Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Valens el. värdighet - Walensee, Wallensee - Valentia - Valentin, Hugo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
899
W alensee—V alentin
900
d e betecknas det antal väteatomer (el. därmed
likvärdiga atomer), varmed i atom av ämnet
kan förena sig. Då man icke känner något
grundämne, varav flera atomer kunna förena sig
med i atom väte, har man valt väteatomens
förmåga att binda andra atomer till enhet och satt
dess v. = i. Om ett grundämne icke bildar
någon väteförening, kan dess v. bestämmas med
hjälp av formeln för en förening, i vilken ingå
atomer av känd v. Aluminium ger t. ex. icke
någon väteförening men förenar sig med klor
till AlCh. Aluminiumatomen måste alltså,
eftersom den binder 3 envärda kloratomer, ha v. 3.
Man kan också begagna sig av oxiden, AI2O3.
Då 2 atomer aluminium binda 3 tvåvärda
syreatomer, måste v. för aluminium vara (3. 2) :2 =
3. Medan grundämnenas v. i förhållande till väte
i regel kan uttryckas med ett bestämt tal, är
deras v. i förhållande till andra grundämnen
ofta varierande. Sålunda bildar fosfor med
väte föreningen PH3 och bör alltså vara trevärd.
Emellertid ger den 2 klorföreningar och 2
syreföreningar, PCI3 och PCI5, resp. P2O3 och P2O5.
Den är alltså både tre- och femvärd i förhållande
till klor och syre. Svavel har 1 väteförening, H2S,
men 2 syreföreningar, SO2 och SO3. Det
uppträder följaktligen med v. 2, 4 och 6.
Grundämnen med högre v. än 8 äro icke kända.
Ädelgaserna (helium, argon, neon, krypton, xenon)
ingå icke några föreningar och ha alltså v. noll.
V. är sålunda i mots. till atomvikten icke en
absolut egenskap hos grundämnena utan endast
en relativ. Den beror av de med varandra
reagerande grundämnena och av de betingelser,
varunder reaktionen sker. Att det likväl existerar
ett visst samband mellan v. och atomvikt,
framgår, när man ordnar grundämnena efter
atomvikt. V. anges ofta med en romersk siffra över
I II III
atomtecknet: Cl, O, N etc., i föreningars namn
även efter det grundämne, vars v. skall anges,
t. ex. järn(IH)klorid. I formler åskådliggöras
v. medelst streck (v.-armar). Med
dubbelbindning förstås kemisk bindning av flervärda atomer
medelst två v., särsk. mellan två kolatomer i
organiska föreningar.
Ovan behandlade v.-teori leder sitt ursprung
från engelsmannen Edw. Frankland, som
framställde den i dess huvuddrag i en 1853 utgiven
avh. Men först F. A. Kekulé utarbetade 1858
den fullständiga teori, som vi nu kalla den
klassiska v.-teorien. Senare har denna v.-lära för
att passa in på alla de föreningar, som efter hand
upptäckts, utvidgats och väsentligt omgestaltats.
Stereokemin lär, att kolets v. äro riktade
symmetriskt i rummet kring atomen. Alfred Werner
har för att förklara de många
metallammoniak-föreningarna uppställt den s. k.
koordinations-teorien. Uppkomsten av dessa föreningar anser
Werner bero på att v. i vanlig mening, av
Werner kallade huvud val ense r, icke
representera ett grundämnes totala kemiska affinitet, utan
att det finnes en viss restaffinitet, b i v a 1 e
n-s e r, som ge atomen förmåga att binda mättade
föreningar som H2O och NH3. Werner införde
begreppet koordinationstal, som anger,
hur många grupper, som kunna bindas i den
”inre sfären” direkt vid centralatomen och icke
kunna avdissocieras. Koordinationstalet är olika
för olika grundämnen, vanl. 6 el. 4. I den
komplexa föreningen [Cr(NHs)6]C13 är centralatomen
Cr koordinativt mättad, då den har
koordinationstalet 6. Mellan detta tal och v. består icke något
samband. Werner antar en viss delbarhet hos
valensenheterna. Bivalenserna åskådliggöras i
formler med streckade linjer.
Av genomgripande betydelse för uppfattningen
av v:s natur har Niels Bohrs lära om atomernas
byggnad blivit. Den härpå grundade
elektronteorien om den kemiska bindningen visar, att
atomernas bindningsförmåga beror på
konfigurationen av elektronerna i det yttre elektronskalet.
Emellertid ha de nyare teorier, som uppställts,
icke helt kunnat ersätta den ursprungliga
v.-läran. Tvärtom är denna fortfarande oumbärlig
för den organiska kemin som
systematiserings-princip. På senare tid utförda
röntgenundersökningar ha också visat, att de med hjälp av den
gamla v.-läran utarbetade konstitutions formlerna
för de organiska föreningarna ganska väl
återge atomernas verkliga plats i molekylen. — Enl.
Lewis’ oktetteori ha atomerna i en kemisk
förening tendensen att utbilda kompletta yttre
elektronskal med åtta elektroner (väte och helium
en dubblett med endast två elektroner),
varigenom de erhålla den stabila konfiguration, som är
utmärkande för de reaktionströga ädelgaserna,
ädelgaskonfigurationen. Härvid
kunna två slag av kemisk bindning uppstå, j o
n-bindning, även kallad polär el. h e t e r
o-polär bindning, och atombindning,
även kallad kovalen t, opolär el. h o m
o-p o 1 är bindning. Den senare föreligger,
när två atomer dela ett elektronpar (delade
elektroner). Bindningskrafterna äro av kvantmekanisk
art. Jonbindning föreligger, när
sammanhållningen mellan två komplex sker genom
elektro-statiska krafter (Coulombs krafter), varvid
komplexen äro positivt och negativt laddade,
utgöra ka t joner och anjoner. Kryptojonisk
bindning föreligger ofta i en vanlig
atombindning, då molekylen utgör en permanent
dipol (genom ojämnt delade elektroner) el. en
temporär dipol (genom induktion el. resonans). M
e-t all i sk bindning är en relativt fri
bindning mellan atomerna, som icke är strängt
bunden till antal och riktning. Se vidare Atom, sp.
38. — Litt.: J. A. A. Ketelaar, ”Chemical
con-stitution. An introduction to the theory of the
Chemical bond” (1953).
Wälensee [-zé], W a 11 e n s e e, storslagen
alpsjö i ö. Schweiz, inom kantonerna S:t
Gallen och Glarus; 423 m ö. h., 24 km2, 151 m
djup.
Vale’ntia, ö utanför Irland, se Valencia.
Va’lentin, Hugo Mauritz, historiker (f.
1888 4/io), fil. dr i Uppsala 1915, lektor i Falun
1919, i Uppsala 1930, docent i historia vid
Uppsala univ. s. å.; prof:s titel 1948. V. har särsk.
ägnat sig åt 1700-talets historia (”Frihetstidens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
