Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wallin, David August - Wallin, Ellis - Wallin, Johan Olof - Wallin, Sigurd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
927
Wallin
928
kvinnor och barn, naketbilder inkomponerade i
landskap i djupt stämda toner, i hållningen brett,
i karaktären personligt, poetiskt och gärna
patetiskt. W. har även målat altartavlor.
Wallin, Elias (Ellis) Theodor, konstnär (f.
1888 W12), studerade vid Konsthögsk. 1914—20
samt 1920—33 i Paris, där han 1927—33 hade
flera separatutställningar och bl. a. blev
representerad i Musée d’art möderne. Hans
måleri har en blott ytlig frändskap med den
moderata kubismen och kännetecknas framför allt
av en spontan målarglädje, rik och bred
färgbehandling och ofta av en något tillfällig
improvisation. Han har målat stilleben, aktstudier samt
främst landskap.
Wallin, Johan Olof, skald, ärkebiskop
(1779 15Ao—1839 3%), f. i Stora Tuna i Dalarne.
Han blev student i Uppsala 1799 men måste
avbryta studierna för konditioner. Redan som
gymnasist hade W. tillägnat sig den moderata
medel-vägsfilosofi, som han sedan livet igenom följde
och som ej blott underlättade hans karriär utan
även satte honom i stånd att lära av sinsemellan
stridande riktningar. Han inhämtade som student
en mildrad kantianism och en kristligt färgad
nyhumanism. Leopold tog sig an hans litterära
uppfostran, och W. gjorde lojalt sina gesällprov
inför Sv. akad. (prisbelönta övers, i Kellgrens
maner från latinska skalder 1803, 1805, 1807, stora
priset för ”Uppfostraren” 1805). Men vid sidan
av det mera officiella författarskapet idkade han
ett burleskt realistiskt, där hans fyndiga
rimkonst, drastiska ordval och gammalsvenska kraft
gåvo sig fritt utlopp. W. blev 1803 fü- mag. och
prästvigdes 1806. S. å. blev han teol. adjunkt vid
Karlbergs krigsakademi. Han vann nu bifall för
allt vad han gjorde: galanta och sentimentala
tillfällighetsdikter, sällskapsvisor, moderniserade
psalmer och stundom starkt maniererade
predikningar. Utom ett par dikthäften (1806, 1808)
utgav W. två samlingar ”Omarbetade
Kyrkopsal-mer” (1807), där även M. Choræus’ försök fått
rum. Att W. var mäktig större poetiska uppgifter
visade hans ”Dityramb den 24 januari 1808”. 1808
vann han med sin ”Sång öfver Gustaf III” den
största belöning, som Sv. akad. någonsin utdelat.
1809 blev W. lektor vid Krigsakad., kyrkoherde i
Solna och teol. dr, 1810 led. av Sv. akad., 1812
kyrkoherde i Adolf Fredriks församling. Under
intrycket av statsvälvningen 1809 hade
förhoppningar om en genomgripande ”upplyst” reform
av kyrkans böcker väckts hos ledande kyrkomän.
W. tillmötesgick reformsträvandena såväl i det
högst tidsenliga psalmhäfte han s. å. utgav som i
de (anonyma) artiklar han publicerade i
Wall-marks Journal för Litteraturen och Theatern. Här
uttalade sig W. för att ”en enda man” finge sätta
psalmboksarbetet i verket. I den 1811 tillsatta
psalmbokskommittén blev W. medlem och tog
snart ledningen. S. å. utgav han ett nytt häfte
psalmer, där en sublim hymnton framträder. Men
den skarpa kritik, som nu riktades mot W:s
tidigare psalmer, verkade snabbt på W., liksom han
även rönte inflytande av den nya konkreta, bibliskt
naiva och målande psålmstil, som Hedborn, Geijer
och Franzén upptogo. I sina tills, m. Franzén utg.
psalmhäften (1812 och 1813) har W. börjat
tillägna sig det nya psalmidealet. Men han övergick
aldrig helt till den exklusiva
romantisk-evangeli-kala psalmstilen. Under samarbetet med Johan
Åström för det 1816 framlämnade förslaget till
ny psalmbok visar W., att han alltjämt bevarar
mycket av sin ungdoms filosofiska och
nyhumanistiska inställning. I den 1819 stadfästa
psalmboken, av vars 500 psalmer omkr. 130 voro av
W. själv och omkr. 200 omdiktade, översatta el.
fritt behandlade av W., förenas därför kärnfull
bibelsvensk språkform med akademisk-gustaviansk
stil, liksom traditionell kyrklig kristendom med
nyplatonsk hinsideslängtan och stoisk pliktmoral.
— Under psalmboksarbetets fortgång hade W.
även lagt om sin predikostil till ett, som han
själv ansåg, mera ”enfaldigt” bibliskt
framställningssätt. Teologiskt sett erbjuder W:s andliga
vältalighet föga av intresse, men samtiden
tjusades av det omsorgsfullt rytmiserade språket och
den mäktiga stämman. Sin kyrkliga bana fortsatte
W. som domprost i Västerås 1816, pastor
prima-rius 1818, ordensbiskop 1824, överhovpredikant
1830 och slutligen ärkebiskop 1837.
W:s världsliga diktning avbröts, då han
engagerades i psalmboksarbetet, men ett urval av sin
poetiska alstring utgav han 1821 under titeln
”Witterhetsförsök”. Samlingen fick kyligt
mottagande. Under sina sista år upplevde han en
poetisk eftersommar. Koleraåret 1834 inspirerade
”Dödens Engel”; en grupp dikter med Dalamotiv
tillkom något senare (”Afskedsblick”,
”Höberg-ningen”, ”Smeden” m. fl.). — Som personlighet
kännetecknad av ”kraft och oro”, var W. i sin
prästerliga verksamhet full av iver att hjälpa och
rädda olyckliga människor. Social och kollektiv
samkänsla ligger också bakom hans största
livsverk: psalmboken, som skulle vara ”allom allt,
allas tillhörighet och tillflykt”. Ingen svensk
diktare torde ha ägt en vidsträcktare läsekrets.
W:s ”Samlade vitterhetsarbeten” utgåvos
under inseende av B. v. Beskow (2 bd, 1847—48;
flera uppl., senast 1878), som även redigerade
hans ”Predikningar” (två årg.; 1840—41, 1850
—52); ”Dikter och psalmer. Urval till
100-års-minnet” (1939). — Litt: B. v. Schmalensée, ”F.
M. Franzén och J. O. W. såsom förkunnare”
(1932); H. Wentz, ”J. O. W.” (1939); K. Koch,
”J. O. W. Sveriges store salmedigter” (1946);
B. Olsson, ”Arvet från W.” (1949).
Wallin, Sigurd, kultur- och konsthistoriker
(f. 1882 1/i), fil. lic. i Stockholm 1917; fil.
he-ders-dr i Uppsala 1932. W. tillhörde den äldsta
medarbetarstaben i verket ”Sveriges kyrkor” (utg.
av J. Roosval och S. Curman) och har bl. a.
publicerat värdefulla arbeten om medeltida
kyrkligt måleri, ”Sengotiskt monumentalmåleri i
Sverige” (1917), ”Uppsvenska målarskolor på
1400-talet” (1933) och ”Uppsvenska kyrkomålningar
på 1500-talet” (1953), alla tills, m. H. Cornell.
Som museiman har W. främst ägnat sig åt nyare
tiden och arbetat på en brett lagd inventering av
svensk herrgårdskultur. Amanuens vid Kungl.
husgerådskammaren 1913, vid Nordiska museet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
