Nordisk familjebok / Fjärde upplagan. 22. Vaner - ÖÄ / 13-14 (1951) - Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Varangerfrågan - Varangerhalvön - Varannandagsfrossa - Varanödlor, varaner - Varberg

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

av en sträcka på s. Varangerkusten för dessas
vinteruppehälle. Norge avslog kraven, och gränsen
spärrades av Ryssland 1852. — Frågan väckte i
Skandinavien misstankar om aggressiva ryska
strävanden samt ledde, under engelsk påverkan,
1855 till november traktatens förbindelse för
Sverige-Norge att icke till Ryssland avstå något
område el. medgiva det någon betes- el. fiskerätt på
sina kuster. — Litt.: C. F. Palmstierna, ”Sverige,
Ryssland och England 1833—55” (1932).

Vara’ngerhalvön, på lapska Varjag-Njargga,
halvö i Finnmark fylke, n. Norge, mellan
Varangerfjord, Ishavet och Tanafjord. På ödemarkerna
i det inre når Skibskjölen 637 m. Vid kusten ligga
fisklägena Berlevåg och Båsfjord samt städerna
Vardö och Vadsö. V. användes till sommarbete
(15/4—15/12) för flyttlapparnas renar i de s. k.
Varanger och Polmak ”rensocknar” (reinsogn).

Varannandagsfrossa, med., se Malaria.

Varanödlor, varaner, Varani, ödlefamilj
med omkr. 30 arter i bl. a. Afrika, Sydasien och
Australien. V. har långsträckt, kraftig kropp, väl
utbildade ben
med skarpa klor
samt lång
svans. De äta
alla slags
mindre ryggradsdjur
samt insekter.
De försvara sig
med tänder,
klor och den
kraftiga
svansen. Åtskilliga
arter nå
avsevärd storlek.
Nilödlan
el.
Nilvaranen,
Varanus niloticus,
är mörkt brun
med gula
fläckar och blir 1,7
m lång, därav
svansen 1 m, finns i Afrikas flesta floder och
lever huvudsakl. av smärre däggdjur, fåglar och
andra ödlor. Den ätes mångenstädes.
Bandvaranen, Varanus salvator, från s. Asien, blir
2,4, undantagsvis t. o. m. 3 m.
Ökenvaranen, Varanus griseus, högst 1,3 m lång,
förekommer i ökentrakterna i n. Afrika och s. v. Asien.
Den angriper människor, då den överraskas.
Under 1900-talet har man på Små Sundaöarna
upptäckt en ny art, komodovaranen, Varanus
komodoensis, som kan bli upp till 4 m lång.
Färgen är gråsvart.

Komodovaran.

Varberg, stad i Hallands län; 20,00 km², 13,495
inv. (1955). — V., som ligger där den
nordhalländska klippkusten övergår i den flackare
sandstranden i mell. och s. Halland, är på en gång
en mycket gammal och en relativt ung stad. Den
har uppkallats efter fästningen Varberg, som
uppbyggts på ett vardhberg, d. v. s. ett berg, på
vilket fordom under krigstid en vardhe, vårdkase,
tänts. Till sin nuv. plats flyttades V. på kungl.
befallning efter en förhärjande eldsvåda 1666.
Staden är emellertid avsevärt äldre och har haft
flera föregångare. Gamla Köpstad, 7 km s. om
V., synes ha uppkommit under 1100-talet men
avlöstes under 1200-talets senare hälft av staden
Getakärr, belägen något n. om Varbergs fästning.
Genom närheten till denna kom staden snart att
övertaga fästningens namn, och namnet Getakärr
försvann. När därför i början av 1300-talet ännu
en stad växte upp ett stycke n. om Getakärr på
den plats, där Lindhov nu ligger, kallades denna
Ny-Varberg el. Nyby. Den äldre staden, d. v. s.
det gamla Getakärr, kom som följd härav senare
att få namnet Gamla Varberg el. Gamleby.
Staden Ny-Varberg, omnämnd f. ggn 1345, led
svårt av de många krigen mellan Sverige och
Danmark, värst dock under nordiska sjuårskriget,
då den 1565 stormades och brändes av svenskarna.
Ny-Varberg fortlevde därefter till 1612, då
staden för andra gången brändes under kalmarkriget.
Efter krigets slut flyttades staden av militära skäl
och förlades tätt intill fästningen på de s. k.
”Platsarna”. Varbergs fästning, som
sålunda till sist hade dragit staden till sig, började
uppföras mot slutet av 1280-talet av greve Jakob
av Halland, som fått fly till sitt grevskap som
fredlös efter mordet på kung Erik Klipping 1286.
Den tillkom alltså till grevskapets skydd mot det
egna moderlandet. Under 1300-talet hade
fästningen el. slottet, som benämningen då var, sin
storhetstid. 1565 intogs fästningen av svenskarna, men
på hösten 1569 återtogs den av danskarna under
Daniel Rantzau, vilken stupade på den klippa,
som ännu bär hans namn. 1588 igångsattes
omfattande byggnadsarbeten på fästningen under
ledning av Kristian IV:s berömde byggmästare,
nederländaren Hans van Stenwinkel. Under
skickligt utnyttjande av terrängen försågs fästningen
med bastioner, av vilka de förnämsta voro Vita
munken i n. ö. och Grå munken i s. ö. Sedan
Halland blivit svenskt 1645, underhölls fästningen till
1756 men fick därefter småningom förfalla. 1822
utdömdes den, och 1830 gavs order om dess
rasering. 1848—81 användes fästningen som
fängelse och senare till förläggning för militära skolor
m. m. 1922—24 undergick den en grundlig
restaurering; i dess centrala del, det medeltida
slottet, är Varbergs museum (med bl. a.
Bockstensfyndet) inrymt.

Med sina mäktiga bastioner och väldiga
kurtinmurar behärskar fästningen milsvitt kustbilden,
medan själva stadsbilden mycket litet berikas av
dess närvaro, av dess tunga och strama silhuett.
Staden har flera gånger varit utsatt för
förhärjande eldsvådor, bl. a. 1767 och 1863. Den nuv.
kyrkan på Stora torgets nordsida blev färdig i
mitten av 1770-talet; dess föregångare
påbörjades 1685 men förstördes vid 1767 års brand. På
torget framför kyrkan avtäcktes 1939 B.
Marklunds torgbrunn med ”Badande ungdom”. Redan
under 1800-talets första hälft utvecklade sig V.
till badort och var länge Västkustens
fashionablaste rekreationsort. Friluftsbaden äro numera
förlagda huvudsakl. till sand- och
klippstränderna på Getterön, som inkorporerades med V. 1/1

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>