den tyska demokratiska
republiken förklaras vara odelbar. All verklig
makt är samlad hos folkkammaren, som
framgår av allmänna och proportionella val med
rösträtt för alla, som fyllt 18 år. Utöver
lagstiftningsmakten, som är den allt behärskande
funktionen, har den rätt att uppgöra grundlinjer
för regeringspolitik och förvaltning samt att
övervaka, huru de fullföljas. Den dömande
funktionen har den på så sätt om hand, att den både
väljer och entledigar led. av högsta domstolen.
Den rätt att avgöra statsrättsliga
kompetenstvister, som i Västtyskland tillkommer
författningsdomstolen, utövas i Östtyskland av
folkkammaren, som betecknas som republikens högsta organ.
Vid sin sida har folkkammaren en 1 änd e r
kam-m a r e, som skulle motsvara Bonnförfattningens
förbundsråd men ej har samma federalistiska
prägel som detta. Dess medl. utses av lantdagarna
och i proportion till partiernas styrka. Dess
befogenheter äro också vida blygsammare än
förbundsrådets. Gemensamt välja båda kamrarna
republikens president, som dock icke har ens
den makt, som tillkommer förbundsrepublikens
president, utan helt är beroende av de
ministrar, som kontrasignera hans beslut. Regeringen
rekryteras enl. det s. k. blocksystemet, som
innebär, att alla partier, kallade fraktioner, skola vara
representerade i regeringen, förutsatt att de
inrymma minst 40 av folkkammarens 400 medl. Det
största partiet utser ministerpresidenten, och
denne utser sedan de övriga ministrarna i proportion
till fraktionernas medlemsantal. Från början ha
de östtyska länderna knappast varit annat än
kommunala enheter, och genom förvaltningsreformen
av 1952 ha de förlorat varje autonomi, ja de facto
helt bragts ur världen, i det både deras regeringar
och deras lantdagar upplösts. I st. f. i 5 länder är
Östtyskland nu uppdelat i 14 Bezirke, som sedan
i sin ordning äro uppdelade i Kreise. Inom
nämnda områden finnas såväl Bezirktage och
Kreis-tage, skenparlament utan lagstiftningsmakt, som
Bezirksräte och Kreisräte, som fungera som
centralmaktens verktyg och bestå av 1
president, 5 ställföreträdare till denne, 5 å 8 andra
led. och slutl. en sekr., som intar nyckelposition.
Att ordningen i Sovjetunionen utgjort mönster,
är påtagligt.
Enl. författningen av V10 1950 är Berlin på
en gång ett land inom forbundsrepubliken och en
stad. Det äger en representativ kammare på 200
medl. och som exekutiv myndighet en senat,
bestående av en borgmästare, en v. borgmästare och på
sin höjd 16 senatorer. I realiteten gäller detta dock
endast de v. delarna av Berlin. Öst-Berlin står som
sovjetsektor under en särskild administrationschef.
För lokalförvaltningen i Västtyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
