Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
609
Tyskland
610
spetsades genom Brünings förbud 13 april mot
nationalsocialisternas kampavdelningar (SA och
SS). Genom Hindenburgs ingripande tvangs
emellertid kabinettet Brüning 30 maj att avgå och
ersattes med ett ”Präsidialkabinett” under F. v.
Papen, som i juni upplöste riksdagen och
upphävde SA-förbudet. Hitlers ställning till den nya
regeringen var först avvaktande, men efter
riksdagsvalet 31 juli, som gjorde nationalsocialisterna
till riksdagens största parti, avböjde han ett
erbjudande att inträda i kabinettet under hänvisning
till att han fordrade hela makten och förklarade
regeringen strid. I riksdagen fick regeringen 12
sept. ett misstroendevotum (512 röster mot 42),
som Papen sökte förekomma genom att vid
omröstningens början till riksdagspresidenten H.
Gö-ring överräcka ett upplösningsdekret.
Riksdagsvalen i nov. medförde ett bakslag för
nationalsocialisterna, varemot kommunisterna och de
tysknationella ökade. Då Papen alltjämt misslyckades
att skapa en ”nationell koncentration”, trädde han
med sitt kabinett tillbaka 17 nov. Efter
resultatlösa underhandlingar rörande bildandet av en
parlamentarisk regering tillkom 2 dec. ett nytt
”Präsidialkabinett” under general von Schleicher.
Denne trädde i förbindelse med fackföreningarna
och nationalsocialisten Gregor Strasser samt
förklarade sig vilja arbeta för de sociala frågornas
lösande, särskilt arbetslöshetsfrågan. Då
emellertid nationalsocialisterna trädde i öppen opposition
mot Schleicher och fingo anslutning från de
tysknationella samt Hindenburg vägrade Schleicher
fullmakt att upplösa riksdagen, avgick denne 28
jan. 1933. Efter en gemensam överläggning med
Hitler och Papen utnämnde Hindenburg 30 jan.
Hitler till rikskansler. I den nya regeringen
inträdde utom Papen, som blev vice kansler, bl. a.
nationalsocialisterna W. Frick och Göring,
Stahl-helmsledaren F. Seldte samt Hugenberg.
Riksdagen upplöstes 1 febr., och val utskrevos till 5
mars. En sensationell brand i riksdagshuset 27
febr., för vilken fem kommunister, därav fyra
utländska häktades, föranledde regeringen att skarpt
ingripa mot kommunisterna, vilkas ledare
fängslades och vilkas press förbjöds; även
socialdemokraternas valagitation hämmades genom en del
press- och församlingsförbud. Vid valet avgåvos
52 °/o av rösterna för ”den nationella
revolutionens regering”. I riksdagen erhöll regeringen 23
mars med alla röster utom socialdemokraternas
(kommunisterna voro uteslutna från riksdagen) en
oinskränkt regeringsfullmakt för fyra år framåt.
Tyskland under
nationalsocialistiskt styre. 1933—1945. Inom den
koalition, som i jan. 1933 kom till makten, voro
nationalsocialisterna de ojämförligt manstarkaste.
De tysknationellas förhoppning att detta oaktat
kunna leda utvecklingen visade sig snart vara
en chimär. Utan några som helst hänsyn
utmanövrerade Hitler sina tidigare bundsförvanter.
Hugenberg tvingades i juni att avgå, och de
tysknationella partiorganisationerna upplöste sig
själva. I maj beslagtogos socialdemokratiska
partiets tillgångar, i juni förbjöds dess verksamhet,
övriga partier upplöste sig själva.
Nationalsocia-NF XXI — 20
listiska partiet blev på detta sätt det enda
bestående, och det förklarades i juli 1933 vara
stats-parti. Då Hitler i nov. lät upplösa riksdagen,
tilläts vid valen endast en lista,
nationalsocialisternas; partiet kom att helt dominera
riksdagen, och denna fick för framtiden som
huvudsaklig funktion att utgöra claque vid Hitlers tal.
Även inom regeringen ökades antalet
nationalsocialistiska ministrar, bl. a. med Goebbels och
Rohm. På olika sätt utbyggdes partiets makt
över samhälls-, närings- och kulturliv. Genom
den s. k. riksreformen miste de gamla länderna
sin lokala självstyrelse och underställdes
riksmyn-digheterna. Partitrogna riksståthållare
förordnades i de olika länderna och provinserna samt
erhöllo vidsträckt myndighet. Även de
ekonomiska organisationerna underställdes partiets
ledning. I maj 1933 upplöstes de tyska
fackförbundens centralorganisation, och i dess ställe
skapades en s. k. arbetsfront under partikoryfén Ley.
En ytterst restriktiv presspolitik fördes under
ledning av Goebbels, som utsetts till
propagandaminister. Hela denna ”likriktningsprocess” ägde
rum under förföljelser och bestraffningar av
oliktänkande och motståndare, som i stort antal
internerades i s. k. koncentrationsläger. Även
emigrerade tyskar i stort antal till utlandet. Bland
emigranterna funnos många judar, som
drabbades av den nya regimens antisemitiska politik.
Svårast hade Hitler att komma till rätta med
kyrkorna; både den romersk-katolska och den
protestantiska kyrkan reste motstånd. Ännu
farligare var dock den jäsning, som framträdde inom
nationalsocialisternas egna led, särsk. inom SA.
På det ekonomiska området höllo
världskon-junkturerna på att svänga till det bättre, när
nationalsocialisterna kommo till makten. Men även
den nya regimens arbetslöshetspolitik —
igångsättandet av stora offentliga arbeten och ganska
drastiska regleringar på arbetsmarknaden voro
element i denna — bidrog till uppgången. På
sommaren 1934 hade man dock ännu icke hunnit
rätt långt, och inom nationalsocialisternas
vänsterflygel ansåg man, att Hitler svikit
partiprogrammet. Särsk. SA och dess ledare med Rohm
i spetsen voro besvikna över att
nationalsocialisternas makttillträde icke skaffat dem alla de
stora fördelar, varpå de hoppats. Spänningen
nådde sin kulmen, och Hitler beslöt att göra en
blodig upprensning bland sina motståndare. 3%
lät han mörda Rohm och ett stort antal
SA-ledare; även ett antal andra personer, som
anså-gos farliga för regimen, föllo offer för morden,
främst Schleicher och G. Strasser. Papen, vars
främsta medarbetare nedskötos 3%, hölls några
dagar under bevakning och lämnade efter en tid
ministären. SA förlorade helt sin gamla
betydelse, i dess ställe trädde en ny, av Himmler ledd
kamporganisation, SS, i främsta ledet.
Vänsteroppositionen mot Hitler förstummades helt, men
morden skakade dock Hitlers ställning, och han
sökte avleda uppmärksamheten från det
inträffade genom att ge sitt medgivande till ett illa
förberett nationalsocialistiskt kuppförsök i Wien
i juli 1934. Kort därefter dog den åldrige Hin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
