Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tändernas sjukdomar - 1. Inflammationer - 2. Nybildningar - Tändhatt (knallhatt) - Tändkulemotor - Tändmedel, antändningsmedel - Tändnålsgevär - Tändrör - Tändstickor, strykstickor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
639
Tändhatt—Tändstickor
640
börjar med en rodnad av tandköttspapillerna,
betingad av en inflammation av den mellan tänderna
belägna delen av tandköttet. Blödning uppträder
lätt vid beröring och tuggning; tandköttet blir
ansvält och mister sin naturliga fasthet. Genom
att inflammationen övergriper på djupare
liggande vävnadsstrukturer, ss. käkben och rothinna,
förstöras de för tandens fäste betydelsefulla
bind-vävstrådarna. Sjukdomsstadiet benämnes nu
paro d o n t i t. Tandköttets anslutning till krona och
rot har samtidigt uppluckrats, och ett springrum,
tandköttsfickan, öppnas med varierande djup i
riktning mot rotspetsen. På tanden ansamlas en
hård, kalciumfosfathaltig beläggning, tandsten
(s. k. vinsten). Undermineringen leder till att
tandens rörlighet vid belastning ökar, och
loss-ningsgraden tillåter slutl. icke en ändamålsenlig
funktion. Sjukdomen anses vara bakteriellt
betingad. Som substrat tjäna främst äggvitehaltiga
födoämnesrester, vilka i form av mjuka, vitaktiga
beläggningar anrikas kring och mellan tänderna.
Det förebyggande bekämpandet av de
inflammatoriska parodontopatierna består i en noggrann
hygien i första hand av mellanrummen mellan
tänderna samt i en fast kost, som ställer vissa
krav på tuggapparatens sönderdelningsförmåga.
Tandpetaren och tandborsten, ev. i kombination
med munhygieniskt preparat för urskumning av
retentionsrum, äro värdefulla hjälpmedel.
Orsakerna till parodontopatierna bestå ibland i
störningar el. ändringar i det allmänna
hälsotillståndet, ss. diabetes, graviditet, kroniska förgiftningar
och C-vitaminbrist. Behandlingen av de
avancerade fallen av parodontit sker i) kirurgiskt
genom avlägsnande av tandköttsfickor och tandsten,
2) genom lämplig avslipning av tänderna, 3)
profetiskt genom stödjande fixationsskenor el.
4) genom tanduttagning.
2) Nybildningar. Till tandsjukdomar hänföras
även vissa tumörer, som utgå från tandens
olika vävnader och i skilda av tandorganets
tillväxtstadier, s. k. odontogena tumörer.
De odontogena tumörerna kunna vara c y s t i
s-k a el. solida. De förra bestå i ett
vätskefyllt hålrum, vars vägg är beklädd med
epitel-celler. Dessa cystor kunna utvecklas kring
rotspetsen på gr. av infektion från en rotkanal,
radikulära cystor, i likhet med den
pe-riapikala osteiten och äro sålunda vanl.
karies-komplikationer. Cystan växer sakta i omfång och
undantränger närstående tänder. De solida
tumörerna representeras avadamantinom, o d o
n-t o m och paradontom, vilka alla äro
sällsynta. Adamantinomen kunna även vara cystiska.
Behandlingen är som regel kirurgisk. Med
tandfeber (tandkramp, tandslag etc.) betecknas
sedan gammalt vissa sjukdomstillstånd, vilka man
sannolikt med orätt ansåg härröra från
tand-sprickningsprocessen.
Tändhatt (knallhatt), en liten koppar- el.
mässingshatt med tändämne (knallkvicksilver
m. m.). Den utgör tändmedlet vid eldvapen, där
slaghammaren (tändstiftet, hanen) vid
avfyring-en slungas mot t., så att tändämnet häftigt
pressas mot ett litet ”städ” och därigenom
antän
des (se bild vid Patron). T. förekomma även i
projektilers tändrör (se Rör 4). Sprängkapslar
för initiering av dynamit o. dyl. kallas ofta t.
el. knallhattar.
Tändkulemotor, se Förbränningsmotor, sp.
447-
Tändmedel, vapentekn.,
antändningsme-d e 1, användas för att bringa drivmedel
(krutladdningar i eldvapen) till explosion el.
spräng-medel, t. ex. sprängladdningar i projektiler, till
detonation. De innehålla explosivämnen, som
kunna antändas genom slag el. friktion, stundom
av eldslåga. Vanliga t. för
krutladdning-a r äro tändskruv, slaghatt och tändhatt, vilka
anbringas i patron- el. laddningshylsans botten,
samt tändpatron, vilken före skottlossningen
stic-kes in i vapnets mekanism (vid vapen, som icke
ha patron- el. laddningshylsa). Tändskruvar,
slaghattar och tändpatroner äro uppbyggda på
likartat sätt och bestå vanl. av en tändhatt (se
d. o.). Vid vissa äldre art.-pjäser är
tändämnet inneslutet i ett fyrrör el. i en fyrskruv och
antändes genom utdragning av en ”rivare”
(frik-tionständning). — T. för
sprängladdning-a r utgöras av rör, sprängkapslar och detonatorer
med däri ingående explosivämnen. Lågan från
röret tänder sprängkapselns fyllning, vilken i sin
tur initierar detonatorn och projektilens
huvudsprängladdning.
Tändnålsgevär, se Handeldvapen, sp. 830 f.
Tändrör, se Rör 4).
Tändstickor, strykstickor, små
likfor-made trästickor el. s. k. vaxstickor, i vilkas ena
ända finnes en av dels syrerika, dels
lättantänd-liga ämnen bestående tändsats, som fattar eld
vid rivning antingen mot vilken skrovlig yta som
helst (fosfor- och svavelstickor) el. mot ett
särskilt berett plån (säkerhetständstickor).
Fosfortändstickor kommo i bruk först i Frankrike på
1830-talet, och deras tändsats innehöll gul fosfor
samt såsom syregivande medel kaliumklorat,
brunsten el. mönja. Den gula fosforn gjorde
emellertid fabrikatet mycket eldfarligt och
medförde fara för förgiftning. Den svenske
kemisten G. E. Pasch erhöll 1844 patent på t., som
med en sats av kaliumklorat och svavelantimon
tände mot ett plån, innehållande röd (amorf)
fosfor. Denna idé gav uppslaget till de moderna
säkerhetständstickorna, som ”tända endast mot
lådans plån”. Genom de metodiska förbättringar
i framställningen av dylika t., som uppfunnos av
J. E. Lundström vid Jönköpings tändsticksfabrik
och sedermera maskinellt fullkomnades av A.
Lagerman, blev Sverige ett föregångsland inom
tändsticksindustrien. Sedan 1917 finnes endast
1 svenskt företag inom tändsticksbranschen,
Svenska tändsticks-ab. (med 7 t.-fabriker i
Jönköping, Kalmar, Lidköping, Mönsterås, Vetlanda,
Tidaholm och Västervik).
Trots säkerhets-t:s framstående egenskaper hade
kunderna på många marknader i sådan grad vant sig vid
alltändare, att man ej ville frångå denna typ. Det
innebar därför ett ur marknadssynpunkt väsentligt
framsteg, när fransmännen S é v è n e och C a h e n
1898 lanserade en typ av alltändare, där fosforn hade
ersatts med det icke giftiga ämnet ”fosforsesquisulfid”
(oegentlig benämning på tetrafosfortrisulfid, P4S3).
Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
