Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
599
Tyskland
600
kriget hävdat sin maktställning gentemot kejsaren.
Frans I efterträddes av sin son Josef II (reg.
1765—90), men ända till sin död 1780 förblev
Maria Teresia den verkliga regenten. Under
Josefs upplysta regering gjordes betydelsefulla
sociala, politiska och ekonomiska reformer i
arvländerna, men hans försök att stärka
kejsarmakten och reformera riksförfattningen misslyckades,
främst på grund av Preussens motstånd. Under
de närmast följ, kejsarna, Leopold II (reg.
1790—92) och Frans II (reg. 1792—1806),
indrogs T. i revolutions- och Napoleonskrigen.
Frånsett några obetydliga framgångar visade sig
Tyska riket som en mycket svag mur mot den
våldsamma franska expansionen (jfr karta vid
Frankrike, sp. 58). Genom freden i Lunéville
1801 avträddes väldiga landområden till
Frankrike, och allt flera tyska furstar började söka
anslutning till Napoleon. Med känsla för den
annalkande katastrofen förklarade kejsaren 1804
sina österrikiska arvländer som ett ärftligt
kejsardöme Österrike, och det olyckliga
fälttåget 1805 gav den sista stöten åt det gamla
tyskromerska kejsardömet. Sedan Napoleon 1806
stiftat Rhen förbundet, i vilket flera tyska furstar
ställde sig under hans protektorat, nedlade kejsar
Frans 6 aug. s. å. den tyska kejsarkronan. Genom
denna akt upplöstes tysk-romerska riket i ett stort
antal av varandra oberoende stater.
Tiden 1806—71 (jfr karta vid
Preussen, sp. 479—80). 1806—15 företer T:s
historia en förvirrad tavla, där de olika delstaterna
sinsemellan ingå allianser för el. emot Napoleon.
Känslan av ett inre samband mellan staterna
levde kvar, och det blev därför naturligt, att man
efter Napoleons fall sökte någon ersättning för
det för alltid förlorade tysk-romerska
kejsardömet. 1815 upprättades Tyska förbundet
(Der deutsche Bund), som ägde bestånd till 1866.
Tyska förbundet, som bestod av T :s suveräna
furstar och fria riksstäder, hade till uppgift att
skydda medlemmarnas frihet och T :s yttre
oberoende. Dess regering utgjordes av en permanent
förbundsförsamling
(Bundesversamm-lung) el. förbundsdag (Bundestag),
bestående av ombud från de olika regeringarna. Österrike
spelade den främsta rollen i förbundet. Detta
kom dock icke att bli av någon verklig politisk
betydelse, då varje försök till ytterligare
närmanden mellan de tyska staterna omöjliggjordes
av rivaliteten mellan Österrike och Preussen. En
rent praktisk enhetssträvan främjades likväl i T.
under denna tid, då på preussiskt initiativ Tyska
tullföreningen 1834 bildades. Därigenom
bort-föllo inom ett område med 23 mill. inv. alla
skrankor för utbyte av inhemska varor.
Februarirevolutionen 1848 lösgjorde en allmän
revolutionsvåg i T. Krav på ett fritt och enat T.
höjdes i flera stater, och i mars 1848
sammanträdde i Frankfurt a. M. det s. k.
förparlamentet med uppgift att välja ett
nationalparla-ment, som i sin tur skulle skapa en tysk
riksför-fattning. Nationalparlamentet, vars
överväldigande majoritet var radikalt liberal, sammanträdde i
maj och valde ärkehertig Johan av
Öster
rike till T:s riksföreståndare. 1849
valdes Fredrik Vilhelm IV av Preussen
till tysk kejsare, men denne avsade sig så gott
som omedelbart kronan, då han icke vågade en
brytning med Österrike. Sedan de revolutionära
rörelserna avtagit i T., upplöstes parlamentet 1849,
och i dec. s. å. nedlade riksföreståndaren sitt
ämbete. Författningsdiskussionen hölls emellertid
alltjämt vid liv. Nya försök gjordes från
Preussens sida att taga ledningen av den nationella
rörelsen i spetsen för en union av ett antal tyska
stater, för vilken ett i Erfurt mars—april 1850
sammanträdande parlament antog en författning.
Men planerna kunde ej fullföljas, och genom
”Ol-mützpunktationerna” 1850 återfick det reaktionära
Österrike hegemonien i T.
Först sedan B i s m a r c k 1862 blivit preussisk
ministerpresident, inleddes en ny fas i den tyska
enhetsrörelsens utveckling. Rivaliteten mellan
Österrike och Preussen blev som tidigare en
bestämmande faktor i denna utveckling. Spänningen
mellan Tyska förbundets båda ledande stater
utlöstes i 1866 års krig mellan Österrike och
Preussen. Kriget medförde Österrikes besegrande och
resulterade i freden i Prag, som formligen
upplöste Tyska förbundet.
Preussen stod nu som obestridd ledare i T. och
skapade 1867 det s. k. Nordtyska
förbundet, till vilket samtliga nordtyska stater anslöto
sig. Kriget hade även så tillvida medfört ett
enande av T., som flera tidigare suveräna stater, ss.
Hannover, direkt införlivats med Preussen.
Nordtyska förbundets organ voro riksdagen,
förbundsrådet och förbundskanslern.
Den sistnämnda posten intogs av Bismarck.
Genom Nordtyska förbundet var T. norr om Main
enat. Med de sydtyska staterna slöts en rad
allianser, som nära knöto dem till Preussen. Det
ekonomiska enhetsverket markerades genom det 1868
sammanträdande tullparlamentet, till
vilket även de sydtyska staterna anslöto sig.
Den sista etappen i T :s enhetsverk blev
fransk-tyska kriget 1870—71.
Orsakerna till detta krig lågo i en gammal spänning
mellan Frankrike och Preussen. Ehuru konung
Vilhelm I av Preussen, som efterträtt sin broder
1861, själv önskade bibehålla freden, strävade
Bismarck ivrigt för ett krig mot Frankrike, vilket
skulle kunna sammansvetsa Nordtyska förbundet
med dess sydtyska bundsförvanter. 19 juli 1870
överlämnades den franska krigsförklaringen till
Preussen. Om krigshändelserna se Fransk-tyska
kriget 1870—71. De snabba militära framgångarna
för Nordtyska förbundet och dess sydtyska
allierade röjde vägen för en stark tysk
nationalkänsla, som möjliggjorde, att de sydtyska staterna i
ett fördrag i nov. 1870 förklarade sig beredda att
ingå i en tysk förbundsstat (där dock ingen plats
lämnades för Österrike). 18 jan. 1871 hyllades i
Versailles Vilhelm I av Preussen som tysk
kejsare, och därmed skapades en ny och kraftig
statsbildning i T., Tyska riket.
Tyska riket som kejsardöme (1871
—1918). Fransk-tyska kriget avvecklades genom
freden i Frankfurt a. M. maj 1871, då Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
