Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vaginalspeculum - Vaginalstenos, Vaginalstriktur, stenokori - Vaginism - Vaginit, vaginitis, colpitis - Vagn - Vagnaxelkilometer - Vagnborg - Wagner, 1. Adolph - Wagner, 2. Hermann - Wagner, Martin - Wagner, Otto
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
863 Vaginalspeculum—Wagner 864
Vaginalspe’culum, instrument för
undersökning av slidan och livmodermunnen.
Vaginälstenos [-nå’s], Vaginälstriktür, s
tett o k o r i, förträngning av slidan.
Vagini’sm, hos kvinnan ibland förekommande
överkänslighet i blygden och ingången av slidan.
V. vållar vid minsta beröring av sagda delar
häftiga smärtor, åtföljda av krampartade
sammandragningar av musklerna kring slidingången och
i bäckenbottnen. V. kräver läkarvård.
Vaginit, vaginltis, colpitis,
inflammation el. katarr i slidan, vanl. förorsakad av
bakterier el. kemiska medel.
Vagn, i inskränkt mening ett fyrhjuligt fordon
till skillnad från den tvåhjuliga kärran. Ej
sällan kallas alla hjuldon v.
Kärran är äldre än den fyrhjuliga v. och hade
redan i uråldrig tid spridning såväl i
Medelhavsländerna som i s. Asien. I Norden uppträdde den
på hällristningarna från tidig bronsålder, men
redan då finnas också enstaka spår av att även v.
användes här. I stora delar av Mellaneuropa
ävensom i s. Sverige har kärran såsom arbetsfordon
senare helt undanträngts av v., som är att
betrakta som en kombination av två kärror. Den
skandinaviska kärran är nu nästan uteslutande en
en-betskärra, medan den gamla formen var avsedd
för par, såsom ännu är fallet i sydeuropeiska
länder. Som åkkärra har den tvåhjuliga v. under
olika namn, cab, dogcart, karriol etc., använts
också där den fyrhjuliga v. förekommer som
arbetsfordon.
Såsom åkdon, använda för persontransport, ha
såväl kärror som framför allt v. under nyare
tiden fått mångskiftande utformning. I flera
trakter, ss. i nästan hela Sverige, kommer dock denna
utveckling sent i gång, eg. först under 1600-talet,
vilket sammanhänger med att först vid denna tid
ett ordnat vägnät börjat organiseras. Då hade
den gamla medeltida åkvagnen, nästan lik
arbetsvagnen, ehuru den var försedd med ett
halvrunt tälttak, redan ersatts av v., upphängd i
läderremmar, alltså utrustad med ett slags fjädring.
Dessa s. k. karosser voro vanl. mycket stora och
klumpiga med kupén byggd som ett helt slutet
rum och plats för kusken utanför denna. Redan
på 1600-talet nedlades ofta stor omsorg på v:s
utsmyckning ur konstnärlig synpunkt. Under
1700-talet gjordes v. bekvämare och elegantare. I stort
sett voro dock typerna täml. konstanta ända fram
emot 1800-talet, då särskilt införandet av
tryckfjädern kom att ge upphov till flera variationer.
Särskilt populära blevo till en början den
sufflett-försedda barouchen och senare landån. Bland de
enklare åkdonen har trillan framför allt i mell.
och s. Sverige varit mycket vanlig, men därjämte
ha för olika speciella ändamål också åtskilliga
andra former, ss. jaktvagnar och
promenadvagnar, varit i bruk. — Litt.: H. Kreisel,
”Prunk-wagen und Schlitten” (1927); A. Cronquist,
”Ekipage” (1952).
Vagnaxelkilometer, järnv., mått på
trafikarbete, avseende en vagnaxels förflyttning l km.
Vagnborg, av vagnar omgärdad plats, på
vil
ken de nomadiserande folken slogo läger under
sina härnadståg.
Wägner. 1) Adolph Heinrich Gotthilf W.,
tysk nationalekonom (1835—1917). Fil. dr i
Göttingen på det viktiga arbetet ”Beiträge zur Lehre
von den Banken” (1857), var han från 1858 prof,
vid olika univ., tills han 1870 blev prof, i
statsvetenskap i Berlin. W. var en av grundarna av
Verein für Sozialpolitik men bröt 1877 med
rörelsens övriga ledare, då han krävde långt
gående statsingrepp i näringspolitiskt och
socialpolitiskt syfte. W. var en ivrig anhängare av
Bis-marcks socialpolitik. För sin uppfattning hade han
tillfälle att verka som konservativ led. av
Preussens riksdag 1882—85 och av herrehuset från
1910. W. har utövat ett betydande inflytande på
såväl det ekonomiska tänkandet som på
utformandet av lagstiftningen i praktiskt ekonomiska
frågor. Särsk. hans arbeten rörande
beskattningen ha tilldragit sig uppmärksamhet. Hans
”Fi-nanzwissenschaft” utgjorde länge ett standardverk
med betydelse långt utom Tysklands gränser.
Med skärpa vände sig W. mot att låta
intresseprincipen vara vägledande för de allmänna
utgifternas finansiering. Skatt efter förmåga vore
särsk. för statsbeskattningen riktigast. W:s
huvudarbeten äro ”Grundlegung der politischen
Oekonomie” (2 bd, 1876, 3:e uppl. 1892—94; bd 1
nytr. 1925), ”Finanzwissenschaft” (4 bd, 1877—
1901), vilka båda ingå i den av W. red.
”Lehr-und Handbuch der politischen Oekonomie”, och
”Allgemeine und theoretische
Volkswirtschafts-lehre und Sozialökonomie” (1901, 5:e uppl., 3 bd,
1907—09). — Litt.: E. Thier, ”Rodbertus,
Lassal-le, W.” (1930).
2) Hans Karl Hermann W., den föreg:s
bror, geograf (1840—1929), var 1876—80 prof, i
geografi vid univ. i Königsberg, 1880—1920 i
Göttingen. Han utgav bl. a. 1877—79 en
nybearbetning av H. Guthes ”Lehrbuch der Geographie” (1,
10 :e uppl. 1920—23) och 1888 en omarbetning av
E. v. Sydows ”Methodischer Schulatlas”
(talrika uppl.).
Wägner, Martin, tysk arkitekt (f. 1885),
verksam i Berlin. W. var under
Weimarrepubli-kens tid en av de ledande tyska teoretikerna på
stadsplaneringens och bostadsväsendets områden
och blev 1926 chef för bostadsbyggandet i Berlin.
Han projekterade där ett stort antal föredömliga
bostadsområden, bl. a. Berlin-Britz (1926) och
Berlin-Zehlendorf (1927), samt sport- och
badanläggningarna i Wannsee. W. har utg. ett flertal
skrifter, bl. a. ”Das wachsende Haus” (1932).
Wägner, Otto, österrikisk arkitekt (1841—
1918), en av föregångarna till den moderna
funk-tionalismen. Han studerade bl. a. för von der Nüll
och Siccardsburg samt i Berlin och var sedan
verksam i Wien. Bland hans verk märkas en
monumental bro över Donaukanalen jämte kaj
byggnader, vidare stationshus, paviljonger, broar samt
den originella kupolkyrkan vid Steinhof. Han
utarbetade en egen stil, som stod i skarp motsättning
till Wienarkitekturen under 1800-talet. Med
anknytning till empiren utgick han i sina verk från
rent konstruktiva grundsatser. Han byggde ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
