Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wagner, Otto - Wagner, 1. Richard - Wagner, 2. Cosima
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
865
Wagner
866
hundratal privathus, gjorde ritningar till
planmässigt bebyggande av nya stadsdelar och utarbetade
storartade förslag till monumentalbyggnader. Intet
av hans stora projekt vann dock myndigheternas
gillande och blev utfört. W. var prof, vid akad. i
Wien 1894—1912 och samlade en skara lärjungar.
Sina grundsatser framlade han i broschyrer, ss.
”Möderne Architektur” (1896; senare omarb.
med titeln ”Die Baukunst unserer Zeit”). ”Einige
Skizzen, Projekte und ausgeführte Bauwerke”
utgåvos 1891—1922 (4 dir). — Jfr monogr. av
J. A. Lux (1914) och H. Ostwald (1948).
Wägner. 1) Wilhelm Richard W., tysk
tonsättare och diktare (1813 22/s—1883 13/a).
Såsom ”musikstuderande” vid univ. i Leipzig skrev
W. några kompositioner och tog även lektioner
för T. Weinlig men kände sig i övrigt mera
dragen till litteraturen. 1833 blev han körrepetitör
vid teatern i Würzburg, 1834 kapellmästare i
Magdeburg (här uppfördes hans opera ”Das
Lie-besverbot”) och senare kapellmästare i
Königs-berg och Riga, där han skrev sin första ”heroiska”
opera, ”Rienzi”. I Königsberg gifte sig W. med
skådespelerskan Minna Planer. 1839—41 bodde
han i Paris och studerade den samtida franska
orkesteroperastilen men kunde ej få något verk
uppfört. Jämte ”Rienzi” avslutades här ”Der
fliegen-de Holländer”. Dresden erbjöd sig att uppföra
den förstnämnda, och W. flyttade till denna stad.
Sedan ”Rienzi” här haft glänsande framgång
1842, gavs även ”Den flygande holländaren” 1843.
W. blev nu hovkapellmästare. I Dresden skrev
han operorna ”Tannhäuser” (uppf. 1845) och
”Lohengrin” (premiär först i Weimar 1850) i en
tysk-romantisk stil med skarpare
sammangjut-ning av de musikaliska delstyckena till högre
dramatisk enhet. Särskilt i ”Lohengrin” började
ledmotivstanken mera psykologiskt fullföljas. 1849
inblandades W. i den revolutionära rörelsen i
Dresden och måste fly, först till Weimar och
Paris, sedan till Zürich, där han bodde till 1858.
Han författade nu skrifter om teater och
musikdrama: ”Die Kunst und die Revolution” (1849),
”Das Kunstwerk der Zukunft” (1850), ”Oper und
Drama” (1851) m. fl. Han ville skapa en stor
tysk konst med de germanska myterna som
ämnen och började skissera ett stort
musikdramatiskt verk, byggt på Nibelungensagan. Verket
växte snart ut till en hel trilogi med en förafton,
”Rheingold”, ”Die Walküre”, ”Siegfried” och
”Götterdämmerung”. Sedan dikten blivit färdig
1853 (”Der Ring der Nibelungen”), upptog han
omedelbart musiken men avbröt arbetet 1858, då
han flyttade till Venedig, för att i stället skriva
ett annat musikdrama, ”Tristan und Isolde”. De
följ, åren bodde W. omväxlande i Paris, Mainz
och Wien. I Paris lyckades han få fram
”Tannhäuser” men under så skarpa protester, att han
tog tillbaka sitt verk. I Mainz skrev han en
komisk opera, ”Die Meistersinger von Nürnberg”.
1864 kallades W. till München av konung Ludvig
II och kunde sedan med dennes stöd i lugn arbeta
på fullbordandet av sina verk. Flera av hans
yngre skapelser uppfördes nu i München: ”Tristan”
1865, ”Meistersinger” 1868, ”Rheingold” 1869 och
NF XXI — 28
”Die Walküre” 1870. W. flyttade 1872 till
Bayreuth, och tack vare mäktigt stöd lyckades han
genomdriva, att en ”festspelsteater” där restes
för uppförande av hans verk. 1876 skedde
invigningen med ”Der Ring der Nibelungen”. Efter
denna premiär skrev han endast ”Parsifal”, som
uppfördes på samma scen 1882.
Till hela sin läggning en härskarnatur, tålde W.
ej motstånd och kunde aldrig smidigt nog undvika
sina motståndare. På samma gång han hade lätt
att förvärva vänner, hade han därför även lätt att
få fiender. Skarpast stod väl striden 1876 vid
invigningen av teatern i Bayreuth. Äran av att ha
räddat ”festspelsteatern” tillkommer W:s andra
hustru. Efter Minna W:s död 1866 hade han 1870
gift om sig, med Cosima Bülow (se W.2), och
det var hon, som upptog festspelen efter hans
död och till sist efter många svårigheter
lyckades förvärva allmänt erkännande åt
institutionen.
W:s mål var dels att skapa ett musikdrama,
där diktverket ej gjordes till slav under musiken,
dels att ge sitt land ett nationellt teaterverk efter
romantikens idé om ett allkonstverk. Det
musikaliska arbetet skulle bestå i ett sammanförande av
alla musiknumren till en jämnlöpande helhet utan
avrundade, för sig självständiga, smärre
konstformer. De sjungna partierna skulle strängt följa
deklamationen och det rent psykologiska i
handlingen förläggas till orkestern, där tematiken med
ledmotiven som grundval skulle analysera det
själsliga momentet. W:s skarpa sinne för
klangfärgen gav honom också möjlighet att orkestralt
måla som ingen före honom. Recitativet uppbars
av en bred, ofta sublim melodik, som vid de
lyriska partierna höjde sig till berusande charm. Född
diktare, ägde han ett fint öra för språket, så att
musikdramat även litterärt blev ett betydande
verk.
W:s verk uppfördes med stigande intresse över
hela kulturvärlden fr. o. m. 1870-talet. En
samlad uppl. av de musikaliska verken har påbörjats;
en dylik av W:s skrifter i 10 bd utkom 1871—
83; sedermera olika andra uppl.; sv. urval av W.
Peterson-Berger (1901). — Litt.: Av den
oöverskådliga litteraturen kunna nämnas monogr. av C.
F. Glasenapp (6 bd, 1894—1911 och senare), J.
Kapp (32:6 uppl. 1929), G. de Pourtalès O932;
sv. övers. 1933), E. Newman (4 bd, 1933—47), H.
St. Chamberlain (9:e uppl. 1936) och F. H.
Törnblom (3:0 uppl. 1948); W. Peterson-Berger, ”R.
W. som kulturföreteelse” (1913); A. Lorenz,
”Das Geheimnis der Form bei R. W.” (4 bd,
1924—33); J. Kapp, ”R. W. und die Frauen” (15 :e
uppl. 1929; sv. övers. 1917); Th. Mann, ”R. W.”
(1933)-
2) Cosima W., den föreg:s hustru, (1837—
1930), dotter till F. Liszt och grevinnan Marie
d’Agoult; g. m. Hans v. Bülow 1857—69; g. m.
W.i) 1870. Hon utgjorde ett kraftigt stöd för
Wagner under hans senare verksamhet och
upptog efter hans död festspelstanken 1886 (med
stöd av F. Liszt). Huvudsakl. genom hennes
energi och organisationsförmåga blev Wagnerteatern i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
