Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uralbergen, Ural - Uralit - Uralitporfyr(it) - Uralområdet - Uralsk - Uralska språk (uraliska språk) - Uralstring, självalstring - Uran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
793
Uralit—Uran
794
nederoderats och förvandlats till ett peneplan, över
vilket yngre lager avsatts. Sedan ha under
tertiärtiden vissa delar av det gamla systemet höjts
längs förkastningslinjer, så att området nu
flerstädes bildar ett långsträckt platåland, genetiskt
och morfologiskt liknande de mellantyska bergen.
I Sydural divergera kedjorna från en punkt
strax n. om toppen Jaman Tau (1,639 m)
sol-fjädersformigt mot s. De östligaste fortsätta
som låga ryggar (högsta toppen, Bertjogur, når
656 m ö. h.) under namn av Mugodzjary mot
s. till 47° n. br. U:s n. del tillhör tundrabältet,
dess sydligaste stäppen, men den mellersta och
ojämförligt största delen av bergsystemet är täckt
av täta tall-, gran- och björkskogar i ö., av
lövskogar med ek i s. v. U. ha rika
malmfyndigheter (järn, koppar, guld, platina), som äro
bundna till de paleozoiska lagren, samt
kolfyndig-heter, som ligga på båda sidor om bergskedjan
(jfr Ryssland, sp. 423 ff.).
Uralit, •miner., benämning på en art fasrikt
hornblände, som uppträder som pseudomorfos
efter något pyroxenmaterial. U. iakttages oftast
hos basiska bergarter (uralitdiabas).
Uralitporfyr(it), en augitporfyrit, vars augit
omvandlats till uralit.
Urälområdet, förvaltningsenhet i Ryssland,
bildat 1923 på ömse sidor om Uralbergen med
en yta av 1.710,000 km2 och 6,8 mill. inv., 1934
uppdelat i Sverdlovsk-, Tjeljabinsk- och
Omsk-områdena. Huvudstad var Sverdlovsk.
Uralsk [ora’ljsk], huvudstad i
Västkazakstan-området inom Kazakska SSR, Sovjetunionen, vid
h. stranden av den segelbara Uralfloden och vid
autostradan Bugulma—Gurjev; 66,201 inv.
(1939). Mångsidig industri. Pedagogiskt och
medicinskt institut.
Urälska språk (u r ä 1 i s k a språk), den
uralska grenen av ural-altaiska språk, bestående
av finsk-ugriska språk och samojediska språk.
Beteckningen u. hänger samman med Ural, som
av gammalt ansetts vara centralpunkten för
dessa språks geografiska utbredning. Sambandet
mellan u. består huvudsakl. i fonetiska och
morfologiska överensstämmelser; särsk. spelar den
s. k. stadieväxlingen stor roll. En senare tids
forskning finner det möjligt, att släktskap
föreligger mellan u. och indoeuropeiska språk (jfr
B. Collinder, ”Indo-uralisches Sprachgut”, 1934).
Uralstring, sj älvalstring (lat. generätio
aequi’voca el. spontane a), den process, genom
vilken organismer skulle uppstå ur livlös
materia. Tidigare ansågs u. vara ett synnerligen
vanligt förlopp. Även så komplicerade organismer
som fluglarver skulle uppstå genom u. Denna
lära vederlädes av R e d i. Sin sista stöt fick
u. genom P a s t e u r, som visade, att protozoer
och bakterier ej uppstå ur ett ”groddfritt”
medium. Eliminerar man sporerna genom
sterilisering, förblir ett medium fritt från organismer.
Den moderna vetenskapen intar en agnostisk
ståndpunkt till u. Möjl. har u. kunnat försiggå
under speciella yttre betingelser, som existerat
under tidigare perioder av jordens historia. Enl.
en annan uppfattning, betecknad som p a n s p e
r
m i, skulle groddar kunna transporteras mellan
olika himlakroppar.
Urän, grundämne med atom-nr 92, atomvikt
238,07, kemisk symbol U. I naturen
förekommande u. innehåller tre isotoper med masstalen
238, 235 och 234 i proportionen 99,3 : 0,7 : 0,00548.
Dessa tre isotoper äro radioaktiva och
sönderfalla med halveringstider av 4,5. 109 år för 238U,
5. 108 år för 235U och 3 . 105 år för 234U. —
U. upptäcktes av M. H. Klaproth 1789 och
benämndes efter den kort förut av Herschel
upptäckta planeten Uranus. Klaproth framställde
ur pechblände urandioxid, som han betraktade
som grundämnet. Först 1841 lyckades E. M.
Péligot att reducera oxiden till metallen. De
radioaktiva fenomenen upptäcktes 1896 av H.
Becquerel. — De viktigaste förekomsterna av
uranmineral äro belägna i Canada, Katanga
(Belgiska Kongo), Colorado (U.S.A.) och i
Joachimsthal (Erzgebirge). Genom systematisk
prospekter ing upptäckas alltjämt nya
förekomster i alla delar av världen. Dessutom
förekommer u. spritt i små mängder i urbergarter. U.
förekommer också i askan av den svenska
olje-skiffern. I jordskorpan förekommer u. till
2.io-50/o och är vanligare än t. ex. silver och
kvicksilver. — U. framställes genom reduktion
av oxiderna på alumino termi sk väg el. med
vät-gas. Urantetrakloriden kan reduceras till metall
med metalliskt natrium. — U. är en silvervit,
relativt mjuk metall med spec. v. 18,7 och smp.
c:a 1,690°. U. är olöslig i alkalier och löslig i
syror under vätgasutveckling. Metallpulvret är
grått. Det reagerar långsamt med vatten. Vid
måttlig upphettning förbrinner u. under
gnist-bildning till uranoxiden UsOs. I sina
föreningar är u. 3-, 4-, 5- och 6-värd. Endast de
4-och 6-värda föreningarna äro beständiga. De
förra bilda uranjoner U4+, de senare uranyljoner
UO22 * och uranatjoner U2Ü42’.
Urandioxid, UO2, är ett brunsvart pulver,
som framställes genom högre oxiders glödgning i
vätgasström; olöslig i vatten och svårlöslig i
syror. Urantrioxid, UO3, är ett
orange-rött pulver, som uppstår vid lindrig upphettning
av uranylnitrat; olöslig i vatten men löslig i
syror. Vid starkare upphettning övergår trioxiden
under syreavspaltning till u r a n-IV-VI-o x i d e n,
U3O8, den mest beständiga oxiden. Den kan
uppfattas som uran-IV-uranat, U(UO4)2, är ett
grönt pulver, olösligt i vatten och lösligt i
syror under bildning av uranylsalter. Den löser
sig lätt i glassmältor och förlänar dem en
vacker guldgul färg. Alla 6-värda uranföreningar
äga stark, grön fluorescens. Urankarbid,
UC2, erhålles genom glödgning av urandioxid
och kol i elektrisk ugn vid 2,400° som ett
metalliskt glänsande pyrofort pulver. Av u:s
halogenföreningar har uranhexafluorid,
UFe, fått betydelse för separering av 235U från
238U. Den framställes genom inverkan av fluor
på urankarbid och bildar gula kristaller, som
sublimera redan vid rumstemp. I gasform
dif-fundera molekylerna, som innehålla 235U, något
lättare genom en porös vägg än de, som
inne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
