Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vadstena - Vadstena adliga jungfrustift - Vadstena artiklar - Vadstenabrakteaten - Vadstenadiariet, Vadstena klosters tänkebok - Vadstena kloster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vadstena adliga jungfrustift—Vadstena kloster
855
och kvinnlig avd. och länets sjukhem för
sinnessjuka finnas länslasarett, samrealskola och
folkhögsk. (fr. o. m. 1955 inrymd i
nunneklostret). Landsarkiv för Östergötlands, Jönköpings,
Kronobergs och Kalmar län är inrymt i ö. delen
av slottet. I V. utges östgötabladet (3 ggr i
veckan). Sedan 1948 tillhör V. judiciellt Aska,
Dals och Bobergs domsaga och bildar jämte S:t
Pers och Strå församlingar ett pastorat i Dals
och Lysings kontrakt av Linköpings stift. —
Litt.: C. M. Kjellberg, ”V. i forntid och nutid”
(1917); C. Bengtsson, ”En bok om gamla V.”
(1921); A. Lindblom, ”V.” (1925); ”Linköping,
V., Skänninge . ..” (i ”Svenska stadsmonografier”,
1949).
Vadstena adliga jungfrustift planerades urspr.
som en kloster liknande utbildnings- och
försörjningsanstalt för adliga fröknar, förlagd till
Vadstena slott, som K. m:t 1738 upplät för detta
ändamål. Brist på medel omöjliggjorde denna
plans realiserande. I stället utdelas av stiftelsens
fonder (som förvaltas av Riddarhusdirektionen)
smärre årliga pensioner åt adliga ogifta damer,
som inskrivits i stiftets matrikel (stiftsjungfrur).
Vadstena artiklar kallas en överenskommelse
mellan Johan III och hertig Karl 13 febr. 1587
ang. de kungliga och furstliga rättigheterna i
den senares hertigdöme. Segslitna förhandlingar
gå vo resultat under riksdagen i Vadstena 1587.
Konungen hade rätt att utnämna biskop och
lagman inom hertigdömet, varvid dock inflytande
utövades av hertigdömets prästerskap, resp,
hertigen. Från hertigdömet fick vädjas till
konungen; konungsräfst fick hållas efter speciella
klagomål. Betr, tvistefrågor om rusttjänst och
kyrkliga förhållanden inom hertigdömet nåddes ej
enighet.
Vadstenabrakteäten, en sannolikt från
400-talet härstammande guldbrakteat, länge i Statens
historiska museum, varifrån den emellertid
försvann någon gång omkr. 1938. Runt V:s kant
löper runalfabetet, bestående av 24 tecken,
fördelade i 3 grupper om 8 tecken var, och åtföljt
av en till betydelsen oklar runföljd på åter 8
tecken (tuwa-tuwa). Smycket är av amuletts
karaktär, och alfabetet tjänar att avvärja ont.
För kunskapen om runorna är V. av oskattbart
värde. En gammal replik är funnen vid Motala,
och en variant är känd (Grumpan).
V adstenadiäriet, Vadstena klosters
tänkebok, en i Vadstena kloster förd
minnesbok, omfattande åren 1344—1545. De särskilt
för 1400-talet utförliga anteckningarna i V.
beröra främst sådant, som har direkt anknytning
till klostret självt. Men diariet innehåller för
årtiondena 1430—70 även rikshistoriska notiser
av stort värde, och spec. är detta fallet för åren
1463—67. Diariet är förvarat i Uppsala
univ.-bibl. (sv. övers, av A. W. Lundberg, ”Vadstena
klosters minnesbok”, 1918).
Vadstena kloster, birgittinordens första och
förnämsta klosterstiftelse. Genom testamente
1346 skänkte konung Magnus Eriksson bl. a.
Vadstena kungsgård till det kloster, som Birgitta
ville grunda, och byggnadsarbetet torde därefter
856
ha begynts, men först 1369 kom det i gång på
allvar. 1374 bisattes Birgitta i Vadstena, 1384
infördes munk- och nunnekonventen högtidligen
i klostret, och 1388 tillsattes den första
abbedissan (Ingegerd Knutsdotter, avsatt 1403). 1430
var klostret färdigt att invigas. För dess
uppförande och verksamhet pålades en särskild skatt,
vårfrupenning, och dessutom gynnades det med
donationer av högadeln samt av drottning
Margareta, Erik av Pommern och hans gemål Filippa.
Slutl. ägde V. mer än 800 gårdar. Dess
ställning som Nordens mest besökta vallfartsort
befästes genom de avlatsförmåner, som det hade
att erbjuda. Dessa privilegier, liksom’
birgittinordens organisationsprincip (dubbelkloster för
både män och kvinnor), försvarades energiskt
mot angrepp, som kommo särsk. från
reformkonsilierna i Konstanz och Basel. För det kyrkliga
och kulturella livet i Sverige fick V. stor
betydelse, bl. a. genom munkarnas skyldighet att
predika samt genom litterär verksamhet.
Klos-terbibl. beräknas ha omfattat 1,400 vol. (c:a
450 bevarade, de flesta i Uppsala univ.-bibl.).
V:s förbindelser med Rom, där det disponerade
Birgittas hus, och med dotterklostren i olika
länder voro ganska livliga. Mot slutet av
medeltiden synes det religiösa och sedliga livet ha
stått högt i V., men av Birgittas reformatoriska
iver märkes ingenting. Gustav Vasa
tillgodogjorde sig en del av V:s tillgångar, och munkarna
tvingades att lämna klostret. Nunnor funnos kvar
till 1595, då V., det sista klostret i Sverige,
upplöstes.
Under 1300-talets två sista årtionden började
kloster och kyrka att resa sig. Vid en
preliminär vigning av ”hela klostret”, som företogs
1402, torde de båda konventens byggnader,
nunneklostret i n. och munkklostret i s., ha stått i
stort sett färdiga. Under arbetet med dessa
byggnader torde ett träkapell på det nuv. långhusets
plats ha tjänstgjort som kyrka. Den nya
kyrkans högkor togs i bruk 1405, varefter arbetet
med långhuset framskred, så att kyrkan kunde
vara i bruk 1422 och klostret med kyrka invigas
1430. Kyrkan har 3 lika höga, av stjärnvalv
täckta skepp, högkoret är beläget i v. Med sitt
konsekvent genomförda spetsbågesystem har den
en hållning av enkel, högrest gotik. Nunnorna
hade sin plats på en läktare i ö. delen av
kyrkan, där Maria-koret inrättades. I ö. gaveln,
på ömse sidor om Maria-koret voro (och äro
ännu) huvudingångarna. Vid munkkoret i v. voro
5 biktceller inrättade. Mönster för en dyl.
tre-skeppig hallkyrka funnos i Italien och mell.
Tyskland, men de ha på ett egenartat sätt i V.
formats efter miljöns förhållanden. Under det
att det yttre, på gråstensmurarna klätt med
plattor av blåaktig kalksten (varav namnet
”Blåkyrkan”), är helt enkelt men imponerande,
intages man i det inre av den jämna serien luftiga
stjärnvalv av putsat tegel, vilande på åttkantiga
pelare. Betydande inventarier äro ännu i behåll,
ss. det stora triumfkrucifixet, ”den extatiska
Birgitta” samt en Anna-bild, vilka anses ha
utförts av Lübeck-skulptören Johannes Junge vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
