Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uttran - Utvandring - Utveckling - Utvecklingsfysiologi - Utvecklingsläran, evolutionsteorien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
833
U tvandring—U tvecklingsläran
834
Södertälje, 10 km ö. om
Södertälje; 512 inv. (1951).
Invid U. ligga Söderby
sjukhus och Stockholms läns
sanatorium.
Utvandring, se
Emigration.
Utveckling, biol. 1)
Individens utveckling ur ägget,
se Fosterutveckling och
Ut-vecklingsmekanik. — 2)
Arternas utveckling, se
Utvecklingsläran.
Utvecklingsfysiologi,
biol., se
Utvecklingsmeka-nik.
Utvecklingsläran,
evolutionsteorien, antar,
att den nu levande växt- och djurvärlden
tillkommit genom en under tidigare geologiska
perioder försiggången utveckling, som i stort sett
fortskridit från lägre, enklare till högre former.
Då sålunda de nu levande arterna antagas ha
uppstått av tidigare former, har u. även benämnts
härstamningslära, descendenslära
el. descendensteori. — Tanken på att en
dylik utveckling ägt rum kan visserligen tidigt
spåras, men klart uttalades den dock inom
biologien först vid slutet av 1700- och början av
1800-talet av framför andra Erasmus Darwin,
Jean Baptiste de Lamarck och G e o f
f-r o y S a i n t-H i 1 a i r e. Den nya åsikten vann
emellertid först föga anslutning inom de
naturvetenskapliga kretsarna. De betydelsefulla
upptäckter inom de biologiska vetenskaperna och
geologien, vilka gjordes kring mitten av 1800-talet,
förberedde emellertid en ny uppfattning om
arternas tillblivelse, och då Charles Darwin
1859 utgav sitt stora arbete ”On the origin of
species by means of natural selection”, dröjde det
ej länge, förrän u. blev så gott som allmänt
antagen inom den naturvetenskapliga världen.
Darwin erhöll stöd av en annan engelsk
naturforskare, Alfred Russel W a 11 a c e, vars utkast
till u. samtidigt med ett kort referat av Darwins
följ, år utgivna arbete publicerades 1858. Vad
som emellertid framför allt bidrog till u:s
segertåg var, att Darwin i sitt stora arbete även
påvisade en viktig faktor för utvecklingen, det
naturliga urvalet.
De bevis, pä vilka u. vilar, ha hämtats från både
geologien och de biologiska vetenskapernas skilda
områden, särsk. blev den utvidgade och fördjupade p
a-leontologien ett viktigt stöd för u. Det har
sålunda fastställts, att levande varelser under oerhörda
tidrymder funnits på jorden och att härunder
växt-och djurvärlden undergått genomgripande förändringar.
Olikheterna mellan den växt- och djurvärld, som levde
under den äldsta paleozoiska erans tidigare perioder
och den nuv. äro starkast utpräglade, och olikheterna
avtaga alltmera, i samma mån som de geologiska
tidsskedena närma sig nutiden. Så bestod t. ex.
dägg-djursfaunan ännu vid mitten av tertiärtiden av helt
andra arter, släkten och fam. än den nuv. Vid slutet
av detta tidsskede uppträdde samma släkten och fam.
men först vid början av kvartärtiden samma arter som
nu. Vidare ha de olika växt- och djurformerna framträtt
i en bestämd ordning, de lägre först och de högre
senare (se fig. 1). Paleontologien lämnar även i speciella
NF XXI — 27
Fig. 1. Schema över växternas (t. v.) och däggdjurens (t. h.) geologiska
framträdande. Den olika tjockleken av de svarta linjerna antyder den under vissa
perioder stegrade formrikedomen. Jfr tab. vid Stratigrafiskt schema.
Fig. 2. Bäckenbenets
tillbakabildning hos sirendjuren.
I Eotherium, II Eosiren, III
Halitherium från äldre och IV
M etaxytherium från mellersta
tertiär samt V och VI från nu
levande dugonarter.
il höft-, is sitt- och p blygdben,
l ledskål för lårbenet.
fall goda bevis för u. Som exempel må nämnas, huru
man på fossila lämningar från tertiärtiden kunnat följa
hästdjurens utveckling från flertåiga former till entåiga
hästar. En annan intressant serie utgöra de i
Medelhavsområdets tertiära lager funna resterna av utdöda
sirendjur. De nu levande sirendjuren sakna bakre
extremiteter och ha ett starkt rudimentifierat bäcken.
Det är dock tydligt, att dessa djur måste antagas ha
utvecklat sig från former med bakre extremiteter och väl
utbildat bäcken. I tertiära lager har man också funnit
primitiva sirendjur
från äldre eocen (se
fig. 2), hos vilka
bäckenet erbjuder den för
landdjuren normala
byggnaden, och på
fynd från mellersta
tertiär kan man följa
bäckenets gradvisa
tillbakabildning till
det rudiment, som det
utgör hos nu levande
former. Dyl. serier,
som s. a. s.
demonstrera utvecklingens
gång, äro visserligen
täml. sällsynta; vanl.
finner man endast
enstaka led av dem,
s. k. mellanformer,
som med hänsyn till
sin byggnad erbjuda
likheter med skilda
grupper inom den nu
levande djurvärlden.
Givetvis kan
paleontologien icke prestera
något direkt bindande
bevis för u. Att nya
arter utbildats ur
tidigare arter är
visserligen blott ett
antagande, vars sannolikhet
dock är synnerligen
stor, enär endast
därigenom de
paleontolo-giska förhållandena
finna en
tillfredsställande förklaring.
Även inom de biologiska
vetenskapernas olika områden möta vi en överväldigande mängd
dyl. förhållanden, som äro förklarliga endast på basen
av u. Den jämförande anatomien visar,
att arter el. enskilda organ, som till sitt yttre ofta
kunna erbjuda betydande avvikelser, dock till sin inre
byggnad överensstämma med varandra. Ex. härpå
utgöra de främre extremiteterna hos valarna,
fladdermössen och människan. Hos de förstn. äro de
utbildade till simorgan, fenor, hos fladdermössen till
flygredskap, vingar, och hos människan till griporgan, händer
(fig. 3). Trots denna stora olikhet i form och funktion
representera de dock med hänsyn till sitt inre skelett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
